Klåfingriga politiker vill gärna styra konsten

Vad ska vi ha den till, kulturen? Kan den hjälpa till att förbättra folkhälsan eller rädda klimatet? Vill vi med kulturen fostra medborgarna till att gilla jämställdhet och mångfald?

Möjligheterna, eller frestelserna, för en ambitiös minister kan vara många. Men de är också avhängiga vilken typ av kulturpolitik ett land har. Ingenjörsmodellen innebär att staten använder sig av kulturen för att genomföra sin politik och fostra medborgarna (tex kommunistiska stater som Kina). Mecenatsmodellen innebär att kulturen är fri, utan politisk styrning. Arkitektmodellen, som vi har i Sverige, betonar vikten av kulturens frihet, men ser den samtidigt som en del av välfärdspolitiken med jämlikhet som mål.

De senaste åren har en debatt emellanåt blossat upp om hur pass politiskt styrd kulturen är. När Alice Bah Kuhnke (MP) var kulturminister talade hon entusiastiskt om konstens frihet, samtidigt som hon lika entusiastiskt ökade den politiska styrningen, exempelvis genom uppdrag till Statens kulturråd 2016 om att uppmärksamma hur ”konst och kultur kan synliggöra normer och utmana negativa stereotyper” eller till museerna om att delta i samhällsdebatten, vilket bland annat journalisten Ola Wong kritiserade 2017. 

En pinfärsk utredning från Myndigheten för kulturanalys, Så fri är konsten, ställer frågan huruvida den politiska makten har den armlängds avstånd till kulturen som man säger sig värna. Svaret är intressant nog till stor del… nej. Studien har tittat närmare på aktörer som delar ut statligt stöd samt på regioner och kommuner. 

Om konstens frihet väger tungt, verkar ändå lusten att klåfingra sig ha vägt tyngre.

I ansökningsblanketten hos Kulturrådet får man bland annat ange på vilket sätt projekt rymmer jämställdhets-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv. Filminstitutet främjar tydligt teman som jämställdhet och mångfald och sticker ut genom att vara den bidragsgivare där flest kulturutövare upplever att kriterier krockar med konstnärlig frihet. Regioner och kommuner i sin tur kan ha explicit formulerade mål med kulturen, alltifrån att bli Sveriges friskaste län till att skapa positiva attityder kring mångfald och hbtq-frågor. 

Myndigheten för Kulturanalys pekar med flera exempel på hur det finns en problematisk styrning av det konstnärligt innehållet. En stor grupp kulturutövare anpassar sig också efter vad de tror att bidragsgivaren vill höra. Det finns generellt en rätt stor lyhördhet, enligt utredningen. Många tycker också att hänsyn till mångfald, hälsa, hållbarhet och liknande är bra – och att sådana ambitioner skulle kunna drivas ännu längre. 

Runt 15 procent av kulturutövarna som svarat på utredningens enkät anser att styrning av det konstnärliga innehållet är oacceptabelt, oavsett vilka målen är. Det är glädjande att den gruppen existerar, även om det är tankeväckande att den är såpass liten. Mindre än en femtedel av Sveriges kulturutövare har alltså en distinkt reflex att värna sin konstnärliga integritet och reagera mot ideologisk styrning. 

Det finns med andra ord hos såväl politiker och myndigheter som hos kulturutövarna själva, en brist på principiellt tänkande. Att kulturdepartementet har gett Kulturanalys uppdraget att utreda läget är mycket bra. Möjligen hänger det ihop med en tilltagande insikt om att vägar som redan är upptrampade för att vara inne och tulla på konstens frihet, naturligtvis kommer att kunna användas också för andra ideologiska mål än de som anses vara goda just nu.

Svaret på frågan om vad vi ska ha kulturen till är förstås att vi inte ska ha den till någonting annat än sig självt. Kultur och konst ska inte vara instrumentell. För då blir den propaganda.