”Karln var fascist” – syns Le Corbusiers ideologi i den moderna arkitekturen? 

För en tid sedan hade jag anledning att besöka Maison La Roche (1925), ett av arkitekten Le Corbusiers (1887-1965) tidiga verk i Paris. Byggnaden är ett bostadshus ritat och byggt åt en konstsamlare.

Det här huset hade jag, liksom många andra av modernismens emblematiska byggnader, redan mött i form av diabilder i en föreläsningssal på KTH:s arkitektursektion för fyrtio år sen. Och just det här lilla huset hade jag ett starkt minne av – hur någon berättade om att rörelsen genom det var som genom kärl av olikfärgat glas.

Det stämmer, kan jag nu konstatera. Man går genom dessa rum som ligger ordnade i den där fria närmast lekfulla formen arkitekten sen gjorde till en dogm, vid en liten lummig gatstump djupt inne i ett kvarter i centrala Paris. Det är en fantastisk upplevelse. Hur rummen ligger inskjutna i varann, hur man går genom dunkel och ljus, hur man är nästan inne i trädkronan på andra sidan om det tunna fönsterglaset. Rummens väggar är målade i olika blanka färger – därav den där kvardröjande glaskänslan, genomskinligheten. Förtrollningen.

Och kanske är det problemet. För vi vet ju vad som hände sen, och egentligen redan här, under mellankrigstiden. Le Corbusier formulerade sina idéer om den moderna bostadsmaskinen med den fria planen och fasaden där fönsterbanden ingick, där taket var en av terrasserna som helst skulle vara planterad, och där huset – av allt att göra – stod på pelare. De avgörande tekniska förutsättningarna fanns där i form av de tunna stålprofilerna och framför allt den armerade betongen. Arkitekten kan med den arbeta som om huset vore av lera, vilket Le Corbusier är en mästare i att utnyttja.

Vi vet också hur Le Corbusiers gärning fortsatte, hur han gav sig på stadsplaneringen och i Plan Voisin 1925 föreslog att man rev större delen av Paris och i stället byggde några tvåhundra meter höga skyskrapor omgivna av motorvägar – ett ganska typiskt Le Corbusier-projekt som följdes av många liknande.

Vi vet också att han hela tiden skrev och illustrerade sina texter och att han publicerade sig i tidskrifter och gav ut drygt sextio böcker/pamfletter som även översattes.

Under efterkrigstiden började man på olika håll i världen förverkliga hans idéer i större skala. Europas städer var då i ett erbarmligt skick. Här behövdes onekligen arkitekter (eller planerare) och möjligen nya idéer för hur man ska bo, arbeta och leva – det hade ju visat sig vart de gamla ledde. Den i många länder nu även genomförda allmänna rösträtten gav dessutom folket, medborgarna möjligheten att styra över samhällsbygget. Finansieringen stod staten för enligt ekonomen Keynes principer. Det massiva genomslaget för modernismens bostadsbyggande kom under sextiotalet då man i hela den utvecklade världen byggde förorter och städer av betongelement omgivna av de typiska trafiklederna, det vi i Sverige kallade miljonprogrammet.

Vid det laget hade moderniteten och drömmen om framsteget fullständigt löpt amok, inte bara i stadsbyggandet utan faktiskt som genomgripande ideologi.

Om Le Corbusier inledningsvis var med och skapade vågen bars han nu i stället fram av den. Han blev arkitekternas arkitekt, en ikon – ett namn långt utanför arkitekturens och stadsbyggandets ramar.

Allt det här vet vi och det mesta av det fick jag lära mig när jag pluggade till arkitekt.

Vad jag däremot inte fick lära mig var att Le Corbusier faktiskt var fascist.

Han var inte med i något parti, men han umgicks troget med ett gäng partianslutna fascister och publicerade sig flitigt i deras tidskrifter. I sin korrespondens uttryckte han judehat, förakt för demokratin och beundran för Hitler. Han raggade jobb i Mussolinis Italien och han installerade sig i det av nazisterna ockuperade Frankrikes huvudstad, Vichy, där han också försökte få jobb. Det var varken ungdomssynder eller opportunism (även om sådan kan ha ingått). Nej, det var ideologisk övertygelse. Karln var fascist.

Det lärde jag mig för tio år sen i samband med en utställning över hans verk anordnad av Centre Pompidou då det samtidigt kom ut tre olika böcker på det här temat.

Le Corbusiers eget arkiv hade då blivit offentligt en viss tid efter hans död.

Det blev förstås ett jäkla liv. Många av Le Corbusiers beundrare och lärjungar, dagens eller gårdagens modernister, blev väldigt upprörda – även de som rimligen visste. Det blev även den stiftelse som förvaltar La Corbusiers verk.

När jag nu försöker ta reda på vad som hänt sedan dess, hittar jag ett radioprogram (Le Corbusier, fasciste!, radiofrance, 13 januari 2025) som sammanfattar de tio senaste årens debatt – som är rätt tunn. Verket har skrivits in på UNESCO:s världsarvslista. På arkitektskolorna nämns hans ideologi, på stiftelsens hemsida likaså. Men man får leta.

Det mesta är alltså sig likt?

Det här väcker förstås åtminstone den vanliga frågan om åtskillnaden mellan konstnär och verk. Förändras min upplevelse av Maison La Roche? I ärlighetens namn gör den inte det.

Det är fortfarande Le Corbusiers idéer om stadsbyggnad, som han för all del inte var ensam om, som var riktigt dåliga. Och som fick ett gigantiskt genomslag.
Ändå tycker jag att informationen borde vara tydligare. På stiftelsens hemsida borde det stå vid varje objekt: OBS! Skapat av en fascist.

Visst, de kan vara fina ändå, men om/när man låter sig inspireras av dem ska man veta vad man gör. Det är vi skyldiga alla dem som faktiskt led och dog av de idéer som även Le Corbusier omfattade.

***

Läs även: Grönområden är bra för oss som ska leva och bo i städerna

Läs även: Gör Amerika vackert igen!