Konsten att dö snyggt – därför ville man avlida långsamt

Under pandemin smög liemannen närmare, han stod som på en medeltida målning och lurpassade på oss. Vi ska alla dö. Insikten har skrämt och förföljt mänskligheten sedan vi blev medvetna varelser. Men vår inställning till döden, och dödsögonblicket, har varierat över tid. 

Under antiken odlade anhängarna av stoicismen, den antika filosofi som förespråkade ett rationellt förhållande till livets slut, sin oberörda attityd. Det gällde att tygla skräcken med behärskat lugn, och möta döden med värdighet. Berättelsen om Sokrates avrättning och död har blivit en symbol för attityden: »Gråt inte när jag gråter«, säger filosofen till vännerna runt omkring sig, när de gemensamt inväntar giftets verkningar. 

I grunden var den stoiska hanteringen av smärta och död en aristokratisk strategi, kopplad till en bestämd föreställning om kroppen som underordnad tankens kraft, skrev idéhistorikern Karin Johannisson. Den tidiga kristendomens martyrer kastade sig i stället extatiskt på bödelns svärd för att bevisa sin trohet mot Kristus och den ende guden, och dess krönikörer uppmanade sina läsare att börja reflektera över deras stundande bortgång. 

Länge var konsten att dö väl, lika oumbärlig som den att leva storslaget. 

I sin stora monografi över Karl X Gustav, Den oövervinnerlige, beskriver historikern Peter Englund krigarkungens dödsbädd. 

Liksom med allt annat som gällde kungligheter vid den här tiden, 1600-talets mitt, var döden en publik historia. Vid sin sida hade Karl X Gustav en livmedikus som, övertygad om att kungens plötsliga insjuknande berodde på matsmältningsproblem, proppade honom full med lavemang och laxermedel. Eftersom orsaken i själva verket var höggradig lunginflammation, visade sig behandlingen ineffektiv och febern steg. Mitt i natten fick kungen ett kraftigt återfall av frossa, med svimningar, andnöd och stark smärta i höger sida. Han anade att slutet närmade sig, och vände sig till livläkaren och sa att han aldrig hade varit rädd för att dö. Det var naturligtvis det korrekta sättet att förhålla sig till det egna ödet på, särskilt om man var, eller hade aspirerat på att bli, en europeisk storfurste. 

Enligt vissa källor hördes Karl Gustav senare påpassligt mumla den latinska frasen: Hoc opus, hic labor est – »det är konst, det är vedermöda« – som eventuellt skulle kunna tolkas som kritik mot livläkarens verkningslösa konster, men som Englund påminner oss är hämtade från den romerske poeten Vergilius mest kända verk Aeneiden. Närmare bestämt det ställe där Aeneas frågar sibyllan i Cumae hur han ska kunna ta sig ner i dödsriket för att möta sin fru:

Lätt är nedstigandet i underjorden:

natt och dag står den öppen, mörka Plutons port;

men att gå tillbaka i sina egna spår och återvända till ljuset,

det är konst, det är vedermöda.

Vid tretiden på eftermiddagen nästa dag började Karl Gustav igen att svettas våldsamt, och blev snabbt sämre. Någon gång vid midnatt ansåg livläkaren sig tvungen att förklara att kungen inte hade långt kvar. Omedelbart började folk att flockas vid hans bädd. En kartbok lades över Karl Gustavs knä, och med stöd av den, skriver Englund, kunde han signera sina sista sju dokument. 

Ett av dem var hans testamente. Han upptäckte att där stod att hans efterträdare skulle regera efter »Sveriges lag och vanliga regeringsform«, och bestämde sig för att stryka de tre sista orden. Med ett penndrag förvandlade han sonen till enväldig monark, och behöll på det sättet sin kungavärdighet även i dödsögonblicket.

Den första riktigt kända handboken i konsten att dö, Ars moriendi, publicerades på 1400-talet. Genren blev, som en följd av digerdödens fruktansvärda verkningar, stor under senmedeltiden. 

Författarna ville i kristen anda förbereda de döende för livet efter detta, men också hjälpa dem att avsluta sina åtaganden så värdigt som möjligt. Omgivna av så mycket kaos hade människorna naturligt nog börjat betrakta livet slut som ont, fasansfullt och vedervärdigt, och det blev viktigare än någonsin att hitta ett sätt att hantera ångesten vid livets slut.

Den önskan som många vittnar om i dag, att dö som så snabbt som möjligt, hade varit en absurd tanke inte bara för kung Karl X Gustav, utan även för medeltidens människor. De önskade sig framför allt tid: dagar och nätter att ordna upp sina affärer och relationerna till andra. 

Därför handlar handböckerna i konsten att dö inte bara om religiösa ting, utan också om det världsliga; att reda ut konflikter och att fördela ägodelar, praktikaliteter. Jag tar till mig deras råd om försoning och väl planerade avsked och frågar mig hur en modern handbok för konsten att dö väl skulle se ut?

I det moderna samhället var döden länge osynlig. I takt med att fler kända personer börjat berätta om sina sjukdomar, har döendet fått en större plats i offentligheten. Själv minns jag framför allt Kristian Gidlunds berättelse om sin kamp mot cancern. Skådespelaren Kim Anderzon bjöd, när hon fick veta att hon var döende, sina vänner och sin släkt till en stor avskedsmiddag. Hon gav dem en möjlighet att berätta för henne vad hon hade betytt för dem, samtidigt som hon fick säga adjö. Författaren Niklas Rådström berättar i sin självbiografiska cancerjournal Som har inget redan hänt om en existentiellt utmanande sjukdomsperiod, då hans relation till familj och vänner, men också till det förflutna, ställdes på sin spets.

Ars moriendi ville hjälpa den döende till ett gott slut. Det senaste året har coviddrabbade fått gå bort ensamma och isolerade på äldreboenden och i vården, utan att människors behov av avsked, försoning och avslut för den skull varit mindre än på medeltiden. 

Jag tror att det kan tjäna oss som en viktig påminnelse om vad som är viktigt. Att vårda förhållandet till det förflutna och till dem som har lämnat oss. Då blir det kanske lättare att leva livet fullt ut, men också att dö.