Klas Östergren: ”För mycket trygghet kan vara otäck”

Vi ses på Moderna museet av en anledning. Här pågår en utställning om multikonstnären Björn Lövin (1937–2009), och det är han som har hittat på huvudpersonen i Klas Östergrens alldeles färska roman Större trygghet aldrig fanns. 

Det hela är lite invecklat, men Björn Lövin gjorde alltså vid början av 1970-talet en konstnärlig film om en påhittad person vid namn John Löwenskjöld. Denne var högsta chef vid ett försäkringsbolag, Ilac, som spektakulärt nog garanterade ett långt och lyckligt liv för sina kunder. Löwenskjöld blev dock, i filmen, skjuten på en tysk flygplats och mordgåtan blir därefter aldrig löst. 

När Klas Östergren var arton år kom han i kontakt med denna dramatiska historia i Lövins konstfilm In memoriam, som 1973 visades på Liljevalchs konsthall i Stockholm. 

– Jag tänkte, vad fan är det här? En informationsfilm? Speakern Olle Björklund var en känd tv-personlighet då. Det dröjde en bra stund innan jag fattade att det måste vara en sorts arrangemang. Då började jag garva. Försäkringsväsende är ett rätt tråkigt ämne. Just den där filmen tror jag har påverkat mitt skrivande från början.   

På vilket sätt?  

– Jag har varit ganska omsorgsfull, eller tråkig kan en annan säga, med att noga konstruera fiktioner så att de nästan blivit tråkigt realistiska. Att jag placerar min berättelse i en fullt definierbar kontext. Vi kan kalla det verklighet.   

Efter att ha vandrat genom utställningen sätter vi oss i Moderna museets inglasade kafeteria, med utsikt över vattnet och Strandvägen på andra sidan. Större trygghet aldrig fanns inleds som en spänningsroman, med mordet på John Löwenskjöld 1971 på flygplatsen. Sedan följer ett familjedrama. Berättarjaget har vuxit upp i en familj som tagit del av försäkringsbolaget Ilacs förmåner. Medan han går igenom en skilsmässa blir han som besatt av Löwenskjöld och börjar privatspana.  

– Kontentan av hela Ilacs tänkande är att människor ska leva i närmast totalitär trygghet. De ska aldrig behöva bekymra sig för något allvarligt i livet. Egentligen ska även alla otäcka händelser vara bortrationaliserade. Medlemmarna ska inte råka ut för något de inte har planerat. Det är den ultimativa tryggheten. 

När vi ses pågår valrörelsen som intensivast, och Klas Östergren konstaterar att ordet trygghet förekommer i nästan varenda utsaga från politiker. 

– Det finns också ett stort intresse för ordet otrygghet, för det gör människor intresserade av hårdare tag. Det här hade jag inte förväntat mig när jag började skriva, men det blev mycket trygghet i boken. Vad jag gör när jag skriver är att jag knådar degen som all politik handlar om. Beroende på om du är höger eller vänster så blir det olika bullar, men det är ungefär samma ingredienser i allting och där är ju trygghet så centralt. 

Huvudpersonen i Större trygghet aldrig fanns har vuxit upp i vad han trott vara den totala tryggheten. Sedan börjar allt krackelera. Han blir frånskild. Förlorar jobbet och befinner sig plötsligt i den totala otryggheten. 

– Då kan man reagera på olika sätt, säger Klas Östergren. Man kan gå åt fascisthållet, eller tänka att man skaffar en inre trygghet som ingen kan ta ifrån en. Detta är ingen agitatorisk bok men det är sådana tankar jag haft medan jag skrev. Min roman vill snarare lyfta fram vad begreppet trygghet egentligen står för. Det kan vara ganska otäckt med ett övermått av trygghet. 

I flera av Klas Östergren andra böcker förefaller männen ensamma även när de är i relationer. Hans kvinnliga romanfigurer är i stället ofta dunkla, vackra och farliga.  

– Det är säkert en riktig observation, men det är inte något program. Det var ju inte så att jag en gång satte mig och tänkte "mitt skrivande ska präglas av ensamma män och svåra kvinnor". Sedan är det där djuppsykologiska grejer. Varför blir det oftast någon sorts triangel? Två män och en kvinna? 

Han konstaterar att han återkommit till triangeldramat i sina berättelser, utan att tänka på det. Andra har uppmärksammat honom på det. Kanske är det kopplat till tidiga ungdomsupplevelser av att vara kär i samma tjej som kompisen. 

Det är arton år sedan jag intervjuade Klas Östergren senast. Han stod då inför en internationell lansering och romanerna Gentlemen och Gangsters skulle bli tv-serie. En ny fas. Som litegrann kom av sig.

– Jag har aldrig trott på det där med skandinavisk litteratur ute i världen så länge det inte är renodlad krim. I de av mina böcker som den där agenten försökte kränga på förlag runt om i världen såg han väl inslag av spänning. Jag är inte säker på att alla förlag visste vad de köpte. Det är oändligt svårt att hitta en publik utanför sin egen krets. Detta gäller väldigt många kvalificerade författare. Det är inte alltid den bästa litteraturen som sprids, eller hur?  

När han tio år senare, 2014, valdes in i Svenska Akademin var han på väg att avsluta sitt författarskap.

– Ja. Jag började ju så förtvivlat tidigt, var så ung. Är det så stor sak att man blir sextio och tänker att man gjort sitt? Det är väl egentligen inte så konstigt.

– Jag tänkte att nu kanske jag kan tjäna litteraturen på ett annat sätt. Läsa och förkovra mig och ägna mig åt Akademiens sysslor.  

Han tänkte aldrig sluta läsa och skriva – det var den litterära cirkusen han ville passa på att lämna. Fast sedan blev det inte så.

Efter bara fyra år lämnade han Svenska Akademien, 2018. Ett par år senare kom han ut med sin 750-sidiga tegelstensroman Renegater. En del av den är ett slags rapport från hans tid på stol 11. Särskilt skildras skandalen med sexuella trakasserier som rullades upp i samband med Metoo-rörelsen. Där framgår bland annat att Katarina Frostensons make Jean-Claude Arnault (senare dömd för våldtäkt) bland många andra även var på Klas Östergrens hustru.  

– Det där var väl grejer som kanske hade runnit ut i sanden om inte allt annat inträffat. Men sammantaget med vad som uppenbarade sig under Metoo blev det för mycket för mig.  

Klas Östergren skriver i Renegater att han inte såg själva händelsen med Arnault och frun. Därför kunde han tygla sig från att utdela en snyting. 

– Man har bara några sekunder på sig, sedan är det överlagt våld. Sedan var det ju också andra inslag i detta som vi inte ska tjata om nu, men de var minst lika allvarliga för mitt vidkommande. 

Han stannar upp, tar en paus och suckar, innan han fortsätter: 

– Till slut så blev alla losers, det var ju bara så. Det var ingen som avgick ur den där striden med flaggan i topp.  

Du ger ändå din version i Renegater.

– Det bisarra och intressanta med den boken är att de delar som framstår som en idiotisk deckarintrig är helt dokumentära, medan det vardagliga och sannolika är påhittat. Jag tänkte medan jag skrev att det var jobbigare att skildra kaffe vid köksbordet, att verkligen få sådant trovärdigt. I fråga om skildringen av Svenska Akademien var det ju bara att sammanställa fakta, fast den historien var helt osannolik.

I partiet om Akademin är medlemmarna kodade efter gräsväxter. Anders Olsson kan till exempel vara Herr Darr, Per Wästerberg Herr Havre, Kristina Lugn Fru Slok, Katarina Frostenson Fru Timotej, Horace Engdahl Herr Styvrepe, Sara Stridsberg Fru Vass, Sara Danius Fru Råg och Klas Östergren själv Herr Svingel och så vidare. 

Varför beskrev du ledamöterna som gräsarter?  

– Hehe. Jag ville inte kalla dem vid deras riktiga namn för det var så fantasilöst. Sedan är det lite lek med spionromaner som har sådana inslag. Jag har jobbat mycket med John Le Carrés böcker och där har de ibland blomnamn som täcknamn inom organisationen. Jag är dessutom fascinerad av hur ofantligt många olika sorters gräs det finns och de har så väldigt roliga namn. 

Ingen symbolik i detta?

– Nej. Samtidigt kan man ju säga att gräs blir du aldrig av med. Gräs reser sig, det kan bränna dig och det kommer tillbaka. För den som vill finns kanske lite att utvinna ur det där.   

Från att ha varit på väg att lägga ner författarskapet strax före inträdet i Svenska Akademien 2014 är Klas Östergren nu i stället extremt produktiv och släpper en bok årligen.  

– Ja. Det fanns väl helt enkelt mycket kvar att göra. Jag fick tillbaka lusten. Jag menar, vad skulle jag göra? Sätta mig och glo in i väggen? Det går ju inte. Där hemma går jag fortfarande till mitt jobb varje dag med glädje.

***

Läs även: Staffan Heimerson: ”Mina vänner varnade mig för Metoo-debatten”

Läs även: Janne Josefsson: ”Journalisthögskolan var rena Kommunisthögskolan”