Konsumtionsskadad

»Lyxfällan: man försöker ha d lite gött i sitt enda liv o så kommer två killar o skäller ut en.«

Jag blir på gott humör varje gång som jag tänker på twitter­aliaset »societets­lejons» inlägg från september 2014. Visst var det som att bli tagen på bar gärning med ­Visakortet i hand och bank-id-fönstret öppet men jag kände mig ändå inte bortgjord. Jag var ju bara en del av samtiden. En nutidsmänniska. Vi är många som (ibland) handlar alldeles för mycket. Nu har det dock gått för långt. Någon idiot har fyllt min lägenhet med en massa saker och jag är rädd för att det är jag. Något måste göras.

När min kompis skilde sig kunde hon packa sina ägodelar i två resväskor och gå vidare. Två väskor med saker var allt hon hade – inga berg av prylar som fjättrade henne vid det som varit. Hon var fri att direkt börja ett nytt liv. I flera år använde jag hennes historia som inspiration. Jag berättade den för alla som ville höra och eldade på mig själv när jag stod i valet och kvalet mellan om en pryl skulle få stanna eller skänkas bort. Drömmen var att leva som min vän – fri från sakers övervikt. Jag rensade. Som jag rensade. Kasse efter kasse transporterade jag på buss och tunnelbana för att lämna hos någon av huvudstadens second hand-butiker. Så lätt min tillvaro plötsligt kändes. Så mycket luft som bodde i mina steg. Jag blev alldeles hög på mitt flitiga sovrande.

När jag några år senare tog upp detta med min vän och berättade hur extremt inspirerande jag fann hennes livsstil förstod hon ingenting. Allt hon ägde i två väskor? Hon hade ju två överfulla förråd i en magasinsbyggnad i Queens. De där två väskorna var för att hon var tvungen att flytta mellan olika korttidsboenden. Det var knappast självvalt.

Där och då kraschade min egen dröm om minimalism. Det är inte lätt att hålla fast vid en asketisk livsstil när ens främsta förebild visar sig ha en hemlig depå med prylar.

Nu har jag åter samlat på mig samma mängd som jag för fyra år sedan i ett närmast religiöst rus gjorde mig av med. Den sinnesro som jag fick av att bära iväg saker till Myrorna ersattes av den adrenalinkick som rusade genom kroppen när jag köpt något som skulle göra mig till den människa som jag nu ville vara. Jag kände mig riktigt glad. »Människor som lägger pengar på shopping är lyckligare än människor som inte gör det. Det är ett faktum«, säger John Magnus Roos, forskare vid Centrum för konsumtionsvetenskap på Handelshögskolan i Göteborg (GP25/10–15). Men alla mynt har som bekant en baksida. Fler drabbas av köpberoende med ångest som följd. Att vakna upp efter ett shoppingrus är som vilken baksmälla som helst med skillnaden att prislappen ibland fortfarande sitter kvar på betongkepsen.

Det är inte lätt att sluta shoppa när det moderna samhället gör allt för att fånga in den som försöker banta ner sin konsumtion. Är det inte Black Friday så är det Cyber Monday och så ska varenda unge ha en hemmagjord adventskalender med en pryl varje dag fram till julafton och sedan är det julklappshandeln (som enligt prognoserna kommer att öka med 3 procent och i år landa på 78,5 miljarder kronor i Sverige) och därefter är det dags för mellandagsrean. För att inte tala om alla dessa erbjudanden som utan särskild orsak söker upp en via sociala medier eller nyhetsbrev.

Sedan millennieskiftet har antalet klädköp per år fördubblats från 50 miljarder till 100 miljarder. Vid sidan av dessa siffror finns de plagg som förblir osålda där på galgarna. Masskonsumtionen kräver att det är fullt i butikerna och enligt en rapport från Ellen MacArthur Foundation antingen bränns eller slängs 73 procent av alla kläder som produceras. Klädindustrin påverkar alltså inte bara miljön i produktionsfasen utan också i förstöringsfasen. De konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser har ökat och enbart kläder och skor står för ett utsläpp av 2,4 miljoner ton koldioxid. Att konsumera är således inte bara en privat- eller marknadsekonomisk angelägenhet – det är också, och kanske framför allt, en miljöfråga. För att inte tala om moralfråga. Att det som konsumeras här produceras någon annanstans innebär att det är någon annan som får betala för det i form av oskäliga löner och förstörd närmiljö. Vi vet givetvis detta men det spelar ändå inte någon stor roll. Att avstå från kortsiktig lycka i form av konsumtion verkar sitta långt inne också hos dem som är noga med att sopsortera och swisha pengar till olika organisationer. Att göra rätt är att stålsätta sig. Vem har ork till det?

Svensken köper ungefär 50 nya plagg om året men sedan den 1 juni i år är det inte längre gratis med plastpåsar att bära hem köpet i. Anledningen är ett EU-direktiv med syfte att minska plastkonsumtionen. Nu är förvisso alla åtgärder som syftar till en bättre miljö bra men frågan är om inte personen i kassan borde fråga om vi verkligen behöver själva saken som vi är på väg att köpa för att lägga i påsen. I stället för att fråga om bara påsen.

»Det ska väl myndigheter ge fan i vad jag gör med mina pengar!« kanske någon nu vrålar i affekt. Själv hade jag välkomnat det. Någon som ruskar om mig när jag står där med en onödig vara i handen i jakt på kortvarig lycka. »Behöver du verkligen en till kofta i kashmir?« Nej, det gör jag ju inte men jag vill ha den och när det gäller konsumtion blir de flesta av oss som barn. Kanske bör vi därför behandlas som sådana. Inget lismande från expediter utan en brysk tillrättavisning om att vi redan har en massa saker hemma. För det är inte värdigt kultiverade människor att överkonsumera sönder kommande generationers framtid. Alla folkrörelser kommer dock förr eller senare att mötas av en alternativrörelse. Motreaktionen har gjort ett framdrag: in på arenan kommer prylbantningspredikanterna.

Hade det inte varit för att konsumtionen spårat ur hade inte prylbantnings­litteraturen haft en marknad. Då hade vi inte behövt göra som Marie Kondo – författaren bakom »Konsten att städa«, som sålts i två miljoner exemplar världen över – förordar: Titta på varje pryl och fråga oss om den förmedlar glädje. »Uppgiften att omsorgsfullt betrakta varje föremål för att avgöra om det ger mig glädje är som att kommunicera med mig själv genom mina ägodelar.« Det är som ett skrivet skämt från samtiden.

Har vi blivit så materialistiska att vi inte kan skiljas från en sak utan att gå till botten av våra hjärtan för att känna efter hur vi verkligen känner när vi möter denna pryl på ett emotionellt plan. Vi hinner ju knappt prata med den som vi bor med – hur ska man finna tid till att konversera med varenda sak som man släpat hem från någon butik.

Kanske kan man se den samtida människans relation till shopping och konsumtion som liknande den som människan för hundra år sedan hade till solbränna. Då – innan industrialiseringen visade en icke-solbränd hud på att man inte behövde vara ute och arbeta på fälten när solen gassade som värst. Det var ett tecken på att man var rik. När fabrikerna kom och skyddade arbetarklassens pannor från strålarna visade i stället en solbränna att man minsann inte behövde vara inomhus och slita vid ett löpande band utan hade den goda ekonomin att kunna solbada på stranden.

Allt i ett samhälle är en reaktion på något. Det blir en värdeförskjutning när nya grupper börjar anamma beteenden som förut var reserverade för de priviligierade. Att dra runt på stan med ett tjog shoppingkassar i händerna och en lyxväska som ilsket vrålar ut designernamn var för inte särskilt länge sedan en symbol för eftersträvansvärd lyx – tänk bara på 00-talets ny-yuppieera där Paris Hilton var konsumtionskulturens galjonsfigur. I dag är det snarare vulgärt när vi vet hur miljön tar stryk av våra fredagstoppar och teknikprylar. Att shoppa av extrema övermått tyder inte på avundsvärd privatekonomi utan på egoism och dålig ansvarskänsla. Vem vill bli anklagad för sånt?

Alltid är det något nytt som man ska ha ångest för. Som om det inte räckte med dåligt samvete över allt man inte gör. Världen är som bekant åt helvete – det räcker ju med att slå på tv:n för att få omvärldsångest – och är det då så konstigt att folk shoppar sig lite dopaminlycka? Det är inte långsiktigt men passar ihop med att livspusslet ska läggas en bit i taget. Perspektiven har blivit allt kortare. Antalet kvinnor som insjuknar i psykisk ohälsa har, enligt Socialstyrelsen, ökat med 71 procent mellan 2010 och 2015. Ett snabbt klick på köpknappen är som att trycka fram en dos på dopaminpumpen. Det är ett snabbt sätt att göra skillnad.

Att bryta beteenden är energikrävande. Inför mitt nya projekt att minska konsumtionen och göra mig av med saker har jag köpt fem böcker på ämnet. Att det ska vara så fruktansvärt svårt att ta ett steg framåt utan att direkt halka två steg tillbaka. <