Kan dagens unga uppskatta Modianos känslighet?
Nobelpristagarens roman Dansösen är språkligt fulländad.
Bild: TT / Grate bokförlag / Collage
Det mesta är sig likt. Vi är i staden Walter Benjamin beskrev som ”ett bibliotek genomströmmat av Seine”. Vi har glömt. Eller? Är inte det där ansiktet bekant? Förflutenheten i nuet är som om dag och natt plötsligt inte lever sida vid sida utan sömlöst sammanflätade.
I Patrick Modianos sublima prosa råder alltid post festum. Det är så att säga över, ty det är först då det kan börja: minnet. Efter flera decennier töms rockfickorna på platser, personer och tid – vad är vad? Är de möjliga att skilja åt? Knappast. Beroendeförhållandet är både symbiotiskt, symboliskt och symtomatiskt. Inte sällan har Modianos stämningsvärld beskrivits som melankolisk men den är en lågmäld extas.
Handlingen i Dansösen, författarens senaste roman på svenska, rinner upp ur ett oväntat möte som lösgör berättarens tankar och en period som blundat börjar blinka. Öden, kvarter, metron och barer, alla förbinds de av ett signifikant skymningsskimmer och i takt med denna halvdager söker vi oss fram längs femtio år gamla erinringsbilder – aldrig är världen klarare är genom det dunkelljuset.
Centrala för historien är Dansösen och hennes son, lille Pierre, som möjligen är Modiano själv och som berättarens unga jag förbarmade sig över när modern övade baletter i Studio Wacker eller ”umgicks med kollegor”. Gråzonsvarelser och slumrande hot återkommer som inslag bekanta från tidigare böcker. Däremot är berättaren denna gång namnlös och har i dåtid heller inte mycket till bostad, jobb eller familjeband. Men han har Dansösen, hon är hans disciplinära ledstång, ehuru han konstaterar att han ingenting är. Modianos ynglingar plägar vara flytande och redo att absorberas av slumpens skeenden eller rentav försvinna och bli ett av alla gåtfulla fragment. I Dansösen saknas emellertid föregående verks detektivdrift.
Denna trötthet inför mysterierna är ny och fördelaktig i så måtto att den bjuder in reminiscenserna i verkligheten. Vid ett tillfälle erkänner till och med berättaren att de frågor han ställt i femtio år inte är viktiga eftersom de inte tillhör dåtiden utan ett evigt nu. Minnet är således presens. Kanske till och med futurum. För att tala med Bo Bergman: ”Minnas är ej att försaka, minnas, det är att äga än”.
Det är som sagt sig likt. Ändå är något i olag. Detta något är Paris. Med avsmak tecknas staden som ”en stor nöjespark eller taxfree-området på en flygplats”; turistarméer invaderar, samtiden förfrämligar och inte ens vintrarna vet att bete sig. Grämelsen sticker momentant hål på stilistiken, som när en lampa tänds vid fel tillfälle. Illusionen bryts och jag förbannar vaktmästaren. Obestämbarheterna i minnesmystiken tarvar ett hemtamt Paris för att inte få konturer och därigenom upplösas. Civilisationskritiken är dissonant. Gehöret värjer sig.
Mot den fonden undrar jag hur låt säga en sjuttonåring skulle läsa Dansösen. I en epok då offentligheten utgör ett larmande lexikon över affekter är sensibiliteten frånvarande. Kan den som danats där se att utelämnade sinnesrörelser skapar emotionell konkretion eller att texten växer när den beskärs?
Jag när uppfattningen att korta böcker ger långa tankar. Det är förstås en risk att den skrivande krymper fram ett kvävt läte. Men för Modiano behöver ingen oroa sig. Även om Dansösen får ses som en mellanbok är den tveklöst en behållning och språkets chosefria precision en mästares. Förundrad tittar jag på dem, dessa fulländade rörelser… Som hos en ballerina.
***
