Kepsklädda klassiker
Ett rastlöst zappande mellan tv-kanaler. Små hummande ljud, eller pratade han med någon i den obäddade dubbelsängen som höjde sig likt en postmodern kungatron över studion?
Jag och fotografen satt på våningen nedanför och stirrade stumt på ett par fötter.
Det här var inte ett snubbe som tänkte skynda sig för vår skull.
En stund senare masade han sig ner, iklädd svart velour, flankerad av två italienska vinthundar. Liza and Mazy. Han ursäktade sig, han hade varit ute till sent, på Karl Lagerfelds storvulna kalas.
Intervjun för Bon Magazine gjordes för snart tio år sedan i Kehinde Wileys studio i Brooklyn, och den unge konstnären hade all anledning att tro på sig själv. Det gick bra för underbarnet från Yale. Han målade som en gud, kanske som en nutida Velázquez, Tizian eller Charles Le Brun. Åtminstone var det hans omtolkningar av de gamla europeiska mästarnas heroiska porträtt som gjort honom ett namn i Chelseas så inflytelserika konstkretsar.
Överallt i studion vilade dessa jättelika målningar, där amiralen i slängkappa, med blankvässat svärd och fingret för evigt pekande mot skyn, bytts ut mot unga afroamerikanska män i luvtröja och keps.
Männen castade Wiley från gatan, fotograferade och målade sedan av. Målningarna är monumentala och färgsprakande som en Nils Dardel på speed. »Bling-bling-barock«, valde några att kalla det, för att beskriva mötet mellan konstens klassiker och hiphopens förkärlek för maskerad.
Verken var Wileys ironiska kommentar till afroamerikanernas frånvaro i det offentliga rummet. Det handlade också om homoerotik, sa han, ett försök att skapa absolut manlig skönhet.
Och han hade lyckats där andra misslyckats, att kommentera konsthistoriens vita dominans och flirta med kitsch utan att själv bli det. Curatorn Thelma Goldens initiativ att ställa ut svarta oetablerade konstnärer i samlingsutställningen »Black Romantic« på ett museum i Harlem 2002, där uppbyggliga porträtt av afroamerikaner skulle fungera som alternativ till de fördomsfulla bilder som konsten så länge ägnat sig åt att reproducera, föll inte kritikerna i smaken. Tanken var god, kvaliteten för det mesta undermålig.
När »K special« nu sänder en dokumentär om Kehinde Wiley är han inte längre en lovande underdog utan en etablerad konstnär, med en stab av människor som arbetar åt honom, med målningar som säljs för ett par miljoner kronor styck.
Ändå är han märkligt okänd i Sverige.
Vi får följa konstnärens arbete med utställningen »An Economy of Grace«. Hans första med kvinnliga modeller, även de castade från gatan, som får posera i kläder designade av Givenchys Riccardo Tisci. Det blir något av en såpatillställning av det hela, drömmar som ska gå i uppfyllelse och allt det där, men lyfts av Kehinde Wileys ständigt skarpa blick på sin samtid. Och av den svårimponerade unga kvinnan Treisha. Hennes ombytliga frisyrer och rakade skalp blir ett slags underbart feministiskt powerslag rakt i magen.
Ge henne ett eget program, nu.
»K special« om Kehinde Wiley finns att se på SVT Play.
