Klonerna anfaller

Det här är vansinne! utbrister den guldfärgade roboten C-3PO i den allra första repliken i »Stjärnornas krig«. Det är inte utan att man håller med honom. Hur kunde en äventyrsfilmserie bli så stor att den snart får sin tredje generation fans?

Den har inte åldrats helt med värdighet, märker jag när jag ser om de första filmerna. Första filmen känns mest som ett slags Indiana Jones i rymden. Andra filmen är en enda lång transportsträcka interpunkterad med en grammatiskt provokativ Yoda – bitvis är det rena dockteatern. Tredje filmen? Så långt sträckte sig inte mitt tålamod.

Vad är egentligen lockelsen i denna rätt banala soppa? Det kan i alla fall inte vara karaktärerna, som är platta på gränsen till det löjeväckande. Leia är en tuff brud med kringelflätor men givetvis kär i Han Solo, spelad av en kaxig Harrison Ford. Mark Hamill i rollen som Luke Skywalker är mest gnällig, och sväller upp alltmer under seriens gång. C-3PO tycks aldrig hålla tyst – det är en lisa för själen att han då och då skjuts sönder. Den enda att egentligen bry sig om är den bruna rymdorangutangen Chewbaccca. Och han får inte ens någon medalj vid prisceremonin i slutet av första filmen, trots att han gjort mer nytta än den töntige Luke Skywalker. Typisk speciesism.

Uppenbarligen tillhör jag inte riktigt målgruppen. Flera gånger under filmerna är jag nära att somna. Samtidigt sitter min make och skrattar förtjust åt gulliga robotar och konstiga djur. Han tycker fortfarande att lasersvärdsfajterna är häftiga – det heter ljussablar, fräser han upprört – och att Imperiets dromedarliknande krigsmaskiner är mäktiga. Och nu när den nya filmen snart ska upp på biograferna är han smått euforisk. Han har likt så många andra män kollat trailers och teasers, om och om igen.

För män tycks målgruppen onekligen vara. Män som har växt upp med de första filmerna. Män som har gått på uppföljarna med sina söner. Män som driver nätforum där filmerna diskuteras ur alla aspekter. Internetregeln kallad »Rule 34« gäller även här: om ett fenomen existerar så har det också gjorts porr om det. En snabb sökning i den riktningen ger trettiofem miljoner träffar. Visst finns det även många kvinnliga fans, men de verkar sällan lika fanatiskt engagerade.

Är det så enkelt att »Stjärnornas krigs« eviga popularitet bottnar i en vilja att gå i barndom på nytt? Kampen om gott och ont är ju det som driver alla sagor. För den teorin talar den stora upprördheten kring de nyare filmerna som komplicerar historien. I Arbetaren skriver Simon Larsson och Tobias Lundström om hur de tre uppföljarna till originalsagan visar att republiken som föregick Imperiet knappast var någon godhetsbastion – snarare ett teokratiskt och teknologiskt styre som ersatt folklig legitimitet med vapenmakt. Det påminner om modernitetens dualism efter andra världskriget, menar de. »Magin försvinner«, skriver författarna. Filmerna »konfronterar oss istället med en värld som är komplex och fragmenterad«.

Men varför är det i sådana fall just män som vill återuppleva barndomen? Det är svårt att tänka sig vuxna kvinnor ägna lika mycket besatthet åt, säg, en Barbie-film. Är det mer socialt accepterat för män att vara nostalgiska? Eller har män helt enkelt en roligare barndom? Ett tristare vuxenliv?

Jag tittar på trailers till »Star Wars: The Force Awakens«. Sextiofem miljoner andra har gjort samma sak. Det är snyggt. Maffiga scener med stora panoramavyer över främmande landskap. Både Harrison Ford och Carrie Fisher är tillbaka i sina roller – den senare har tiden varit snällare mot, eller plastikkirurgerna mer effektiva med. De unga huvudrollsinnehavarna är konventionellt snygga, och lämpligt karaktärslösa. Alla ska kunna identifiera sig. Den nye hjälten Finn (spelad av John Boyega) är svart, vilket ligger väl i dessa tider av representation. Stormtrupperna är blankare än i de gamla filmerna. Robotarna är nya, men ändå väldigt bekanta. Skurken liknar Darth Vader.  Tydligtvis har man satsat på säkra kort.

Det är intressant att se hur Disney, som tagit över rättigheterna, förvaltar sagan. Paradoxalt nog tycks den allmänna åsikten vara att de kommer att lyckas göra vuxnare film av hela härket igen. Den senaste omgången präglades i alltför stor utsträckning av trams – bilrace, »komiska« bikaraktärer – riktat till barn.

Barnen är givetvis viktigast för filmbolagen att snärja. De kanske inte har speciellt mycket pengar, men de sitter på en mycket viktigare valuta: förmågan till riktigt jobbigt tjat. Det är en svår balansgång Disney har framför sig när man både ska vinna nya unga fans och hålla kärnpubliken nöjd.

Tre miljarder dollar beräknas den nya filmen dra in bara i kringförsäljning i år – och då är filmen ännu inte släppt. Den emotionella kraften är uppenbarligen stark. Försäljningen av leksaker, kläder och annat är extra viktig eftersom det är omöjligt att dra in pengar på produktplaceringar – ingen svalkande läsk, ingen lyxbil, inga nya mobiltelefoner kan finnas i denna fantasigalax. Desto viktigare blir det så att kränga själva sitt universum.  Stormtruppshjälmar, tv-spel, flingförpackningar med filmfigurer gömda inuti. Den som har trettiofem tusen kronor över kan köpa en barnsäng i form av rymdskeppet Millennium Falcon.

Simon Philips, rättighetschef på Disney berättar ärligt om hur de går tillväga i en intervju i nättidningen Marketing Week. Fyra olika team arbetar med att sälja produkten. Ett är inriktat på spädbarn, ett på nördar och pojkar, ett tredje på flickor och »tweens«. Även vuxensegmentet har en egen grupp. Livsstilsprodukter är också viktiga: föräldrar ser gärna att barnen har »Stjärnornas krig«-kläder, men då ska loggorna helst vara diskreta.

Han verkar rätt nöjd med sitt jobb. »Stjärnornas krig är ett kulturellt fenomen. Det har i allra högsta grad blivit en del av samhällslivet.« Han arbetar under devisen »bra, bättre, bäst«. Billigt bling trängs med premiumprodukter – det ska finnas något för alla plånböcker. Han berättar om ett tidigare samarbete med modeföretaget Givenchy, som använt Bambi på sina kläder. Han menar att det inte bara ändrar kundens bild av Givenchy – utan även av vad Disney kan stå för.

Filmens hjältar. Daisy Ridley och John Boyega i den nya Star Wars-filmen är konventionellt snygga, och lämpligt karaktärslösa.

Disneys konglomerat är också enormt. Ingen ska slippa undan att exponeras för storfilmen. För att lyckas leva ovetande om denna produktion får man nog koppla ned sig från världsaltet.

I Shanghai ska en nöjespark öppnas och över världen ska lyxiga fotoböcker ges ut. Soundtracket ska upp på Spotify. Disney-kryssningar med »Stjärnornas krig«-tema ska anordnas. De gamla filmerna packas om i nya boxar, streamas på nätet. Disneys egna tv-kanaler bevakar frikostigt alla aspekter av denna nya film. Disney gav hela fyra miljarder dollar för bolaget Lucasfilm, så det gäller att få igen stålarna. Allt talar för att man lyckas. Ytterligare två delar i sagan planeras, så väl som flera stand alone-filmer och spinoffer.

Men frågan är hur mycket blod man kan klämma ur en sten. Risken finns alltid att fansen vänder sig mot en ovarsam uttolkare av en älskad saga. På filmsajten IMDB hamnade JJ Abrams, som gör nya filmen, på fjortonde plats i omröstningen över världens mest överskattade regissör. Det bådar inte nödvändigtvis gott. (Å andra sidan kom George Lucas, som gjorde originalfilmerna, på fjärde plats.) Även om den nya filmen omöjligt kan floppa, finns alltid risken att varumärket vattnas ur på längre sikt. För att magin inte ska gå förlorad krävs mer än snygga miljöer och påkostade datoranimationer – det behövs också ett tilltalande innehåll. Med tanke på de senaste tre filmernas måttliga popularitet är det mycket som står på spel för Disneys marknadsavdelning.

Ändå lär filmernas ikonstatus aldrig gå förlorad. I ukrainska Odessa byggdes en Leninstaty nyligen om till Darth Vader, komplett med gratis wifi i hjälmen. Senare under veckan arresterades en Chewbacca i samma stad, anklagad för att ha stört ordningen under lokalvalen. Båda blev världsnyheter och delades friskt i sociala medier. Minsta unge känner också igen figurerna som deras föräldrar en gång själva satt förundrade framför. Till och med jag, som inte sett de nya filmerna, vet hur Darth Maul ser ut. Och när jag i Lviv i västra Ukraina gick förbi en Darth Vader i stadens centrum var min första reaktion ren skräck. Tänk om han tar mig? Många var de turister som ville fotograferas med det astmatiska odjuret.

Kanske är det också en del av seriens närmast magnetiska dragningskraft? I en tid då underhållning och konsumtion blir allt mer fragmenterade – alltmer individ-anpassade – finns det få saker kvar att samlas kring över generationerna. Föräldrar och barn månne ha olika åsikt om vilken av filmsviterna som är bäst, men de har ändå alla sett dem.  Så var det redan innan Disney blev inblandat och mer av den varan lär det bli framöver.  Kraftöverföring mellan generationerna är trots allt imperiets kärnverksamhet.

»Star Wars: The Force Awakens« har världspremiär den 16 december.

»Star Wars« filmografi

»Stjärnornas krig« (1977), regi av George Lucas. Dags att döda dödsstjärnan.

»Rymdimperiet slår tillbaka« (1980), regi av Irvin Kershner. Snöplaneter och Yoda. »Luke, jag är din far.«

»Jedins återkomst« (1983), regi av Richard Marquand.  Dags att döda ännu en dödsstjärna.

»Star Wars: Episode I – Det mörka hotet« (1999), regi av George Lucas. Podracing, Yar Yar Binks och fula robotar.

»Star Wars: Episode II – Klonerna anfaller« (2002), regi av George Lucas. Tonårs-Anakin trånar, Obi-Wan läxar upp.

»Star Wars Episode III – Mörkrets hämnd (2005), regi av George Lucas. Gubbsenator trånar efter Anakin.  Anakin får stryk och blir ond.