Konstkuppen

Året var 1970 då viceamiral Erik af Klint lyfte telefonluren och slog ett nummer. Det hade fallit på hans lott att ärva sin faster Hilmas konstnärliga kvarlåtenskap. Medan hon levde hade han försökt förklara hur ovärdig och oduglig han skulle vara för uppgiften. Men det blev så ändå. Nu hade han över tusen av hennes målningar hoprullade på sin vind på Östermalm i Stockholm. Han började känna sig gammal och lite stressad: Vad skulle hända med bilderna? Nu undrade han om Moderna museet ville ta emot dem som gåva. Carlo Derkert, en av museets grundare, tackade nej till erbjudandet, vänligt men bestämt.

Det svävar något Dan Brown-aktigt över historien om Hilma af Klint, komplett med hemliga sällskap, religiös tematik, ockultism och parallella världar. Hon förstod själv aldrig riktigt sitt konstnärliga uppdrag, även om hon gav sitt liv åt det. Hon satte sitt hopp till att Rudolf Steiner, antroposofins grundare, skulle kunna förklara det bättre. Om han nu kunde det så gjorde han det aldrig riktigt. Men vid ett tillfälle, troligen 1908, förklarade han för henne att hennes samtid inte hade någon möjlighet att förstå hennes verk, men att hennes uppdrag skulle förstås cirka femtio år senare. Hon dog 1944, fjorton år innan Rudolf Steiner trodde att världen skulle vara mogen. I sitt testamente tycks hon ha velat ha lite ytterligare säkerhetsmarginal. Hon skrev in i testamentet att hennes konstnärliga verk inte fick offentliggöras förrän tjugo år efter hennes död.

Och Rudolf Steiners förutsägelse kanske var lite väl optimistisk. Ännu 1970 tackade alltså Moderna nej till hennes bilder. I stället bildades Stiftelsen för Hilma af Klints verk i Järna, i vars styrelse konstvetaren och antroposofen Åke Fant satt. Han tog det som sitt uppdrag att beskriva Hilma af Klints konst, och att placera det i ett konsthistoriskt sammanhang. En kort artikel av honom i en internationell konstvetenskaplig tidskrift gjorde den österrikiske intendenten Konrad Oberhuber så intresserad att han reste upp till Järna och tittade på målningarna, och insåg att han stod inför ett unikt material. Under flera år bar han vetskapen om Hilma af Klint med sig som en skatt, tills han var med och producerade en stor utställning i Los Angeles 1986, »The Spiritual in Art, Abstract Painting 1890–1985«. Där gavs Hilma af Klint en lika prominent plats som de sedan länge kanoniserade abstrakta pionjärerna Kandinsky, Mondrian, Malevitj och Kupka.

Det tilltaget var en bomb som briserade i konstvärldens knä. Många misstänkte att det hela var en bluff. Tidigare hade man tänkt sig att Kandinsky gjorde de första abstrakta målningarna i konsthistorien åren 1910–1911. Nu visade det sig att en kvinna i Europas utkant hade gjort samma sak, bara mer radikalt, konsekvent, och i betydligt större format, flera år tidigare – utan att visa det för någon! Det var början på den postuma berömmelse som lett fram till att Hilma af Klint i år ges stort utrymme på Venedigbiennalen  och att Moderna museet nu ställer ut »Hilma af Klint – abstrakt pionjär«, den största inventeringen av hennes konstnärskap någonsin.

Mitt i allt det här finns Hilma af Klint själv, en gåta inlindad i ett mysterium.

Hon växte upp på Karlbergs slott i Stockholm i en familj med sjömilitär tradition. När hon var tillräckligt gammal började hon på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) och så småningom Konstakademien. Efter fem års utbildning där gjorde hon porträtt, landskapsmålningar och, liksom många andra kvinnliga konstnärer vid den här tiden, illustrationer för jultidningar. Vid sekelskiftet framstår hon som en mogen konstnär.

Tillsammans med fyra andra kvinnor bildade hon sällskapet »De fem«, en krets som höll spiritistiska seanser. Vid sina sammankomster byggde de upp ett altare med ett kors och en triangel, ljus, fjädrar och ett oljetryck av Kristus i Getsemane. Framför altaret fanns en säng eller en schäslong där gruppens medium skulle falla i trans och förmedla budskap från en översinnlig värld. Tre av de andliga väsen som de oftast kom i kontakt med i början nämnde sig själva vid namn: Gregor, Clemens och Amaliel. Det var Amaliel som, efter att gruppen hade träffats i drygt tio år, meddelade att Hilma skulle få utföra målningar »på det astrala planet«: »Du ska bebåda en ny livsåskådning och själv bliva undersåte i det nya riket: Dina strävanden kommer att bära frukt.” Hilma af Klint kommenterade detta själv: »Amaliel erbjöd mig ett arbete och jag svarade ögonblickligen ja. Detta blev det stora arbete som jag utfört i mitt liv.«

Hilma af Klint. Hon fick sitt internationella genombrott 1986 då hon ställdes ut i Los Angeles tillsammans med abstrakta pionjärer som Kandinsky och Mondrian. För första gången fick nu modernismen en kraftfull kvinnlig frontfigur. 

Enligt legenden innebar den här utvaldheten även en del andra förmågor. Åke Fant försöker i sitt arbete bevisa att Hilma af Klint kunde bota sjuka människor med sina händer och se in i framtiden, bland annat ska hon i en dröm ha skådat utgången av andra världskriget långt innan det ens hade börjat. Hela sitt liv levde hon asketiskt och i celibat, men vid den här tiden träffde hon den andliga varelsen Gidro som blev hennes man i den astrala världen. Men det viktigaste, sett från vår horisont, är hur hon nu började måla.

Hon var fyrtiofyra år gammal när hon satte igång med »Målningarna till templet« och femtiofem när hon avslutade det. Det är det här som hon själv tyckte var hennes ojämförligt viktigaste verk i livet. Och här är det frågan om ett helt annat konstnärskap än den Hilma af Klint som målade porträtt och landskap: totalt hundranittio-tre hemliga målningar i olika serier och undergrupper, starkt uttrycksfulla, med en sorts blandning av figurativa och nonfigurativa element. Det är ett komplext ockult symbolchiffer, vars nycklar delvis finns i af Klints hundratjugofem anteckningsböcker. Men hon var långt ifrån att själv förstå hur allt hängde ihop.

De första hundraelva målningarna kom till under en kort tidsperiod, bara ett och ett halvt år, då hon tvingades lägga allt annat åt sidan och ägna sig helt och hållet åt sitt uppdrag. Under den här perioden målade hon »mediumitiskt«: »Bilderna målades direkt genom mig, utan föregående teckning och med stor kraft. Jag hade ingen aning om vad bilderna skulle föreställa, och ändå arbetade jag fort och säkert, utan att ändra ett enda penseldrag.« De som förde hennes hand hette ibland Ester och ibland Theosophus (Amaliel stod på något vis bakom de båda). Hilma af Klint menade att hennes höga uppdragsgivare kom från Tibet och att hennes verk var ett budskap från dem.

Efter de första hundraelva målningarna följde en paus på fyra år. Kring Hilma af Klint fanns en krets kvinnor som nu alltmer började se henne som en andlig ledare. En del av dem följde med henne när hon flyttade till en villa i Munsö i Mälaren. Åke Fant beskriver i sin bok »Hilma af Klint – ockult målarinna och abstrakt pionjär« hur hon uppfattades av omgivningen. »Hilma af Klint levde enkelt och asketiskt. Hon ansågs vara lite konstig och hade inget umgänge – aldrig män. Hon var alltid klädd i svart, var smal och rak som en eldgaffel. Det mörka håret var uppsatt i en knut. Barnen var inte rädda för henne utan tyckte hon var snäll och glad.« Hon beskrivs också som en storkonsument av ägg. Det betyder antagligen bara att hon använde dem till att blanda sin egen färg.

Våren 1912 blev hon åter bärare av mediumitiska budskap, men nu var det ingen som förde hennes hand längre, utan hon uppfattade bilder i sitt inre som hon fick måla själv, eller så talade hennes höga uppdragsgivare till henne och berättade vad som skulle målas. I december 1915 var hon färdig.

Nu började bekymret med var målningarna skulle förvaras. Till att börja med hjälptes kvinnorna åt att bygga en ateljé i två våningar på Munsö men byggnaden var uppförd på ofri grund, vilket betydde att kvinnorna blev tvungna att riva den när arrendeavtalet löpte ut. Hilma drömde om ett mer permanent hem för dem, helst i Rudolf Steiners Goetheanum i Schweiz, men de tackade nej. De holländska antroposoferna tackade också nej, och sedan också antroposoferna i Stockholm. Hon börjde planera för en sorts tempel för målningarna på Ven, men det hände aldrig, det heller. Till slut hamnade de alltså på Erik af Klints vind, gömda för omvärlden.

Nu packas hon upp igen och beskådas, med hundra års fördröjning, som en abstrakt pionjär. Vad hade hon själv tyckt om det? Troligen var hon inte det minsta intresserad av om hennes konst var modernistisk eller inte. Själva frågan skulle framstå som helt irrelevant för henne. Hon jobbade liksom inte för en plats i konsthistorien, utan hon jobbade på uppdrag av dem som hon kallade »De höga«. Känslan är att hon också skulle vända sig mot beteckningen »abstrakt«. För henne var bilderna tvärtom mycket konkreta artefakter från en annan dimension. Konkreta, men svårtydda för vanliga dödliga. »Själv kan jag inte förklara dem«, skrev hon till Rudolf Steiner. Det var därför hon hoppades så mycket att han skulle kunna göra det, hon såg honom som jämställd med sina höga mästare i astralvärlden. »Om inte Ni, herr Doktor, kommer till Sverige är det kanske bäst att bränna dem.«

Hilma af Klint höll sina bilder hemliga för alla, utom för en liten, invigd och andligt upplyst skara. Hon uppfattade sina målningar som andliga budskap, och hoppades att mänskligheten – när evolutionen höjt dess andliga nivå så att den lämnat de materialistiska värderingarna bakom sig – skulle kunna tyda dem. Är vi där nu? Hade Hilma själv tyckt att vi hade nått fram till en förståelse? Det verkar inte särskilt troligt.

Fast det finns förstås en möjlighet att allt är del av en noga uttänkt plan som vi själva inte kan förstå. I så fall gnuggar nog Gregor, Clemens, Amaliel, Gidro, Ester och Theosophus händerna i Tibet just nu. Kanske är Hilma med dem där också.

»Hilma af Klint: abstrakt pionjär« öppnar på Moderna museet i Stockholm den 16 februari.

Foto: »Svanen«, nr 17, grupp IX/SUW, serie SUW/UW, 1915 ©Stiftelsen Hilma af Klints Verk. Foto: Moderna Museet/Albin Dahlström