Klubben för minskad beundran

»We apologise for who we are«, säger Alistair Ryle, den indignerade rikemanssonen i filmen »The Riot Club« vars hela existens andas konservatism, revolutionsskräck och klasshat. Liksom flera av vårens mest omtalade britpics – »The Imitation Game« om Alan Turing, »The Theory of Everything« om Stephen Hawking och så vidare – utspelar sig »The Riot Club« i privilegierad brittisk universitetsmiljö, bland de pojkar som när de väl fått leka av sig förväntas leda den brittiska nationen.

Till skillnad från mer naiva skildringar av livet ovan och nedanför markplan, som »Downton Abbey«, är »The Riot Club« emellertid överklassvurm med adderad friktion. Manusförfattaren Laura Wade, som även skrev pjäsen »Posh« vilken filmen bygger på, har en tydlig politisk agenda. Historien utspelar sig dessutom i nutid och är uppenbart baserad på The Bullingdon Club, det brackiga universitetssällskap med anor från 1700-talet, där Storbritanniens premiärminister David Cameron och hans finansminister George Osborne så väl som Londons borgmästare Boris Johnson varit medlemmar.

Förlagan har figurerat i fiktion tidigare, bland annat som The Bollinger Club i Evelyn Waughs bok »Decline and Fall« från 1928. Det är inte heller så konstigt – klubben har byggt sin ryktbarhet på att vandalisera festlokaler och förnedra sina belackare, men alltid betalat för skadorna, omgående och så generöst att medlemmarna slipper repressalier. Trots den bakgrunden är det svårt att se »The Riot Club«, där bratsen skänker sportbilen till Oxfam för att någon kräkts över vindrutan, utan att tänka: Kan detta verkligen vara möjligt? Beter sig folk så här? Och kommer man verkligen undan med att slå sönder en hel pub bara för att man betalar för sig? Det enkla svaret är nej, det här är satir och som sådan tar den i. Samtidigt upphörde jag aldrig som student på universitetet i Oxford i början av seklet att förvånas över hur mitt liv förvandlats till kliché. De lustiga ämbetsdräkterna vi tvingades äta, festa och skriva tentor i. Tvillingarna på mitt college som tilltalades med Lord respektive Lady före sitt efternamn. Min handledare, den pensionsfärdige professorn som undervisade från vad som såg ut som ett vardagsrum på ett herresäte, komplett med öppen spis och drinkbord, och som från sin jättesoffa förklarade att »Whatever you do Miss Levy, do not booooore me …«. Det var som på film. Fast i verkligheten.

Om »The Riot Club« missar lite i subtiliteten så lyckas den bättre som tidsdokument. Det ligger nämligen en del i unge herr Ryles klagosång över sitt stånds förvittring. Och då åsyftas inte prins Andrew och hans sexslav – den typen av skandaler har den brittiska aristokratin gått oskadda genom förr – utan klasstillhörigheten som ett av det brittiska samhällsbyggets fundament, en grundsten i dess medborgares identitet.

År 2013 genomfördes en »Great British Class Survey«, en undersökning där fler än 160 000 britter svarade på frågor om bland annat sin inkomst, förmögenhet och sitt arbetsliv och kulturintresse. Inte helt oväntat kom den fram till att den gamla uppdelningen i arbetar, medel- och överklass inte längre är relevant. I stället rymmer nationen numer sju mer eller mindre distinkta klasser. Som tidningen The Spectator skrev förra året är det dessutom i dag en »dödskyss« att i Storbritannien uppfattas som överklass.

Enligt en stor studie utförd av You Gov är det bara en procent av befolkningen som ens vill kalla sig för överklass, vilket på pappret är helt missvisande, eftersom gruppen egentligen är många gånger större än så. Och när konstnären Grayson Perry i sin populära BBC-serie »In the Best Possible Taste« hälsar på hemma hos överklassen konstaterar han också att det är en nedgången aristokrati han har att göra med. Bilarna är medvetet gamla, husen kalla och dragiga, kläderna slitna och lappade. Man är (ärligt eller falskt) så blygsam att man, som Alistair Ryle säger, nästan verkar be om ursäkt för sig.

Värre än vaskning. I »The Riot Club« fördriver en grupp unga och rika Oxford-pojkar tiden med att dricka champagne, flirta med flickor och slå sönder restauranger.

Lägg till detta alltmer fragmenterande tillstånd ett politiskt landskap i omvälvning, där det bland annat höjts röster för ett demokratiskt valt House of Lords, eller i alla fall ett överhus rensat på sina sista »hereditary peers«, de aristokrater som ärvt sin plats. Inför parlamentsvalet i maj i år verkar det dessutom som om dinosaurierna Labours och Tories långa dominans av den brittiska politiken kan gå mot sitt slut. Valutgången är ovanligt osäker, men fler och fler analytiker tror att småpartier som The Green Party och Ukip, samt de som lyfter fram lokala intressen inklusive skotska SNP, på ett eller annat sätt går segrande ur leken. Just den skotska självständighetsviljan är för övrigt ännu ett horn i sidan på den engelska överklassen. Det var på skotska universitetet St Andrews som prins William och Kate Middleton träffades; deras gelikar älskar de skotska högländerna med vackra golfbanor och ikoniska slott.

Att intressera sig för kändisar är brittisk folksport, men allteftersom överklassen blivit mindre distinkt och mer ointressant har en ny gruppering tagit deras plats även på skvallersidorna. Stella McCartney, Pixie Geldof, Theodora Richards, Romeo Beckham och Rafferty Law, efternamnen torde tala för sig själva, är bara några exempel ur den nya kulturella aristokratin vars privatliv engelsmännen älskar att gotta sig i. De är andra generationens kändisar vars silverskedar må ha varit lite mer nyinköpta, men likafullt lett till en plats i de finaste sociala sammanhangen. Ett fenomen även regissören Lone Scherfig verkar vilja kommentera. I »The Riot Club« spelar Jeremy Irons son Max en av huvudrollerna; Freddie Fox vars hela familj är kända brittiska skådespelare, en av de andra.

Nyligen skrev Timothy Garton Ash i The Guardian, under rubriken »What is Britain«, att vårens parlamentsval mer än något annat handlar om just den nationella identiteten. Det parti som vinner valet är enligt hans analys det som kan svara på frågan om vi inte längre är en sammanhållen union, om vi inte är ett uttalat klassamhälle och om vi inte längre kan delas upp i å ena sidan konservativa Tories å andra sidan progressiva Labour – vad är vi i så fall då?

Vem som lyckas formulera ett acceptabelt svar är inte säkert. Det kan såklart bli en politiker. Det kan också bli en populärkulturell stjärna. På sistone har komikern Russell Brand och hans argsint antipolitiska appeller gett honom både stor popularitet och ofantliga mängder kritik. Kanske krävs en ny uppsättning nationella hjältar som likt 60-talets amerikanska astronauter kan ingjuta hopp och samhörighet i folket. Tills några sådana träder fram reagerar engelsmännen som de brukar: arbetarklassen ser till att »get on with it« medan överklassen sopar problemen under mattan.

Klassifierat. Suget efter myspysiga dramer om den privilegierade brittiska överklassen verkat oändligt. Från vänster: »The Imitation Game« om den homosexuelle kodnäckaren Alan Turing, »The Theory of Everything« om ALS-sjuke fysikern Stephen Hawking, och den förhandshajpade »The Royals«, en tv-serie om en kungafamilj som missbrukar sex, droger och makt. Premiär i mars. 

Generellt är klass i dag inte något man pratar särskilt mycket om. Det finns där som en ständigt närvarande kuliss till det brittiska samhällslivet men lyckas sällan skaffa sig något ordentligt utrymme i den offentliga debatten. Det finns undantag, som skribenten och filosofen Nina Power, men det är ganska talande att inga av de större konstinstitutionerna presenterat utställningar kring temat på senare år. Inom popmusiken uppstod förvisso härom året en »Is pop too posh?«-debatt initierad av sångerskan och aktivisten Sandie Shaw (som ställde privatskoleutbildade Mumford & Sons och Coldplay mot tidigare generationers politiska akter som Pulp och The Clash) men den falnade ganska snabbt.

Just den öppna diskussionen om klass är faktiskt ett av »The Riot Clubs« mer orealistiska inslag. Det är såklart gulligt med en »My Fair Lady«-scen där överklasspojken från södra England och arbetarklasstjejen från norr jämför ord för toaletter och annat viktigt. Och det finns berättartekniska poänger med Alistair Ryles giftdrypande monologer, men förmodligen skulle ingen av dem utspela sig i verkligheten. Särskilt inte inom fina Oxfordsällskap där medlemmarna har väldigt lite att tjäna på en öppen diskussion om vad klass faktiskt innebär. Före detta privatskoleelever – numera bara sju procent av befolkningen – är gravt överrepresenterade i de ledande skikten inom i stort sett alla samhällsfunktioner, från parlamentet till popstjärnor via näringsliv och media.

I det sammanhanget spelar kulturuttryck som »The Riot Club« en politisk roll. De kan i förlängningen påverka och leda till ett mer rättvist samhälle. Men frågan är om inte den här sortens myspysiga filmer fyllda av bildsköna överklasspojkar och rejäla arbetarklasstjejer framför allt fungerar som snuttefilt i ett Storbritannien där invånarna tvingas konfronteras med en mer svårgreppbar existens. Är det den typen av tröst britterna – och alla vi andra som hungrar efter överklassdramer – söker kan vi känna oss trygga även under resten av 2015. I mars sänds första avsnittet av starkt förhandshypade »The Royals«, en tv-serie om en samtida brittisk kungafamilj vars medlemmar trots sina fantastiska liv missbrukar så väl sex och droger som makt.

Fakta | Camerons cup of tea

»The Riot Club« är regisserad av danska Lone Scherfig (»An Education«) och bygger på Laura Wades prisade pjäs »Posh« som hade premiär i London 2010. Eftersom filmen är en fiktionalisering av The Bullingdon Club, den ryktbara mansklubben  i Oxford där bland andra Storbritanniens premiärminister David Cameron och Londons borgmästare Boris Johnson varit medlemmar, har den väckt stort medialt intresse. Klubben grundades troligtvis redan sent 1700-tal, och var ursprungligen en sportslig sammanslutning där man ägnade sig åt cricket och hästar innan man gick över till att slå sönder restauranger som förströelse.