Konst fyller nazibunker

»Sammlung Boros« står det med centimeterhöga vita bokstäver på ståldörrens ringklocka. Bredvid vittnar ett ensamt fiskliknande kameraöga om att man knappast jublar över oväntade besök. Det finns ingen skylt, inget välkomnande kafé eller någon museibutik som skvallrar om att den anonyma betongbunkern är det hetaste på Berlins konstscen just nu.

»När ska du till Boros?«, är troligtvis också den vanligaste frågan i kulturintresserade kretsar de senaste månaderna. För sedan i början av juni går det att få tillträde till reklammannen och konstsamlaren Christian Boros privata konstsamling. Men bara tolv personer åt gången, och det krävs en föranmälan på hemsidan. Bunkern är dessutom enbart öppen på helgerna, och de guidade turerna är redan fullbokade fram till årsskiftet.

Christian Boros föddes 1964 i Polen, men flyttade till Tyskland som barn.

24 år gammal startade han en reklambyrå och året därpå använde han vinsten till att köpa sitt första konstverk. Sedan dess har han varit en passionerad samlare av samtidskonst.

Han började leta efter ett ställe där han kunde visa sin samling, passerade en dag den 3 000 kvadratmeter stora betongbunkern i stadsdelen Mitte, där kulhålen från kriget fortfarande gjorde tydliga spår i fasaden, och köpte stället 2003. Högst upp i byggnaden har han och hans fru en lyxig kungsvåning av glas.

Av de övriga 120 rummen skapade han nytt utrymme för sina konstverk, mestadels installationer och skulpturer. Andra kanske hade förvandlat bunkern till en vinkällare, säger han till tidningen Independent, men han ville göra något annorlunda: »fylla ett Tredje riket-monument med den högsta formen av intellektuell frihet – konst.«

I dag möts besökarna av en gigantisk pendellös kyrkklocka i brons signerad konstnären Kris Martin, en 1 200 kilo tung koloss som sakta gungar över receptionens disk. Men det är knappast någon risk att den ska falla ner, betongväggarna är två meter tjocka.

Bunkern byggdes under överseende av Hitlers chefsarkitekt Albert Speer. Året var 1942 och byggnaden skulle användas som skyddsrum för de 2 000 närboende människorna. Men redan två dagar efter de sovjetiska truppernas intåg i Berlin 1945 föll den i Röda arméns händer och transformerades till ett fängelse.

Ett decennium senare var det inte längre människor utan bananer som lagrades i de svala rummen. Officiellt fanns det ingen exotisk frukt i DDR, fast en viss mängd importerades ändå från Kuba till partifunktionärerna och deras familjer, och i folkmun döptes betongkomplexet till »bananbunkern«. Efter murens fall var det dags för en helt annan typ av excesser – de många små dunkla rummen blev ett populärt tillhåll för stadens allra mest avancerade fetisch- och S&M-partyn. Enligt Christian Boros hittades inte mindre än sju »dark rooms« när den fem våningar höga bunkern skulle byggas om.

I dag finns rester av alla tidsepoker bevarade när man guidas genom rummen, och konstverk från nutida storheter som Olafur Eliasson, Elmgreen & Dragset, Anselm Reyle och Santiago Serra samsas med graffiti från technoeran och exitpilar från krigsåren.

Christian Boros, som säger att han bara  samlar på samtidskonst han inte förstår, är inte ensam om att skapa en exklusiv mötesplats för konstälskare. Det är en tydlig trend i de flesta konstmetropoler, inte minst Berlin. Några kvarter bort har samlaren Erika Hoffmann öppnat sitt hem för en nyfiken allmänhet, som på lördagar och efter en särskild förbokning, kan beskåda »Sammlung Hoffman«, bestående av konstnärer såsom Gerhard Richter, Jean-Michel Basquiat och Frank Stella. Och på Strausberger Platz öppnar investeraren Axel Haubrok fyra gånger per år sin konstbelamrade våning för publiken.

Men det som händer i Berlin händer också i Stockholm. Minns bara skriverierna i somras om den »hemliga« konsthallen Jarla Partilager, dit miljardären och konstälskaren Gerard De Geer bjöd in en utvald skara människor att beskåda hans stora samling av den dansk-isländske konstnären Olafur Eliasson.

Gemensamt för såväl Boros, Hoffmann och De Geer, är att de låter konstnärerna själva kurera sina verk. Något Gerard De Geer i en intervju i Dagens Nyheter förklarade med att han vill »bort från curatorns tyranni«. Christian Boros fascineras av kreativiteten som uppstår när artisterna får härska fritt (Santiago Serra lät till exempel göra fyra hål i en betongvägg där han placerade stora svarta balkar som löper vilt mellan rummen), och Axel Haubrok betalar exempelvis konstnären Jonathan Monk nästan 100 000 kronor om året, utan att veta vad det till slut kommer att bli för verk för pengarna.

Men spelar det då någon roll att bara speciellt inbjudna kan njuta av Gerard De Geers konst, eller att man måste vänta till nästa år om man är nyfiken på Boros bunker? Det beror självklart på vem man frågar. Visst kan det tyckas snobbigt, men det är knappast någon demokratisk rättighet för den stora massan att ta del av en privat samling. Kanske kan dessutom allt förhandssnack kring en samling som i till exempel Christian Boros fall skapa ett intresse hos grupper som normalt

inte är så intresserade av samtidskonst. Man bokar in sig för att se en spännande byggnad, snarare än Olafur Eliassons senaste.
Säkert är att det är en trend vi kommer att få leva med ett tag, inte minst i Berlin. Christian Boros bor egentligen i Wuppertal, men pendlar till huvudstaden, eftersom han vill visa sin samling där publiken finns. Även den tyske fotografiprofessorn och samlaren Wilhelm Schürman är på väg att flytta från Aachen av samma skäl, och snart är det också Gerard De Geers tur. Planerna på att öppna ett 350 kvadratmeter stort systergalleri till Jarla Partilager är redan i full gång.

Några privata samlingar: www.sammlung-haubrok.de, www.jarlapartilager.se, www.sammlung-hoffmann.de