Kakelugnen – skrotad men inte uträknad

"Det står en gubbe i en vrå, klädd i bara lappar. Men frusna flickan kommer fram ändå, och lappiga gubben klappar". Gåtan är gammal och lätt, men än i dag är den lycklig som får krama en varm kakelugn. Särskilt i tider när elpriset rusar.

Boken Kakelugnen i Sverige är inte bara välgjord utan också mycket vältajmad.

En mässingslucka glänser i bokens omslagsbild. Den för tankarna till garderobsdörren i Narniaböckerna. Den som öppnar skjutsas in i en berättelse, inte bara om lera, glasyr och rökgångar utan också om frysande barn, skarpa uppfinnare, makt, pengar – och klimatångest.

Huvudredaktörerna Kurt Almqvist och Svante Helmbaek Tirén har haft höga ambitioner som nästan alla de tio bidragen lever upp till. I Patric Leos formgivning flödar laveringar, tekniska ritningar, mättade fotografier. Det är en generös layout, med stor respekt för de lappade gubbarnas integritet.

Boken har rötter i projektet »Perspektiv på världsarvet Engelsbergs bruk« och just Engelsberg är en oväntat givande utgångspunkt. Bruket består av ett femtiotal byggnader från 1700-talet och 1800-talet. Bara i herrgårdsbyggnaden finns fler än 20 kakelugnar.

Svante Helmbaek Tirén vidgar genast perspektivet. På bruken krävdes oerhörda mängder kol för att järnet skulle få sitt. Behovet av kolved ledde till den stora avskogningen under 1700-talet, vilken i sin tur sporrade intresset för eldstäder som bättre kunde ta tillvara bränslet. 

Dåtidens ekonomi var helt beroende av skogen. Stångjärn, men också timmer och tjära var viktiga exportvaror. För alla svenskar var veden oumbärlig. Karl Grandin beskriver dåtidens samhällsdiskussion, där värnandet av skogen framstod som en självklar patriotisk plikt. Att bygga i sten i stället för trä. Anlägga häckar i stället för gärdesgårdar. Tillverka sågar med finare blad för att minska mängden spån. Och inte minst: Förbättra uppvärmningen av husen.

Grandins kapitel kastar intressant ljus in i nutiden, när så stora förhoppningar åter riktas mot skogen – som kolsänka, råvara till nya bränslen, rehabiliteringsplats, utgångspunkt för nya material och innovationer, mer mera.

Med rökgångar hade det experimenterats länge. År 1696 hade Urban Hiärne lanserat en egen konstruktion, men det var först när Carl Johan Cronstedt 1767 publicerade sina ritningar över förlängda rökgångar som den så kallade »svenska kakelugnen« fick form. Ett häfte på sexton sidor med ritningar och förklaringar (bifogad i faksimil i boken) är själva urkunden.

Det är oftast Cronstedt som nämns i samband med utvecklandet av kakelugnen, men själv var han noga med att framhäva en annan skarp tänkare, Fabian Wrede, vars konstruktion redan halverat bränsleåtgången. Linnéa Rollenhagen Tilly, som ägnar sitt bidrag åt vetenskapsmannen Carl Johan Cronstedt, menar att den svenska kakelugnen bäst betecknas som en kollektiv uppfinning där Cronstedt var idéspridare snarare än uppfinnare.

Förhållningssättet till köld respektive värme skiljer norr från söder. Nordbor har en aldrig vikande fixering vid hur kyla ska avvärjas.  När kemisten Jacob Berzelius är på resa i Paris 1818 förvånas han storligen över invånarnas oförnuft: »Fransoserna förstå alldeles icke at värma sig«, skriver han till vännen och kollegan Carl Palmstedt.

»Man har stora spislar överallt prydda med stora väggfasta speglar äfven hos de lägre bland handverkare. Spisen är omsatt med svart Marmor […] På insidan är han beklädd med kackel hos de förnäma och genom skorstenen gå jernrör, hvari luft uphettas och ledes ut i rummet ett stycke högre up. Dessa kallas bouches de chaleur, och göra ungefär så mycket som en pinne i helfvete.«

I ett av bokens främsta bidrag tar Carl Frängsmyr med oss på en fascinerande utflykt i klimatlärans spår. Han berättar om historiska klimatförändringar och deras inverkan på människors livsbetingelser och berättelser, i mer än tusen år.

Vid mitten av 500-talet e Kr sjönk den globala medeltemperaturen kraftigt på grund av två omfattande supervulkanutbrott. Kylan ledde till en omfattande svält som tog kål på hälften av den dåtida skandinaviska befolkningen. Frängsmyr följer den muntliga traditionen som bevarar minnet av denna »lilla istid«. I Snorres Edda berättas om fimbulvintern som ska förebåda undergången och även Rökstenens 800-talsinskriptioner kan (enligt ny forskning av framför allt Henrik Williams) tolkas som oro inför framtida klimatförändringar. Samma skräck återfinns i det finska nationaleposet Kalevala.

Läsaren förs sedan genom fransmannen Montesqieus klimatlära över den göticism som gav skjuts till tankar som länge levt i norr: att kyla härdar. Den inställningen höll sig kvar länge, till och med efter den så kallade yrväderstisdagen den 29 januari 1850, då över hundra människor i Mellansverige omkom när de överraskats av storm och kyla. Tidningarna berättade om kroppar som stelnat till statyer i landskapet, men det påverkade inte den klimatoptimism som till exempel korrespondenten för Nerikes Allehanda kände: »Nekas kan det emeldertid icke, att det ju ändock är ett slags, ehuru owanligt nöje, att erfara det en ordentlig winter  … med ett eller annat dugligt urwäder ännu i wåra klemiga tider kan inträffa.«

Med tiden gick kakelugnen från exklusivt konsthantverk till industriell massprodukt. Det var när tekniken och formgivningen stod som högst som dödsstöten kom i form av centralvärmen. I början av 1900-talet stängdes de flesta av de cirka hundra kakelugnsfabriker som då fanns i Sverige, berättar Maria Perers. Den allt modernare svensken ville ägna vardagen åt annat än att bära ved, hålla koll på spjäll och raka i glöden. Mängder av ugnar revs under 1960-och 1970-talen och blev utfyllnad vid kajer och grund för nya stadsdelar. Det var först med protesterna mot rivningsraseriet som kakelugnen omsveptes med nostalgi.

I dag är det många som sjunger kakelugnens lov igen, inte minst inom prepperkulturen. På sociala medier finns intensiva diskussioner om klimatsmart vedstapling, kritade skarvar och glidgjutning av skorstenskanaler.

Vart är vi då på väg? Det undrar Vicki Wenander i bokens sista kapitel. Kommer kakelugnen att framstå som en realitet eller en antikvitet i framtiden? Kakelugnar i Sverige ger i sin helhet ett svar: Den lappiga gubben har mycket att säga också till den flicka som söker värme när vi för länge sedan är borta.

***

Läs även: Stockholms innerstad sargades - därför kunde det hända

Läs även: Lista: Här är stadshusen som är skamfläckar för sina kommuner

Här tecknar du din Fokus-prenumeration.