Digitaliseringen saboterar våra barns skola

Ett mene tekel har skrivits på Skolverkets vägg. Tillnyktring pågår och en ny ordning väntar. 

Eller, ja, förhoppningsvis. I ett par artiklar ryter i alla fall ministrarna Johan Pehrson och Lotta Edholm till om vikten av att skolan använder riktiga böcker i undervisningen. Digitala läromedel kan säkert ha sina förtjänster, menar statsråden, men när skärmarna får ta deras plats går det för långt. 

Knappt två månader tidigare hade de sänt samma sorts signal när Skolverkets förslag till digitaliseringsstrategi skickades ut på remiss. I pressmeddelandet konstaterade skolministern att "digitaliseringen i förskolan och skolan har på vissa håll varit förhastad och ogenomtänkt". 

Det är förnämligt att politiken till sist börjar ta till sig vad kognitionsforskare och tappra opinionsbildare som läraren Filippa Mannerheim och ledarskribenten Paulina Neuding länge har påpekat. Digitala hjälpmedel kan vara värdefulla om de håller hög kvalitet och används på ett aktivt och medvetet sätt. Men om de får tjäna som substitut för att lära sig skriva med papper och penna och uthålligt läsa vad som numera ofta kallas "fysiska" böcker blir resultaten förödande. 

Barn lär sig helt enkelt bättre när hand och hjärna får lov att samverka. Att forma bokstäver med penna bidrar till inlärningen på ett sätt som monotont knapptryckande på tangentbord inte förmår. Och vad läsningen beträffar är skillnaden gigantisk mellan uppmärksamt blandvändande och umgänget med en skärm som lockar med allsköns distraktioner. 

Fast att det kommer nya signaler är förstås bara ett första steg på en lång väg. Under lång tid framöver måste politiker och alla skolvärldens goda krafter stå emot trycket från popradikala utbildningsbyråkrater och deras ed tech-allierade. 

Mer allmänt sett kan man notera att framtidsvurmande svenska regeringar har satt i gång såväl digitaliseringsråd som en digitaliseringskommission. Digitala resultat inom det allmänna varierar från Skatteverkets förföriskt smidiga erbjudanden – till den nyss nedlagda skolplattformen inom Stockholms stad, som har gett upphov till en miljard kronor i kostnader och en miljon förtvivlade utbrott bland användarna. Men även om allting inte gör succé är det klart att digitalisering har potential att spara krångel, tid och pengar. 

Samtidigt har den potential att göra oss mer okunniga, ensamma och handfallna. Därför föreslår jag att tidigare satsningar kompletteras med en kvalificerad analogiseringskommission, som tar sig en god titt på var digitaliseringen bör dämpas, undvikas eller rentav rivas upp. Om den ska vara i privat eller offentlig regi får jag tills vidare lämna öppet, men företrädarna ska stå som slavar på den binära triumfvagnen och viska till dess förare att de ska minnas att sladden kan dras ur när som helst. 

Kommissionen ska återkommande propagera för att alla skaffar sig en driven och användbar handstil. Den ska ställa irriterande frågor om vad som händer när elen går ner och affärsidkare blir nervösa bakom sina framåtlutade små skyltar om att man erbjuder en "kontantfri" butik. Den ska påminna om att norr i allmänhet är upp och syd ner på kartor och att det kan ha sina poänger att veta hur sådana tingester fungerar ifall gps:n får fnatt eller hackas av några tonåringar i Pskov eller Podgorica och det inte kommer några instruktioner om var man ska svänga. 

Vad böcker beträffar ska den påminna om att det är viss skillnad på att farfar ger en sin egen gamla Bombi bitt och jag i gåva och att han mejlar över länken. 

***

Läs även: Sokrates ogillade skrivkonsten – men hade hatat digitaliseringen

Läs även: Kan du ingenting? Du får alla rätt ändå