Korrarnas kamp

Det fanns något i blicken när han steg upp ur bunkern, mötte dagsljuset och hälsade på de unga soldaterna. Något oväntat varmt.

I sjätte delen av Karl Ove Knausgårds »Min kamp« finns en essä om Adolf Hitler – lång, insprängd och som ett verk i sin egen rätt. Den är omöjlig att lägga ifrån sig.

Beskrivningen av filmklippet med Adolf Hitler är typisk för essän. Knausgård skildrar Hitler inlevelsefullt, nästan som vilken romankaraktär som helst: bunden till sin mor, rädd för kvinnor och mänsklig närhet. Han tänker att Hitler faktiskt liknade honom själv som ung.

»Prilligt«, skrev Maja Hagerman i DN om perspektivet. »Skandinaviens just nu kanske mest uppburne författare väljer ett egendomligt sätt att förhålla sig till sanningen om Hitler, just när nazismen som ideologi håller på att ta ny fart i Europa.«

Att försöka förstå »ondskan«, och de människor som anses företräda den, är oändligt provocerande. Ofta anses det till och med farligt. Det fick Cecilia Uddén, Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent, erfara efter sitt gästspel i SVT:s Agenda förra söndagen. På länk förklarade hon varför så många unga människor drogs till terrororganisationen IS. Hon talade då om den utopiska samhällsbyggardröm som IS också marknadsför, vid sidan om sina halshuggningsvideor.

Reaktionen blev lika förutsägbar som snabb. Den folkpartistiske riksdags-ledamoten Fredrik Malm kallade inslaget »en reklambroschyr för kalifatet i Raqqa«. Partitwittrare och ledarskribenter hängde på. Fredrik Malms kritik är en del av det större ideologiska krypskytte som pågår mot både SVT:s och SR:s kvalitetsjournalistik. Bara en vecka tidigare hade SR:s Latinamerikakorrespondent Lotten Collin blivit kölhalad flera gånger i nättidskriften Feministiskt Perspektiv. Anklagelseakten löd att hon – i en krönika om mors dag i Brasilien – ägnat sig åt kolonial sexism, kulturrasism och rasistisk indoktrinering.  

Kritikerna – från höger och vänster – avslutar inte sällan sina resonemang med att de inte vill betala licenspengar för »den här skiten«. Men de sitter långt från de verkligheter de påstår sig veta bättre om, och de vill förvandla public service till en licensfinansierad version av sina egna facebookflöden. Och i takt med detta tycks SVT bli alltmer ängsligt. För varje inslag om IS som förses med en fem minuter lång disclaimer om att det är en »ond« organisation försvinner tid från initierade resonemang liknande det som Cecilia Uddén förde i Agenda.

När filosofen Hannah Arendt i början av 1960-talet reste till Israel för att bevaka Adolf Eichmann-rättegången valde hon sin uppdragsgivare med omsorg. I tidskriften The New Yorker fick hon plats – och intellektuell takhöjd – att utveckla sina resonemang om att Eichmann inte var någon djävul, utan blott en byråkrat som lydde order. Det blev såklart ett jävla liv. Men femtio år senare är vi ett lite smartare samhälle för att hon reste dit – och för att tidningen vågade publicera.

Sverige har ingen New Yorker – ingen arsenal av medier med både publik och ambitioner. Därför är det livsviktigt att vissa program inom public service tillåter sig själva att tänja på gränserna och att spjärna ut i obekväma resonemang. Även sådana som är lätta att misstolka för statligt finansierade twittrare.