Julklappen du absolut inte ska ge bort
Vad du än gör, ta inte emot en bok av din författarvän om du inte tänker läsa den.
Bild: Unsplash
För ett halvår sen gav jag en av mina böcker till en vän, för en månad sedan mejlade jag och frågade om vännen läst. Inget svar. När vi stötte på varandra frågade jag glatt om vännen hunnit läsa.
"Nej", blev svaret, "inte ens öppnat den"!
Jag borde förstås backat där, börjat prata om något annat och aldrig mer nämnt boken igen. I stället insisterade jag med ett tonfall som, märkte jag, lät vasst och inte så lite kränkt:
"Men du tänker läsa?"
"Ja", svarade vännen, "men inte just nu, pressa mig inte – jag tappar läslusten om det känns som ett tvång".
Jag svalde förtreten. Den natten hade jag svårt att somna; tanken på min olästa bok gav mig ingen ro. Det finns väl inget så sorgligt som en oläst bok med personlig dedikation från författaren?
Till saken hör att jag inte har så många exemplar kvar, att boken var svår att skriva, att den betyder mycket för mig.
Jag vägde alternativen mot varandra. Glömma allt och gå vidare. Eller – skulle det faktiskt vara ok att be om att få tillbaka boken? Jag kunde i så fall sudda ut dedikationen och spara den tills jag hittat en värdigare mottagare.
Och om det skulle kännas taffligt att ge bort en bok med utsuddad dedikation – varför inte försöka hitta en mottagare med samma namn? Personen som fick boken har ett vanligt namn och dedikationen är allmänt hållen. Ett ytterligare alternativ kunde vara att skära ut försättsbladet med skalpell.
Etikettsexperten Magdalena Ribbing är död men hon skulle ha sagt att en gåva är en gåva och att man aldrig kan förvänta sig en motprestation. Och absolut inte ta tillbaka den!
Men vad hade amerikanska komikern Larry David gjort? Han hade åkt hem till vännen, brutit sig in för att stjäla tillbaka boken, blivit upptäckt och sedan kommit med bittra anklagelser om kränkningen att inte bli läst.
En mindre drastisk lösning vore att fråga uppfordrande varje gång jag träffade vännen:
"Har du läst?"
Men det skulle kunna inverka menligt på vänskapen. En bekant föreslår till slut en ärlig och ödmjuk lösning på dilemmat. Nästa gång jag träffar vännen slänger jag ur mig, med en perfekt ton av obrydd nonchalans:
"Jag har väldigt få exemplar kvar av boken, om det blir så att du upptäcker att du inte har tid att läsa den, skulle jag verkligen uppskatta om jag kunde få tillbaka den."
"Jag ska läsa", svarar vännen, men inte nu, senare.
Tillbaka på ruta ett.
Börjar misstänka att vännen sålt boken – går in på antikvariat.net och hittar ett ex av min bok "med dedikation" för åttio kronor plus porto. Fantiserar om att beställa den och konfrontera vännen med beviset, men det känns som att gå till överdrift, och kanske kommer det exemplaret från signering på Bokmässan för femton år sedan.
Konfronterar mig själv istället: är det inte så att ju mer man borde läsa en bok, desto mindre vill man läsa den. Hur var det i skolan? Jag läste kopiösa mängder, men alltid annat än vad som anbefalldes. Och nu, i jobbet? Läser massor i researchsyfte men det känns sällan njutbart, det är ett jobb helt enkelt.
Och hur gör jag egentligen själv när jag fått en bok av författaren? På mitt nattduksbord ligger travar av böcker bland dem en tunn elegant diktsamling, en gåva. Öppnat och läst fem sidor, heavy shit, så snyggt och coolt, kan ändå inte förmå mig att läsa en rad mer. Här finns en annan present, en reportagebok. Läst två kapitel, så viktigt, upprörande och välskrivet, men orkade inte mer. När jag sprang in i författaren råkade jag säga att jag läst HELA boken, att den var grym, nu går jag i bävan över att han ska ställa ingående frågor om innehållet.
Lovar mig själv att aldrig någonsin mer ge bort en bok – eller ta emot en av författaren. Sneglar på boktravarna, sneglar mot kakelugnen. Det ska bli en kall vinter, elen är dyr.
Jesper Huor är författare och lärare vid Journalisthögskolan i Stockholm.
***
Läs även: Därför är boken överlägsen filmen
