Kall konfirmation
Efter premiären släpade Vilhelm Moberg fötterna nerför trappan inne på biografen Röda kvarn, stötte ihop med en redaktör och avtvangs en åsikt om filmen.
– Den är ju för kort! röt Moberg.
Så stirrade han redaktören i ansiktet, vresig över att denne inte begrep något så enkelt. 2 093 sidor. Kan aldrig rymmas på tre timmar film!
När Moberg fått den sista »Utvandrar«-boken från tryckeriet hade han radat upp hela sviten på bordet framför samma redaktör.
– Fem Moseböcker, de står sig. Nu får vi se hur fyra Mobergböcker står sig.
Författare, alltså. Morska när texten bundits in i pärmar, missnöjda när den klippts till rörlig bild. Vad tycker Gud om »The Bible«, tv-serien? Hen är ju ändå upphovsrättsinnehavare.
Kritikerna har i alla fall gjort slarvsylta av den tiotimmarsserie som History Channel sände för några veckor sedan och SVT i förkortad form pumpade ut till svenskarna i påskas. Det har ojats och stojats på båda sidor Atlanten om att skådespelaren som gör Jesus är för het och för rödlätt (kan hänga ihop) och att skådespelaren som gör Satan ser ut som Barack Obama. Varken castingkritik eller glåpord om pekoral fångar emellertid problemet. Problemet är att serien är så urbota dum.
En samling hastiga anekdoter om olika judiska karaktärer i olika tidsskeenden. Ingen fördjupning, ingen tolkning. En enda sak har man tillfört, rösten som säger »previously on The Bible« i början av varje avsnitt. Vilhelm Mobergs kritik är den rimliga: »The Bible« är för kort! Av det bibliotek vi kallar Bibeln hinns bara allmängodset med. Varför fylla tablåer med det? Vilken är ens den tänkta publiken?
Mark Burnett, producenten som efter en frukostidé från hustrun och skådespelaren Roma Downey drivit igenom serien, har beskrivit ett av målen: att bygga en bro mellan det kulturradikala Hollywood och det evangelikanska USA. Denna ambition tycks ha lyckats, avsnitten har i genomsnitt lockat över tio miljoner tittare. »The Bible« är en publiksuccé. Vilket får mysteriet med serien att tätna. Det kristna USA borde ju tycka att den är ytterligt ytlig. Alla amerikaner vet väl redan att Joshua fought the Battle of Jeriko?
Nej, svarade Burnett nyligen i The New Yorker och beskrev hur förvånad han blivit när han under arbetet insett vilken dålig koll många av hans landsmän hade på de bibliska berättelserna.
– Jag skojar inte. Vi har träffat på människor som trodde Jeanne d’Arc var Noas hustru, att Sodom och Gomorra var gifta.
Sekularisering pågår också i de förenade staterna – tjugo procent uppger sig inte tillhöra ett trossamfund, och trettio procent av dem under trettio år kallar sig »gudlösa«, enligt en rapport från tankesmedjan Pew Research Center i höstas. I Sverige syns behovet av kristen grundkurs i konfirmationsstatistiken. 1970 gick 81 procent av landets 15-åringar och läste hos en präst i Svenska kyrkan, 2011 hade siffran sjunkit till 32 procent. Staplarna förklarar egentligen allt med »The Bible«.
Seriens kvalitet är just konfirmationssoaréns. Några amatörskådespelare sätter upp ett axplock berättelser inför en välvillig publik som reagerar med den fröjd som endast trivsam repetition kan ge: Ja just det, det var det där som var vårt kulturarv!
Fem Moseböcker. Vi får se hur de står sig.
