Kodknäckaren

Egentligen tänkte Jonas Jonasson från Växjö att han skulle bli författare redan i tonåren. Det var bara några saker som kom i vägen först. Han skulle bara plugga lite språk. Sen skulle han bara prova på att vara journalist på Smålandsposten, och sedan på Expressen. Efter det skulle han bara testa om det gick att starta ett eget mediekonsultföretag. Det gjorde det, och det växte sig så stort att han inte hann med att sköta det själv. Han fick knyta till sig fler och fler människor till sitt företag, OTW. Till slut var de hundra anställda som gjorde tv-program, kundtidningar och stora galor. Det gick alldeles för fort, tyckte han själv. Han mådde dåligt. För att ta sig igenom pressen stal han då och då åt sig lite skrivtid för det som skulle bli »Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann«. Det är intressant att han skrev den under en så mörk och kaotisk tid i sitt liv, med tanke på hur lätt och ljust resultatet blev. I en intervju med Vi Läser har han sagt att han är övertygad om att de där skrivstunderna räddade livet på honom.

Men de kunde inte rädda honom från den onda spiralen av press. Han diagnosticerades som utbränd och återvände aldrig till OTW. Men riktigt färdig med företaget kände han sig inte förrän han och de andra delägarna sålde det, vilket också hade fördelen att det gjorde Jonas Jonasson ekonomiskt oberoende.

Han insåg att han kunde bestämma precis var i världen han skulle vilja bo nu, och han och hans dåvarande fru reste jorden runt i tankarna och gjorde upp plus- och minuslistor på potentiella bostadsorter. Till slut hamnade de nära Luganosjön i de italienskspråkiga delarna av Schweiz.

Här drabbades han av ett nytt bekymmer. Han hade pengar så det räckte och blev över, men han hade inte riktigt någon identitet. De verkar ha samma vanor i Schweiz som vi har i Sverige, att fråga varandra: »Jaha, vad jobbar du med då?« »Sono scrittore«, svarade Jonas Jonasson en gång, »Jag är författare.« »Jaha, vad spännande! Har någon av dina böcker blivit utgiven på italienska?«

Jonas Jonasson tvingades erkänna att ingen bok hade givits ut på något språk alls ännu. Han upptäckte att det var lite pinsamt. Folk förväntade sig att författare skulle ha fått böcker utgivna, annars hade man inte riktigt rätt till den identiteten. Så när Jonas Jonasson skrev färdigt och skickade in manuset till »Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann« till sex stora svenska förlag var det det som var det allra viktigaste för honom – att boken över huvud taget skulle bli utgiven. För att få kunna kalla sig författare.

Så har Jonas Jonasson själv framställt vägen fram till debuten. Och det kan förstås finnas anledning att förhålla sig källkritisk till en man som gärna lånar sin morfars motto: »De som bara säger det som är sanning är inte värda att höra på«, men i stora drag verkar det ändå stämma.

Ett efter ett kom refuseringsbreven från förlagen tills det till slut bara fanns ett kvar – Piratförlaget.

Där tyckte man trots allt att »Hundraåringen...« såg lite intressant ut och en person fick ta den med sig för vidare läsning. Några dagar senare ringde Jonas Jonassons telefon i Schweiz. En kille som hette Mattias Boström och jobbade för Piratförlaget presenterade sig och undrade om Jonasson hade fått påstötningar om manuset från något annat förlag? Om inte – kunde han tänka sig att avvakta andra anbud tills Piratförlaget hunnit bilda sig en uppfattning om manuset?

Det var inte särskilt svårt för Jonas Jonasson att lova.

Fler på Piratförlaget började läsa den, och det var också i det här läget som bokens förläggare Sofia Brattselius Thunfors först gjorde sig närmare bekantskap med hundraåringen.

– Jag förstod att det här var ett manus som hade stor potential att nå ut till många läsare, men genren var oprövad.

Julens storfilm. Robert Gustafsson spelar hundraåringen i filmatiseringen av Jonas Jonassons succéroman. Regissören Felix Herngren har kallat filmen »det svåraste 
jag har gett mig in på«.
Foto: Buena Vista International Sweden

Man ska komma ihåg att det här var 2009, den svenska bokmarknaden var uppdelad mellan deckare och nobelpristagare, och alla förlag letade efter den nye Stieg Larsson. Sofia Brattselius Thunfors såg att det här var något helt annat, något som stack ut.

– Det var en annan typ av äventyr och spänning som inte var så mörk som alla deckare. Det kanske var något som många hade längtat efter.

Boken gavs ut, och i början var förlaget lite besviket. De hade förväntat sig mer uppmärksamhet. Knappt någon recenserade »Hundraåringen …« på utgivningsdagen. I Kultursverige gav den inte något eko alls.

Något senare kom Jonas Jonasson själv hem på en resa från Schweiz och gick in på en bokhandel i Stockholm. Han ville se sin bok där i fysisk form, ta på den, som han förklarade i sitt sommarprogram i radion, lukta på den. Men den stod inte i skyltfönstret. Och inte på topplistan. Och inte bland de rekommenderade böckerna. Och inte heller på »J« i de dunkla hyllorna längst in i butiken. Han köpte en karta över Öland för 89 kronor som han ändå skulle komma att behöva och kunde inte låta bli att fråga expediten om hon visste något om nån bok om en hundraåring? Hon sa: »Den är slutsåld igen. Det är hopplöst. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Folk sliter den ur händerna på oss.«

Det tog ett tag innan det rasslade i gång, men när det väl hade gjort det blev alla tagna på sängen av det oerhörda suget efter den här romanen. Den blev en bästsäljare, men den blev också en långsäljare. Suget gick liksom inte över efter några veckor eller en månad som det brukar, utan låg konstant kvar. Och fyra år efteråt trycker förlaget fortfarande ständigt upp nya upplagor. I Nederländerna låg den etta på bestsellerlistan i 142 veckor. I Danmark kunde den fortfarande toppa listorna efter tre år. På Island blev det den mest sålda boken någonsin efter bara en månad i bokhandeln. Och i Sverige har den sålt i svindlande 1,1 miljoner exemplar, detta alltså innan Felix Herngrens film med Robert Gustafsson i huvudrollen går upp som det här årets svenska storbudgetfilm på juldagen.

Är den så bra då?

Nja. Njäeej … Inte direkt va?

Intrigen är fartfylld, drastisk och effektivt berättad. Men nog säger det väl något om djupet i karaktärsteckningen då det finns skurkar som heter saker som »Hinken« och »Bulten« (leds av en som kallas för »Chefen«) som »får ont i huvudet av att tänka«? Och nog säger det något om humorn när den flera gånger återkommer till att den hundraårige huvudpersonen Allans tofflor kallas för »kissetofflor« eftersom strålen för män i Allans ålder sällan når längre än så?

Sådana invändningar kan man ha som litteraturkritiker, eller som vanlig läsare också så klart, men uppenbarligen finns det ju en stor marknad för detta. Jenny Lindh, bibliotekarie på Kulturhuset i Stockholm, säger att hon som bibliotekarie är väldigt tacksam när det kommer böcker som »Hundraåringen…«.

– Vanligt folk frågar oss om böcker som man mår lite bra av, och det är det svåraste som finns, för de allra flesta författare är inte alls intresserade av att skriva sådana böcker, av olika konstnärliga anledningar. Jag är mindre överraskad av den här framgången än vad förlaget själva verkade vara.

Magnus Eriksson, litteraturkritiker och litteraturvetare, är inne på liknande tankegångar. Han menar att det funnits, och fortfarande finns, ett stort tomrum för underhållningslitteratur i Sverige.

– Det har funnits å ena sidan genrelitteratur, som deckare, chic lit, science fiction, fantasy, och å andra sidan seriös litteratur. Däremellan har det bara varit ett stort glapp, medan det i många länder funnits effektivt berättade historier som varit obundna av genrekrav.

Det finns sedan länge ett vakuum på den svenska bokmarknaden, som vissa kanske sett men inte lyckats fylla. Jonas Jonassons bok träffade precis det där vakuumet.

Varför det ser ut just så i Sverige har sin förklaring.

– Modernismen segrade sig till döds. Den kom sent till Sverige men när den gjorde det slog den så totalt att idén om en bred och underhållande litteratur sågs som någonting obscent. Och de författare som ändå fortsatte med sådant började betraktas som bysnillen och kvarlevor från en äldre tid, säger Magnus Eriksson.

En av bokens marknadsmässiga kvaliteter är att den inte stöter ifrån sig något marknadssegment. Den är fullständigt ofarlig. Man behöver inte vara rädd för att den ska vara »en tung kritikerfavorit« om man inte anser sig vara en sån som läser »tunga kritikerfavoriter«, och man behöver inte vara rädd för att det ska vara en deckare om man anser sig vara en sån som inte läser deckare. Däremot kan man läsa den oavsett om man är barn eller ungdom, vuxen eller gammal. Och tack vare att författaren är man så kan den nå fram både till en stor manlig och kvinnlig publik.

– Det är ju väl belagt att kvinnor är icke-hierarkiska i sitt läsande, säger Magnus Eriksson. Kvinnor läser allt, alla genrer, böcker skrivna av manliga såväl som kvinnliga författare. Medan män läser allt – som handlar om andra världskriget. Och läser de i stället skönlitteratur så läser de böcker skrivna av manliga författare.

I »Hundraåringen…« fick de en jackpot. Det är både en roman skriven av en man och en roman som handlar om andra världskriget, men också om andra världshändelser under 1900-talet. Hundraårige Allan hinner till exempel uppfinna atombomben medan han slår upp en kopp kaffe till Oppenheimer och räddar sedan livet på Winston Churchill.

– Det är svindlande siffror den sålt, säger Magnus Eriksson, och funderar en stund.

– Jag önskar att Lars Gyllensten kunde sälja sådana upplagor.

Fakta | Pär-Ola blev Jonas 

Jonas Jonasson, föddes den 6 juli 1961 i Växjö. Egentligen heter han Pär-Ola, men hans pappa heter Jonas, så han blev ofta kallad »Lill-Jonas«. Författaren bor
i dag på Gotland.

2009 kom debutromanen »Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann« som sålts i drygt 1,1 miljoner exemplar i Sverige och totalt 6 miljoner i hela världen. I höstas kom »Analfabeten som kunde räkna«. Båda ges ut på Piratförlaget.

»Hundraåringen som klev ut genom fönstret och förvann« har biopremiär på juldagen.