»Klosterskolan präglade min farfar«

– Den här historien har följt mig sen jag var barn. Det är som en familjelegend att de reste ner och gick i skola i klostret och reste hem sedan någon gång i slutet av kriget. Det var något som var väldigt spännande och fascinerande kring det där.

 Historien om farfar Peder och hans äldre bror Staffan har återberättats ett otal gånger inom familjen, säger författaren och kulturjournalisten Sofia Nyblom. 1913 skickades de, tio och elva år gamla, från Stockholm till det katolska klostret Kremsmünster i norra Österrike. Under första världskriget fastnar bröderna på klosterskolan, och lyckas ta sig hem till Sverige igen först år 1919. Staffan var då svårt sjuk i spanska sjukan.

Även fast Sofia Nyblom, som hon beskriver det, »ofta smakade på ordet Kremsmünster« som barn var det först i vuxen ålder som hon insåg hur brödernas tid i klostret kan ha varit. 2010 briserade en skandal inom den katolska kyrkan när det framkom att tusentals barn utsatts för övergrepp av präster, och att kyrkan mörkat övergreppen.

– Plötsligt insåg jag att det nog inte var så roligt att gå i en katolsk internatskola. Och när det här klostret visade sig vara epicentrum för förmodligen den värsta pedofiliskandalen i Österrike – då slog det ner som en blixt, säger Sofia Nyblom.

2013 döms rektorn till flera års fängelse för övergrepp som ska ha begåtts på klostret från sjuttiotalet fram till millennieskiftet. Österrikisk press döper snabbt Kremsmünster till »horrorklostret«. Sofia Nyblom dök ner i Kremsmünsters egna arkiv för att få reda på hur farfar Peder och hans bror Staffan kan ha haft det där i början av 1900-talet.

– Om man tänker sig att det legat dokument där i tusen år kan man föreställa sig hur dammigt och rörigt det var. Vansinnigt mycket material och jag visste inte hur jag skulle leta. Men jag fann årsböcker som dokumenterade alltifrån uppsatsämnen och inventarier till vardagliga händelser under skolåret.

Förde någon av bröderna dagbok?

– Nej, inget sådant. Det enda som finns är att deras mamma Olga väldigt noggrant skrev i kalendrar vilka datum de reste upp och ner. Enstaka vykort. Men pojkarnas brev från klostret finns inte bevarade.

Sofia Nyblom är noga med att påpeka att hon skrivit en historisk roman; hon har tagit sig konstnärliga friheter med handlingen. Det är inte ens säkert att bröderna utsattes för övergrepp. Men vistelsen där präglade hennes farfar djupt, säger hon. Fronten låg inte långt borta, och klostervardagen bestod i att eleverna drillades i militär disciplin. Att klasskamrater skickades ut i krig och dog på slagfältet var inte ovanligt.

– Det räcker med att du skickar en tioåring på internatskola och säger: »Vi ses om ett år.« Det i sig lägger grunden till ett trauma. Sedan att det är hårt och tufft, örfilar vid bordet, och det kan finnas övergrepp. Klostret präglade min farfar på så sätt att jag tror att han blev en olycklig person som lämnade trasiga relationer bakom sig. Han blev en empatistörd man som vurmade för det militära.

Hur ska man då läsa Pojkarna i klostret? Är det en bok om övergreppen inom katolska kyrkan eller ett tidsdokument från första världskriget? Snarast är det en skildring av hur tystnaden kring ett trauma påverkar en hel släkt, menar Sofia Nyblom.

– På ett plan handlar det inte om familjen eller min farfar. Och det är ingen bok om övergrepp inom den katolska kyrkan, det är sekundärt. Det här klostret är en klaustrofobisk miljö – ett mikrokosmos som styrs av våld och förtryck. Det handlar om alla de här pojkarna som blev våldtagna, och sen gick ut och våldtog hela Europa 20 år senare.