Klimatkatastrof huggen i sten

Något hände för femtio generationer sedan, sannolikt år 536. En katastrof av något slag beslöjade solen och sänkte medeltemperaturen så mycket att jordbruket kollapsade, särskilt i vår del av världen. Fler katastrofer följde på 540-talet, vilket sammantaget ledde till att inemot hälften av Nordens befolkning försvann. Långt senare, när Eddans kväden och verser nedtecknades, levde minnet ännu kvar, därav berättelsen om den gruvligt stränga Fimbulvintern.

Numera anses det klarlagt att orsaken var en serie vulkanutbrott i Nordamerika och möjligen på Island. En global klimatkatastrof i ordets rätta bemärkelse. Och så den justinianska pesten på det, med början år 541. Att vädret var bedrövligt under de där åren omtalades redan då, av den bysantinska historieskrivaren Prokopius och andra, det har varit känt sedan länge. Det nya är klimatforskarnas fynd i borrkärnor från glaciärer, som alltså ger goda belägg för att massdöden började med väldiga vulkanutbrott.

Så långt är denna historia rafflande nog. Klimathistoriker har som regel intressantare saker att säga än vanliga koldioxidmoralister, inte minst för att deras lärdomar påminner om hur sårbart samhället är för plötsliga förändringar, dit vulkanutbrott och jordbävningar onekligen hör, liksom pandemier. Långsammare, gradvisa processer kan pareras på ett annat sätt, så har det alltid varit, och därför ger de inte heller samma avtryck i hävderna. Pest och naturkatastrofer, däremot, är ofta så omvälvande att endast prästerskapet vet något säkert om orsakerna.

Gudarna måste ha varit inblandade. Soldyrkan var ännu vanlig på 500-talet så därför drog man rimligen slutsatsen att Oden, Tor och de andra killarna på huvudkontoret hade utsatts för en fientlig attack av Midgårdsormen och Fenrisulven. Detta är utgångspunkten för boken Rökstenen och världens undergång, av runologen Henrik Williams. Genom ett språkhistoriskt alexanderhugg presenterar han en radikal nytolkning av den legendariskt svårbegripliga runstenen vid Röks kyrka i Östergötland.

Impulsen kom för femton år sedan från akademiledamoten Bo Ralph. Han framkastade tanken att Rökstenens dunkla text är en gåta, bokstavligen, där krigsbyten och annat inte betecknar det man kan tro. Williams fiskade upp idén och tog den vidare ihop med språkprofessorn Per Holmberg, arkeologen Bo Gräslund och religionsvetaren Olov Sundqvist. Föreliggande bok är en populärvetenskaplig framställning av deras gemensamma forskning.

Inledningsvis kan Rökstenen läsas enligt gängse mall, det vill säga som ett minnesmonument över en stupad eller på annat sätt omkommen anförvant. I det här fallet är det Varin, troligen storman i trakten, som låtit resa stenen i åminnelse av sin son Våmod. Om den saken är forskarna ense. Därefter upplöses allt som i dimma. Inte nog med att den 700 tecken långa inskriptionen bitvis är krypterad, själva runorna är därtill ovanligt ålderdomliga, åtminstone delvis.

Det senare anses ha att göra med Rökstenens anmärkningsvärda ålder; flertalet runstenar är betydligt yngre, från tusentalet, men här har vi att göra med en sten från 800-talet, vars grammatik alls inte är lika begriplig, helt enkelt på grund av att sådana ristningar är ytterst sällsynta. Alla språk förändras kontinuerligt, även vårt, och på den tiden var nästan allt historieberättande muntligt. De skriftliga källorna från äldre vikingatid är sannerligen inte många.

Hur som helst, när Bo Ralph lade fram sin hypotes öppnades en helt ny tolkningsmöjlighet. Runologerna hade länge varit någorlunda överens om att Rökstenens långa runslinga återberättar något som hänt nio generationer tidigare, på 500-talet, och att detta på något sätt hade att göra med Teoderik den store, ostrogoternas kung som styrde över Italien fram till sin död år 526. Den tolkningen var inte orimlig, för krigaren Teoderik var ingalunda okänd ens på våra breddgrader.

Ändå fick man inte riktigt ihop det. Först nu, när forskarna började läsa texten som en gåta, där solen och månen spelar framträdande roller, började bitarna falla på plats. Med talrika hänvisningar till fornnordiska dikter som Völvans spådom, Eriksmål och Vaftrudnesmål skrider Williams till verket och visar övertygande nog att Rökstenen bär på en berättelse om en klimatkatastrof. Vilka läsare Varin vände sig till är dock alltjämt oklart. Kanske är allt en besvärjelse ämnad för gudarna, ett stycke »fossil muntlighet« hämtad från en begravningsritual. De kryptiska korsrunorna på stenens toppsida, synliga endast från himlen, antyder något i den vägen.

Boken Rökstenen och världens undergång är fängslande läsning, tillgänglig också för amatörer. Det är förstås en klar fördel om man känner igen ett ackusativobjekt när man ser det, och en viss grundläggande orientering i de nordiska språkens äldsta litteratur är likaså bra att ha med sig redan från start, men på det hela taget är detta populärvetenskap av gott märke.

Dessutom är boken ett välkommet korrektiv till den inte oväntade smörja som spreds i tidningarna när nytolkningen blev känd utanför forskarnas krets. Professor Williams idkar här klädsam självkritik men påpekar att han faktiskt sa stopp och belägg när institutionens pressavdelning ville gå ut med rubriken »Vikingarna reste runsten för att förhindra klimatkatastrof«. Det kalvade iväg ändå med rubriker av typen »Mytomspunnen runsten vittnar om 1 200-årig klimatångest«, varefter inskriptionens religionshistoriska och kulturella betydelse doldes av otillbörligt buller som sa mer om nutida rädsla än om Varins hopp för Våmod, på andra sidan Ragnarök.

***

Läs även: Kakelugnen - skrotad men inte uträknad

Läs även: Kärleken, en slalombana genom historien

Prenumerera på Fokus här.