Kors i taket

Andligen är vårt långsmala land en plaskdamm.

I det teknikfrälsta Sverige är det inte mycket vi kan om exempelvis jesuiter; som att en del av dem sysslar med avancerad forskning. Det är nu heller inte mycket vi vet om katoliker i allmänhet. Inte ens i förment bildade sällskap. Nå, detta gäller kristendom och tro i allmänhet, genom den gångna sekulariseringen. Svensken har blivit själsligen arvlös. En utbredd missuppfattning om att vetenskap och tro inte går ihop spelar en inte oväsentlig roll för att det har blivit så. Med medföljande ängslighet över att verka omodern. Kunskaperna om religion är grunda – men synpunkterna gärna yviga. Fördomsfulla. Mot just katoliker hörs ekon av slagord från reformationen, för snart 500 år sedan.

En polskfödd bekant, högutbildad kemist, påminner om hur snacket gått i hennes katolska, till stor del invandrade, kretsar. Att »svenskar är rädda för korsdrag, alkohol och katoliker«.

Mest rädd är svensken för jesuiten. Se bara vad som står om honom i närmaste synonymordbok: ränksmidare, hycklare, skenhelig person.

Alltsedan Zacharias Topelius »Fältskärns berättelser« från 1800-talets mitt har tankefiguren om jesuiten med dolken i krucifixet dröjt sig kvar. Likaså den om att gift var ett typiskt jesuitiskt tillbehör, spridd via Carl Grimbergs legendomsusade historieböcker om svenska folket. Nå, det finns misstro mot jesuiter lite varstans i världen. En snabbtitt på nätet ger en vink. Med Franciskus på Heliga stolen kryllar konspirationsteorierna om en global jesuitkomplott. Inte ens alla katoliker är helförtjusta i jesuiter. Lång skolning och höga bildningsideal har gjort dem till ett slags intellektuell spetstrupp, vilket ger visst samhälleligt inflytande. Något som från insidan kritiserats för att kunna ha en förvärldsligande verkan. En påve upplöste jesuitorden, på 1700-talet. Drygt 40 år gick innan den fick verka i södra Europa igen.

Att världens 1,2 miljarder katoliker nu har en jesuit som överhuvud är unikt, en sensation.

Författaren Mary Doria Russell fick gratulationsmejl hem till Lyndhurst i Ohio, när Franciskus blivit vald 2013. Som om hon hade förutspått det. Det var läsare av hennes »The Sparrow« som hörde av sig; så är denna science fiction-roman också närmast dyrkad av många runt om i världen. Inte enbart i sf-kretsar, vilket exempelvis en koll på flera amerikanska bokcirkelsajter och litteratursamtalstrådar visar. Många läsare har slukat romanen mer än en gång.

Katedralen i Cuzco, Peru. 

»The Sparrow« är en märkvärdig historia om en rymdexpedition till en främmande planet. Med jesuiter vid spakarna. Låter det löjeväckande, irriterande, kufiskt, långsökt? En genomsnittssvensk kan nog tänkas reagera så inför det ovanliga persongalleriet och intrigen i boken. Den har översatts till 13 språk (symptomatiskt nog finns den inte på svenska). Själv fick jag höra talas om boken genom en katolsk vän. Hon har läst den flera gånger. Precis som hennes amerikanske själasörjare, som lär ha sagt »Den här författaren känner mig bättre än jag gör själv”. Denne fader T. är jesuit, och arbetar bland fattiga och utslagna hemma i USA.

Påven Franciskus har också tydligt ställt sig på de marginaliserades sida.

Mary Doria Russell har ofta fått frågan hur hon så väl lyckats skildra jesuiternas sätt att vara, tänka och interagera. De är ju män, har hon svarat (jesuitorden är strikt manlig). Hon har inspirerats av »vanliga« män i sin närmaste omgivning. Plus plöjt självbiografier, skrivna av jesuiter.

I höst har »The Sparrow« kommit ut i en jubileumsutgåva i USA. På omslaget står det »A startling, engrossing, moral work of fiction«, så som New York Times book review skrev om denna litterära debut då den kom ut, 1996. Med all rätt. Romanen är både häpnadsväckande och fängslande. Rekommenderad läsning för den som vill lära sig ett och annat om jesuiterna, så här inför påvens besök.

Filippinska nunnor framför Baclayonkyrkan som byggdes av jesuiter 1595.

Det hela är ju en (i förstone) osannolik story. Jesuiter på uppdrag i rymden? Efterspel: bland annat teologiska och filosofiska samtal på plats i den jesuitiska kurian i Rom. Huvudperson är den puertoricanske jesuitfadern och lingvisten Emilio Sandoz, den ende som överlevt rymdmissionen och mötet med planeten Rakhats invånare. Han har återvänt ensam till jorden, sargad och bruten. En martyrgestalt. Om än med livet i behåll.

De hade farit i väg »for the greater glory of God«, som det sägs i romanen. Till Guds större ära. Jesuiternas valspråk, också i verkligheten. Ad maiorem Dei gloriam.

Så här står det allra först i »The Sparrow: »Det var förutsägbart, i efterhand. Allting i Jesu Sällskaps historia vittnade om skicklighet och effektiv handling, utforskande och research.« Ett par rader längre ner i prologen: »faktiskt var jesuiterna ofta utforskningens förtrupp.«

I kapitel ett, första scenen, befinner vi oss så i sällskap med fader Emilio i jesuiternas residens på Borgo Santo Spirito nr 5 i Rom. Året är 2059, det är början av december, och Sandoz har just fått lämna isoleringen på Salvator Mundi-sjukhuset och i hemlighet transporterats genom staden för att möta The Father General och några medbröder.

Verklighetens jesuiter har för resten just i dagarna, i Rom, valt en ny generalföreståndare. Även han latinamerikan och jesuit – liksom påven Franciskus.

Handlingen i »The Sparrow« växer fram genom återblickar i tid och rum: den spänner över drygt 40 år, och utspelar sig även i Puerto Rico, i USA och i ett jesuitiskt sommarpalats i Neapel.

Innan själva rymdäventyret tar sin början har språkgeniet Emilio Sandoz på jesuiters vis varit på uppdrag i världens alla hörn.

Han är både vacker och klok, och arbetar bland behövande i slummen, hemma i San Juan. Ytterligare tre ordensbröder är med på missionen – alla med spetskompeten på olika områden. Samt en astronom, äkta paret Anne och George (icketroende, antropolog/läkare respektive ingenjör, lite som författaren och hennes man), och en hyperintelligent judinna, expert inom AI, artificiell intelligens. All teknik, såsom Russell beskriver den, ter sig trovärdig. Men så lät hon också ingenjörer läsa manus före publicering. Liksom fysiker, astronomer, antropologer, och till sist en jesuit, som hon kom i kontakt med på nätet.

Ruiner av jesuitbosättningen Santisima Trinidad i Paraguay.

Att mycket i berättelsen ligger verkligheten nära gör alltsammans än mer illusoriskt. Som radioobservatoriet Arecibo i Puerto Rico – där romanens astronom Jimmy Quinn en natt upptäcker radiovågor som visar sig vara sjungande röster någonstans långt bortifrån.

Det är ditåt, mot stjärnsystemet Alfa Centauri, som jesuitexpeditionen sedermera ger sig av. »Deus vult«, som det heter på några ställen i boken. Gud vill det.

Jag är annars inte mycket för science fiction-historier, fantasier om aliens och utomjordiskt liv. Tycker närmast det är fånigt; verkligheten är mer angelägen, samtiden här på jorden. Människan, historien, de eviga frågorna. Kapitlen som utspelar sig i närkontakt med runafolket och jana’atas på planeten Rakhat berör heller inte särskilt. Men: »The Sparrow« är framför allt en djupt mänsklig berättelse.

Mary Doria Russel.

Mary Doria Russell, doktor i biologisk antropologi och författare av manualer till avancerad medicinsk utrustning, började skriva på sin debutroman när hon var 42. Året var 1992, 500-årsjubileet av Columbus ankomst till Nya världen firades, och Russell hade en idé. Hon ville försöka sig på att uppdatera de tidiga missionärernas erfarenheter. Samma år meddelades dessutom från Areciboobservatoriet att man på allvar skulle försöka spåra »utomjordisk intelligens«. Hm. Vad skulle vi göra om vi faktiskt hittade någonting? tänkte hon. Och vem skulle dra i väg på en sådan expedition, ut i det okända? Kanske jesuiterna, med sin snart 500-åriga historia av att göra just det?

Själv var författaren agnostiker medan hon skrev »The Sparrow«. Om än född katolik. Att hon konverterade till judendomen mitt under bokens tillblivelse, det är en helt annan historia.

Att Mary Doria Russell fick gratulationspost från »The Sparrow«-dyrkare runt om i världen? Det står ju inte något om en jesuitisk påve i berättelsen. Men visst, en fantasifull eller låt vara konspiratoriskt lagd läsare kan nog få det till att sf-romanen haft inflytande på successionsordningen i Vatikanen. Alla jesuiter utom en framstår som himla sympatiska. Vem vet? Bara Gud.

Och just det, på självaste Vatikanobservatoriet i Rom ser man vetenskapen som ett sätt att bättre lära känna Skaparen. Chefen, jesuitbrodern och prisbelönte astronomen Guy Consolmagno, är från Detroit.

Nästan som taget ur »The Sparrow«.

»The Sparrow« ges ut på Random House.