Knausgård på fånigt gott humör

I och med mastodontverket Min kamp blev Karl Ove Knausgård omslagspojke för den självbiografiska litteratur som på senare år flitigt diskuterats under etiketten »autofiktion«. Och skriver man ett verk som omfattar sex delar, eller mer än 3 600 sidor text, om dagishämtningar, städrutiner och andra vardagliga ting är det kanske inte så egendomligt om man ses som affischnamn för en hel litterär genre.

Att Knausgård i sin fyra delar långa årstidssvit fortsatte att skriva autofiktivt och därefter har ägnat sig åt mer eller mindre personliga essäer och reportage har ytterligare cementerat hans centrala ställning som ikon för den självbiografiska litteraturgenren.

Men i höstas återvände Karl Ove Knausgård till fiktionen med en ny roman. Förutom den kortare övningen Fåglarna under himlen var den nya, Morgonstjärnan, hans första stora skönlitterära verk sedan det internationella genombrott som gjorde honom till en litterär superstjärna. Nu har Morgonstjärnan kommit i svensk översättning av Staffan Söderblom.

Om det var ansträngande för Knausgård att återvända till fiktionen efter de autofiktiva framgångarna märks det inte på texten. Den verkar skriven av en författare på gott humör.

Ibland blir det rent av väl putslustigt. Som beslutet att skriva en bok om morgon­stjärnan (som i Bibeln förknippas med lucifer, djävulen) på 666 sidor, om man räknar in tacksidan på slutet. Djävulens siffra! Rätt fånigt, men om det gör Knausgård glad, så visst. Bättre att han har roligt, än tråkigt, på jobbet när han återvänder till romanskrivandet.

Historierna, för det är flera, utspelar sig under två heta augusti dagar i och kring den norska kuststaden Bergen. Där försätter Knausgård sina nio huvudpersoner i olika situationer som ofta tangerar skilda underhållningsgenrer, som science fiction, fantasy och deckare.

Någon börjar se döda människor runt omkring sig; en annan blir uppmärksam på järtecken i naturen; en tredje får hallucinationer. På sjukhuset vaknar de hjärndöda till liv. I naturen blir djur och fåglar som tokiga – och medlemmarna i ett death metal-band brutalt slaktade och skinnflådda.

Allt övernaturligt verkar stå i relation till den nya stjärna som plötsligt tänts på himlen: stor och väldig. Den tycks kalla på både människor och djur; likt de krabbor som en av romanens huvudpersoner, Arne, kör över med sin bil. Det handlar om hundratals krabbor som gått upp på land: »De var liksom kallade av någon makt. Som dragna till ett ljus.«

Kapitel efter kapitel i Morgonstjärnan avslutas med att den där stjärnan syns på himlen – att den hänger där och utstrålar sitt mystiska ljus. I kombination med de märkliga skeendena ger det ett kusligt intryck. Knausgård bygger målmedvetet och långsamt upp spänningen. Han gör det bra, även om det efter några hundra sidor börjar kännas som en upprepning när stjärnan lyser på himlen. Och då vill man som läsare ropa: Vi har fattat nu, ta oss vidare! Där och då i min läsning börjar jag också grubbla över hur han ska ta detta vidare. För som alla som kan sin skräck- och spänningslitteratur vet, är det inte ovanligt att författare lyckas med anslaget, inledningen som är så där härligt mystisk och får en att andlöst följa texten samtidigt som man tuggar på naglarna. Men det är betydligt svårare att sedan utveckla denna inledande skräck, så att den övergår i något logiskt försvarbart som också hamnar på rätt sida av det fåniga.

Även en mästare som skräckförfattaren Stephen King har levererat en rad böcker där spänningen som byggdes upp i början faller platt då monstret visar sig. Just i Knausgårds fall behöver man inte oroa sig. När han väl vidareutvecklar historien gör han det kunnigt och suggestivt. Jag ska inte avslöja slutet här – utan nöjer mig med att säga att han faktiskt levererar utifrån den krypande spänning han byggt upp.

Styrkan i Morgonstjärnan är att mystiken och det övernaturliga successivt gör sig påmint i väldigt vardagliga, småborgerliga miljöer. Alltså precis sådana miljöer som han så mästerligt beskrivit in i minsta detalj i sina tidigare verk. Faktum är att det tar ett tag att skaka av sig det autofiktiva lässättet i romanens första kapitel, berättat ur litteraturprofessorn Arnes perspektiv. Kapitlets huvudperson är visserligen inte författare, men han är litteraturprofessor med drömmar om att skriva en skönlitterär bok. Nu befinner han sig i familjens sommarstuga under några heta dagar. Hans fru Tove är konstnär och psykiskt instabil. Hon genomgår ett maniskt skov och Arne tvingas köra henne till psykakuten. Samtidigt ska han ta hand om barnen: femtonåriga dottern Ingvild, som tvingas ta lite för mycket ansvar för de yngre tvillingarna Asle och Henning när Arne tar hand om deras mamma – eller smygsuper och tar en tjuvrök utomhus.

Här är det mycket igenkänning från Om våren och Min kamp: hustruns psykiska sjukdom, röksuget, familjelivets logistik, de såriga och samtidigt vackra relationerna mellan barn och föräldrar, och så vidare. Här befinner sig Knausgård på hemmaplan – och det är först när de där mystiska krabborna uppenbarar sig som man drar sig till minnes att det inte är sig själv han skriver om.

Man borde faktiskt låta andra spänningsförfattare läsa och lära just detta av Knausgård – hur övernaturliga inslag blir mer skrämmande och hårresande då de sker i en helt vanlig och noggrant beskriven vardag. Liksom hur han genom pricksäkra beskrivningar ger sina huvudpersoner karaktär och djup, vilket gör dem trovärdiga och fullödiga. Fast det sistnämnda lyckas han i och för sig inte med genomgående. Personer som litteraturprofessorn Arne tecknas levande, men det finns också kapitel där huvudpersonerna snarast blir karikatyrer, som den supande journalisten som är ute och letar brudar hela natten.

Styrkan i Morgonstjärnan är förutom den krypande spänningen och de fina porträtten även det vackra språket, fullt av detaljer och målande bilder. Liksom i Min kamp låter Knausgård en präst tala om att »fästa blicken« – och det är väl samtidigt det han själv återigen visar sig behärska till fullo: att dröja vid det centrala i livet. Även om romanpersonerna är blinda för sina egna skavanker och märkligt oengagerade i den nya morgonstjärnan som för med sig så mycket konstigheter är författaren Knausgård upptagen av detaljerna och de små förändringarna.

Den svenske filosofen Martin Hägglund ägnade en stor del av sin internationellt uppmärksammade bok Vårt enda liv till att närläsa Knausgårds Min kamp. Hans analys kretsade mycket kring detta med att »fästa blicken«, men han undersökte också Knausgårds behandling av tid och död och använde sin läsning som en del i konstruktionen av sin filosofi   – eller sekulära tro – som vilar på antagandet att vår tid är ändlig och att det är vad som ger livet mening.

Kanske får Martin Hägglund hicka av Morgonstjärnan. Den författare som passade så bra in i det sekulära trosbygge som Hägglund ställt upp har nämligen börjat skriva om livet efter detta. Och inte nog med det. Knausgård skriver om ett dödsrike som är uppenbart influerat av grekisk mytologi, eller fornnordisk dito. Detta i essän som avslutar romanen: »Om döden och de döda«. Det är inte Karl Ove Knausgård som är upphovsperson till den, utan romanpersonen Egil Gray, men även här blir den fiktiva fernissan tunn.

Denna typ av essä känns igen från Min kamp och andra texter – och det gör att man lätt fattar misstankar om att det faktiskt ändå är Karl Ove Knausgård som inte riktigt litar på sin läsare.

Essän är fylld av filosofiska spörsmål och känns som en teoretisk förklaring till varför Morgonstjärnan är skriven som den är. Det är synd, för denna spretiga, vilda och otuktade text behöver ingen abstrakt förklaring. Den står bra på egna ben.

De märkliga himlafenomen som uppträder och mötet med övernaturliga varelser i den mörka skogen behöver inte förklaras. De är spännande och effektiva som de är. Så även om jag trivs i romanförfattaren Knausgårds sällskap hade jag föredragit en något kortare version – som inte skrev mig på näsan med en avslutande essä.

***

FAKTA: Karl Ove Knausgård

Är född 1968. Han debuterade med romanen Ut ur världen 1998.

Den självbiografiska Min kamp utkom i sex fristående band under åren 2009–2011 och blev mycket omdebatterad i Norge. Knausgård blev både hyllad och hatad för sitt sätt att osminkat berätta om sitt liv. Inte minst Tonje Aursland, Knausgårds exfru, var mycket upprörd över sättet hon skildrades på.

Min kamp gav också Knausgård ett internationellt genombrott.  Boksviten har översatts till fler än 35 språk.

Morgonstjärnan har översatts av Staffan Söderblom och ges ut av Norstedts förlag. Det norska originalet utkom hösten 2020.

Vanligen brukar planeten Venus kallas för Morgonstjärnan. Tidigare användes det latinska ordet lucifer (en sammansättning av orden lux »ljus« och ferre »bringare«) för Venus.

I Bibeln används namnet Morgonstjärnan både om Jesus och lucifer (satan).

Sedan 2019 bor Karl Ove Knausgård i London med sin fru Michal Shavit.