”Käften, alla gnällspikar!”

Varje år försummar jag träningen helt och hållet fram till juni, då jag yrvaket inser att sommaren är här och att jag ser ut som skit. I år var inget undantag. Nu har jag börjat lyfta skrot och knapra testobooster – ett kosttillskott som ska öka halten av det manliga könshormonet testosteron i kroppen.

Förhoppningsvis ser jag ut som Arnold Schwarzenegger årgång 1975 lagom till solsemestern i augusti.

I samma veva börjar jag läsa Selma Brodrejs essäsamling Testosteron, som kom tidigare i år. Den visar sig vara falsk marknadsföring – titelordet nämns inte en enda gång. Boken handlar om Mannen och hur missanpassad han är i det moderna samhället, där Kvinnan springer om honom på alla möjliga arenor. Brodrej är vänlig nog att prata om män som att de har problem, snarare än att de är ett problem. Hennes ansats är förstående och medkännande.

Det gäller inte minst när hon möter J, en 32-årig incel – en man som lever i ofrivilligt celibat och aldrig haft sex. J visar sig ha så många problem att jag skulle få slut på tecken om jag nämnde alla här. Han har psykiatriska diagnoser, knappt haft ett jobb, går på bidrag och verkar i allmänhet ha svårt för det mesta. När en geting närmar sig hoppar han till och skriker rakt ut. Att äta framför andra människor på restaurang ”triggar hans komplex” – vad nu det betyder.

J tycker att män behandlas illa i Sverige, att de diskrimineras. Men han får inget gehör när han påtalar detta för andra. Hans mamma brukar svara något ironiskt i stil med ”gud vad synd det är om er män”.

Brodrej noterar att hon själv instinktivt ryggar tillbaka inför J:s beskrivning av mäns situation. Kanske, tänker hon, beror det på ”den feministiska jargong jag skolades in i där jag, likt J:s mamma, lärt mig att den som säger att det är synd om män ska mötas av ett BUHU! och sedan skrattas åt.” Nu, i mötet med J, väljer hon i stället att lyssna.

Det slår mig att feministerna och internets mansguruer – Jordan Peterson, Andrew Tate, Paolo Roberto och deras gelikar – faktiskt har något gemensamt. Som svar till män som gnäller över sin belägenhet förenas dessa ärkefiender i ett rungande KÄFTEN!

Visserligen gör de det av olika skäl – feministerna i avsaknad av sympati, mansguruerna därför att de inte tror att gnäll hjälper; riktiga män tar tag i sina liv och är sin egen lyckas smed.

Brodrej tycker att Expressens skribent Jens Liljestrand lät precis som en sådan förhatlig mansguru när han i en krönika från 2020 föreslog att ”dessa stackars incels” borde lägga sin tid på något mer produktivt än att kolla nätporr och tråna efter Tinder-kvinnor. Enligt Brodrej, som får medhåll när hon intervjuar incel-experten Stefan Krakowski, brast Liljestrand därmed i förståelse och empati.

Men exakt hur blir livet bättre för en man om vi bekräftar och förstärker hans självömkande? Jag misstänker att en gammal hederlig spark i baken gör mer gott för en sådan som J än all empati i världen.

Är det inte lite synd om män då? Jo, på sätt och vis. Man kan exempelvis, likt Ann Heberlein i SvD nyligen, tycka att dagens kvinnor ställer orimligt höga krav på en potentiell partner. Men det hjälper nog inte en man att klaga på det; inget är väl så osexigt som incel-gnäll. Bättre att förlika sig med att den enda vägen framåt, vad man än vill få gjort, är hårt arbete.

Jag önskar att jag hade kunnat ordinera testobooster till alla incels där ute, att det skulle hjälpa dem ta sig ur sin nesliga tillvaro. Men tyvärr märker jag ingen skillnad alls.

***

Läs även: Har vi nått peak woke?

Läs även: Ett brev till mina döttrar: är det millimeterrättvisa ni vill ha?