Konst bland kapitalets ruiner
En dag var parken i New York stängd. Det lilla utrymmet med stålstolar dit jag och mina kollegor brukade ta med vår lunch låg plötsligt tomt och öde bakom låsta grindar.
Någon berättade att företaget som ägde parken hade gått i konkurs. Lehman Brothers hette det och jag hade egentligen bara hört namnet förut.
Det gick några dagar innan grindarna var öppna igen. En annan bank ägde allting nu.
Först flera veckor senare förstod jag att jag hade missat lite nutidshistoria. Trots att jag arbetade i de kvarter som utgjorde krisens epicentrum förstod jag ingenting, allting var ju som vanligt. Så när som på en stängd liten park.
Kanske märkte jag inget för att det inte fanns något att se. Kanske har jag i efterhand förletts att tro att historien ägde rum runt femtionde gatan en dag i september.
När journalister eller fotografer försöker bildsätta en ekonomisk kris blir resultatet ofta stereotypt: en dykande börskurva, uppgivna mäklare eller skyskrapor mot en mörk himmel. Eller de avskedade Lehmanarbetarna – som har blivit 2008 års motsvarighet till de svartvita fotografierna från Wall Street 1929.
Men de bästa bilderna av en ekonomisk kris hittar man inte på Manhattan. Dem hittar man i Åtvidaberg, Cleveland eller Landskrona. På ett varv som lagts ned för att oljan blivit för dyr eller i ruinerna efter ett elektronikföretag som missade ett teknikskifte.
»Kreativ förstörelse«, kallade ekonomen Joseph Schumpeter det. Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff har i arbetet med den nya fotoboken »Avgrunden« hittat förstörelsen: resterna av Skandias huvudkontor på Sveavägen, Titos bortglömda villa i Kroatien, en porrkungs chanserade palats och en övergiven nöjespark i Japan.
De folktomma bilderna och de historiska texterna får lika stort utrymme och är befriande frikopplade från varandra. Ändå förmedlar de samma berättelse: ingen kommer undan världsekonomins villkor.
Det verkligen känns hur teknikföretag i Sverige och på amerikanska östkusten krossades av radarparet Silicon Valley-Östasien. Och hur Detroit hamnade så fel – staden som byggdes av bilar men förstördes av bilismen.
När jag läser boken funderar jag över om ekonomiska förlopp gör sig bättre med konstnärliga grepp än som journalistik. Det har ju trots allt hänt förr: »Oil« av Upton Sinclair, »Vredens druvor« av John Steinbeck och »Markens gröda« av Hamsun – alla bär de ett ekonomiskt skifte i berättelsen. Den mest eleganta beskrivningen av Detroits uppgång och förfall har faktiskt författaren Jeffrey Eugenides skapat som en fond i romanen »Middlesex«.
Just berättelsen om Detroit är den del av »Avgrunden« som är extra plågsam att läsa. För om en stad av den kalibern kan förtvina kan det hända var som helst. Och vilka blir då de platser som har blomstrat under nollnolltalet men som om femtio år kommer att ligga lika öde? Nokiabyggnaderna i Espoo? Saabfabriken i Trollhättan? Eller Facebookhallarna i Luleå?
