Köpstopp

De är några stycken nu, de som fått spel. Som tröttnat på Gucci-rejset, på Stureplansfetischismen och »det är tufft att vara ytlig«-trenden. »Darling«-regissören Johan Kling, feministen Nina Björk och nu Sisela Lindblom.

Dramatiker, regissör men i grunden författare som inte gett ut en roman på tio år men nu återkommer till prosaskrivandet med rosaglittrande »De skamlösa«. Men det är ett rosa glitter som döljer avgrunder av själsligt förfall. Av förakt mot medmänniskor, tomma inre och dekadens i ordets allra sämsta bemärkelse.

Det handlar om Nathalie och Tito, två trettinånting innerstadsbrudar med coolt jobb på glassig tjejtidning. Två ytlighetsprästinnor med shopping som främsta rit i utövandet av sin gemensamma religion: att skaffa sig status. Tito är från överklassen, glider fram genom livet med ohotat gott självförtroende och drömmer om sitt bröllop – det ska vara som en saga, allt måste stämma in i minsta detalj men vem prinsen är spelar mindre roll, bara han matchar brudklänningen.

Nathalie har annat att slåss emot, bär på ett diffust, destruktivt förflutet och en olycklig tendens att försöka supa bort problemen när de uppstår. Och så handlar det om Erik, Titos otäcka pojkvän som söker den »rena« relationen med en kvinna som lever upp till alla hans krav på perfektion.

Sisela Lindblom har skapat en moralitet, en sorts sedelärande berättelse om hur det kan gå om ytan inte döljer ett innehåll. Om lustprincipen tillåts styra en hel nation av människor.

Hon gör det med ett skiftande berättarperspektiv där jaget byter hemvist mellan kapitlen och det har sin poäng. En tid följer vi Nathalie inifrån, sedan Tito och Erik. Tre självupptagna jag som bedömer sin omvärld helt utifrån vad den kan ge dem. Det är effektivt, det skiftande fokus det medför, att blicken faller på nya detaljer, berättar en hel del om vilka dessa människor är.

In i handlingen, som ett utomstående vittne, kommer Eriks gamla högstadiekärlek Amanda. Hon tillhör De andra – kanske samma kategori som författaren själv – de som hellre känner än shoppar, hellre tänker än tjänar pengar. Det sista kapitlet är skrivet av henne och är språkligt mer litterärt, en utifrånskildring av den djupt störda lek med livet som romanens personer ägnar sig åt. Det knyter ihop och slätar ut den stökighet som de hoppande berättarperspektiven dittills skapat.

»De skamlösa« är fängslande och fascinerande, men i slutändan ganska otillfredsställande läsning. Den trippar på gränsen mellan igenkänning och skruvad satir men lyckas inte riktigt hålla balansen. För det här är inte riktigt riktiga människor som går att förstå och sympatisera med, men som absurd satir har »De skamlösa« inte tillräckligt vass udd.

Sisela Lindblom lägger ut så många spännande spår, planterar och krattar för så många märkliga förvecklingar att hon hade behövt en hel serie böcker för att utveckla dem.

Det finns något latent hotfullt hos pojkvännen Erik, ett perfektionistiskt, kontrollberoende psykopatdrag som man känner när som helst skulle kunna explodera i fullt utvecklad galenskap. En psykopat med rakat bröst och välfönat hår. Och Nathalies sexuella längtan, vriden av konsumtionsporr och känslan av att allt alltid måste drivas ett snäpp längre – det känns som om den skulle kunna driva henne till nästan vad som helst. Här finns ett sorts löfte om verkliga urladdningar, det skapas en spänning som aldrig får sitt utlopp, och hela romanen landar i ett sorts antiklimax.