Konstnärsmannen som kvinna

Marguerite Duras tynade långsamt bort i sin lägenhet på Rue Saint-Benoît i Paris. Kroppen var sliten, märkt av sprit och cigaretter, sinnet fullt av svarta tankar om det ohyggliga som väntade. Bårhuset. I dagboken »Det är allt«, som nyligen kommit ut i en reviderad svensk utgåva, återges författarens tankar från hennes sista tid i livet, och de samtal hon förde med Yann Andréa Steiner. Den nära nog fyrtio år yngre homosexuelle filosofistudenten som hon hade träffat i början av åttiotalet, och som sedan dess servat som lite allt möjligt; älskare, sekreterare, sjukvårdare.

Den 3 mars 1996, tre dagar efter att hon avslutat arbetet med boken, var hon borta.

Skriften – nätt, bara 44 sidor – får sägas bjuda på en typisk Duras-sorti; känslodrivna utfall, outplånlig smärta, uppbruten prosa. Det som förvånar mest står i översättaren Kennet Klemets efterord. Att det franska förlaget, när den första upplagan skulle tryckas, valde att plocka bort det sista halvårets anteckningar. Men att boken ändå väckte kritikernas vrede. Makaber iscensättning av författarens dödskamp! Ett frånstötande uttryck för hennes alltmer uppdrivna narcissism! Hur var det möjligt?

I en understreckare i Svenska Dagbladet beskriver Kristoffer Leandoer Marguerite Duras dagbok som »något av ett portalverk för mycket av den litteratur som kommit sedan bokens första svenska utgåva år 2000«. Att Knausgård och gänget alltså skulle ha fått oss att vänja oss vid den typen av extrem författarroll som Duras ikläder sig, där författaren nästan utplånas av sitt skrivande.

Kanske kan det vara en förklaring till ilskan. Tiden var helt enkelt inte mogen. Sen hjälpte det nog inte att hon var kvinna.

En kvinna som skröt med sitt snille:

»Jag råkar vara genial. Jag är van vid det nu.« En kvinna som definierade, eller drev med, sin egen skönhet: »Jag är vacker. Rent ut sagt riktigt vacker.« En kvinna som placerade sig själv främst: »Jag vet att du har andra ambitioner. Jag vet att du är ledsen. Men det gör detsamma. Att du älskar mig är det viktigaste.«

Allt det där som gör att jag beundrar henne, Marguerite Duras, som pratar om sig själv i tredje person.

Tänk om det hade varit en försupen manlig författare som legat där och bolmat på sängen – man får anta att det var så det gick till, i våningen på Rue Saint-Benoît – och dikterat bittra utsagor till sin fyrtio år yngre musa. Flitigt antecknande.

Min reaktion hade blivit en rysning. Eller i alla fall en suck.

Jag ägnar mig alltså åt könsdiskriminering.

I essän »Duras och begärets politik« från 2007, skriver Carin Franzén om författarens besatthet av begäret, passionen och den omöjliga kärleken. Hur Marguerite Duras »gör det privata till det område där en radikal ståndpunkt kan formuleras«. Det är just för den där radikala ståndpunktens skull som jag kommer att fortsätta könsdiskriminera en tid framöver.

Också i mitt val av läsning.

Det bara sitter i ryggraden, att välja en Duras framför en Proust.

C´est tout.

»Det är allt«, i nyöversättning av Kennet Klemets, ges ut på Ellerströms.