”Kommer alltid finnas en plats i mitt hjärta för Birgitta”

Jag talade nyss med min mamma. Något jag gör så gott som dagligen. Numera föredrar vi tidiga morgnar för våra korta samtal, helst stunden efter att jag släpat ut lagotton Rusty för hans morgonpiss och fram tills jag sticker in handen genom badrumsdörren och serverar min hustru hennes första kopp kaffe. Där emellan bjuds ett fönster för mor och son.

Mamma Birgitta är en lyssnare som med sina ytterst subtila råd  hjälper mig att navigera genom det äventyr vi kallar Livet, och har så gjort ända sedan hon dog för femtio år sedan. 

Det slår mig nu att detta är första gången jag vågar skriva om Birgitta. Åtminstone utan att dölja henne i en romankaraktär. Risken är ju att det jag skriver här kan få omgivningen – bekanta, kunder, förläggare och redaktörer – att avfärda mig som någon till sinnet ojordad. Ty en mer än mogen man, med vuxna barn, som varit företagsledare samt haft viss framgång, snackar inte med de döda. Om han trots allt ägnar sig åt sådant flummeri, borde han ha vett att hålla käften om det. 

Emellertid förutsätter en text om kärlek ett visst mått av autenticitet. Det handlar trots allt om den starkaste av mänskliga känslor. Och det finns en sorts kärlek som särskiljer sig från den starka upplevelse du har av din partner, dina barn eller  … din hund. Den är förhoppningsvis inte lika närvarande, ändå utgör den en underliggande, ren och klar ton i berättelsen om vem du är. Vi talar om kärleken till minnet av en kärlek.

Förra sommaren insjuknade en kvinna ur mitt gamla ungdomsgäng i cancer. Som artonåringar hade hon och jag hunnit med en tvåveckors flirt innan vi båda fnissande insåg att det var kompisar vi var, inget annat. Efter gymnasiet tog vårt kompisgäng nya vägar. Flera pluggade på annan ort, andra fann sammanhang i andra delar av huvudstaden. Man gifte sig, bildade familj på olika håll. 

Kontakten med min väninna blev alltmer sporadisk med åren. Med hennes tilltagande sjukdom i tankarna och minnet av oss som unga, fick jag en sommarkväll i fjol ingivelsen att åka förbi mitt Shurgardförråd där vi förvarar värdefullt skräp som avgångsbetyg och plastbackar med de numera vuxna barnens första skor samt deras möglande mjukisdjur. Bland bråten fanns en gammal resväska av sprucket läder som jag tog med mig. Dess innehåll hade jag en svag aning kring, om än inte i detalj. Väskan visade sig rymma volymerna som utgör min ungdom, från början av sjuttiotalet fram till mitten av åttiotalet. Foton, foton och foton blandade med krigsplaceringsordrar, planeringskalendrar, betyg, antagningsbevis. Samt alla dessa brev och vykort från kompisar, flickvänner och syskon.  Allt i en enda stor röra, men sammantaget berättade de historien om mig själv. Jag blev sittande med väskans skatter genom hela sommarnatten, med en halväten hämtpizza och en halvflaska rödvin. Och jag kan lova att det inte var enbart njutningsfull läsning. Tvärtom var det stundtals ett sorgesamt vittnesmål över vilsenheten hos en pojke som nödgades bli vuxen redan som fjortonåring. Bilden som förmedlades genom brev, vykort och inte minst skolbetygen, hade litet gemensamt med den som jag putsat på genom åren.

Vi är dessvärre så förtvivlat skickliga på att skildra oss själva. Vi är våra minnens köpta regissörer som skapar en tillrättalagd föreställning av vårt livs historia. Det är här vikten av gammal vänskap kommer in. Gamla polare som bryter upp det förskönande skitsnacket lika flinkt som fiskarens kniv snittar öringens buk. 

Sådana vänner kan också vara nyttiga om man skulle förväxla kärlek till minnet av en kärlek med något slags evig passion. Forna kärlekar finns ju också på Facebook, Linkedin eller för den delen även på Tinder. Möjligheten att återknyta kontakter ligger aldrig längre bort än en oskyldig vänförfrågan. Gärna följd av en hälsning som »Hej, vad kul att se dig här. Det var så länge sedan  …«  De tre punkterna som markerar öppenhet för mottagaren att fylla i resten, är särskilt förrädiska för den som inte kan koderna och därför inte tolkar dem som den invit de utgör. Visst, sagan kan sluta vackert men den riskerar också att slita sönder liv. Eller som en vältalig vän uttryckte saken, »det tog bara ett par veckor tills jag återupptäckte skälen till att vi en gång bröt upp, men det tog år att vinna tillbaka dom jag älskar«.

Tänker på samtalet som kom att bli vårt sista, hon som blev sjuk och jag. Då berättade jag kort om min mammas sjukdom. Min väninna sa då »vet du, vi har känt varandra i över fyrtio år och detta är första gången jag hör dig nämna din mamma«. Jag blev tyst. Skämdes en smula. 

Som om jag städat undan den mest betydelsefulla människan i mitt liv. Ursäkten, om en sådan funnits, vore väl att ingen ung man vill förknippas med att sakna sin mamma. 

Under större delen av mitt liv har jag inte känt till vad som tog mamma Birgitta från mig. Det fanns en ignorans hos min pappa och mina äldre syskon (som var vuxna när hon gick bort). Man sa att det var det ena eller det andra som orsakade hennes död. Ingen visste säkert. Sa man. Ointresset störde mig.

I går tog jag åter igen fram sjukhusjournalerna och obduktionsprotokollet som jag begärde ut för femton år sedan, då jag äntligen fick vetskap. De tre obarmhärtiga bokstäverna som tog hennes liv 1971, finns redan som journalanteckning 1963. Hon levde i sju år med sjukdomen vilket är längre än de flesta gör. 

Hon visste alltså. Men till oss sa hon inget, klagade aldrig. Någonstans höll hon stånd mot det brutala sjukdoms­förloppet, ända tills hennes yngste son fått de första fjunen på överläppen. Avslöjade inget, viskade inte ens i motvind om de tre elaka bokstäverna. Om hon gjort det, och jag frågat vad de betydde, hade jag ändå aldrig förstått. Amyotrofisk lateral skleros. Det går ju inte ens att uttala.

Min tio år äldre syster kan knappt minnas vår mamma. Ändå var syrran fyllda tjugofyra när Birgittas lungor gav upp. Själv kan jag fortfarande förnimma hennes doft om morgonen när hon svepte förbi i nattlinnet på väg att laga frukost åt familjen. Hur jag fick borsta hennes mjuka hår när hon satt i soffan. 

Kan känna igen lukten av hennes röda Princecigaretter och hennes röda vin. 

För ett tiotal år sedan läste jag en artikel kring en studie, tror den var fransk, som visade att barn som förlorat en avhållen förälder är bättre rustade att möta motgångar senare i livet. Att vi gått igenom monumental tragik och kommit ut stärkta på andra sidan sorgen. Artikeln poängterade att detta endast gällde barn som haft en god relation till den avlidne föräldern. Barn till föräldrar som begått självmord visade på motsatt effekt. Själv har jag alltid känt en sorts samhörighet med dem som har likartad erfarenhet. Genom åren har jag även stött på sådana som menar att vi som tidigt förlorat en förälder har en ängel som följer oss genom livet. Jag är inte så säker på det. Somligt har inträffat som någon mer andligt orienterad säkert skulle kunna tolka på det viset, men det är av alltför privat karaktär. 

Ett tillfälle som fick mig att definitivt avstå från att nosa upp andliga spår, inträffade när jag och min då unga familj bodde i Australien under några år. Hemma hos några bekanta träffade jag en kvinna som uppgav att hon var medium. Jag minns att jag log lite grann, så där som man gör när något känns lite obekvämt avvikande. »Du saknar din mamma«, sa hon plötsligt när vi var ensamma i köket. »Men ni har en vacker relation, hon följer dig, det är helt otroligt … Ni är såååå lika, fast hon är mindre. Precis samma leende. Hon står förresten bakom dig nu.« Det räckte. Där stannade jag. Tack, men nej tack. Inte en millimeter längre in på det spåret. 

I stället är jag nöjd med att ställa mig i ljuset av morgonen och viska: »Hej mamma!« och ibland även »Tack, mamma.« Och däremellan ytterligare några ord. Det räcker så. För det kommer alltid att finnas en plats i mitt hjärta för Birgitta. Men det finns ingen plats i mitt liv för henne. Sedan trettio år är den positionen intagen av en annan kvinna, dessutom inte helt olik henne. Hon och våra två söner är det absoluta guldet i min tillvaro. Silvret består av kärleken till minnet av min mamma. De konkurrerar inte utan står sida vid sida om varandra. Som alltid är guldet värt mest.