Korten på bordet, tack

Det ligger nära till hands att kalla årets mest hätska litteraturbråk för uppfriskande. Rensad luft, no bullshit, allt det där. Alltså bråket mellan litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström och kritikerna Victor Malm och Mats O Svensson, och sedermera Karl Ove Knausgårds utfall mot de enögda, hatiska och rädda svenskarna. Witt-Brattström vänder sig mot att kulturmän som Karl Ove Knausgård och Stig Larsson ostört kan sexualisera småtjejer i offentligheten utan att någon reagerar. Kritikerna går inte med på att utifrån Knausgårds/Larssons texter dra slutsatser om deras moral.

Det är bra att Ebba Witt-Brattström ryter till vid varje misstanke om normalisering av sexualiseringen av unga kvinnor under manlig konstnärsflagg.

Synd bara att det står så många elefanter i vägen för en riktig debatt.

Ebba Witt-Brattström ifrågasätter Johan Cronemans »platta fall« inför SVT:s dokumentär om Stig Larsson. Att dokumentären tar upp Larssons ökända expertuttalande om ph-värdet i 13-åriga flickors könsorgan nämns inte med ett ord i Cronemans recension (DN 11/5). Men varför nämner hon inte det faktum att dokumentären, mer än något annat, präglas av ex-maken Horace Engdahls hyllningar till Stig Larssons säregna genialitet? Med uttryck som »gossen som stiger in med alla gåvorna och förvandlar allt han rör vid till guld« höjer Engdahl honom till skyarna, precis som han gjort alltsedan de var kumpaner på tidskriften Kris på 1980-talet. I dag är de bästisar. Varför röjer inte Ebba Witt-Brattström allra minsta möjliga misstanke om dolda motiv ur vägen? Att skilsmässan från Horace Engdahl varit infekterad är ju något hon själv varit öppen med (»Min exman«, blev hennes lakoniska svar på vad som aldrig kommer över hennes tröskel i en annan DN-intervju nyligen). Ebba Witt-Brattströms inlägg har hyllats unisont av feminister.

Men debatten hade tjänat på större transparens.

I Lina Kalmtegs uppskattande recension av Ebba Witt-Brattströms bok »Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur«, har hon vissa invändningar (SvD 29/11 2014). De rör bokens sista kapitel, där Witt-Brattström attackerar exmaken Horace Engdahl och tidskriften Kris postmodernistiska estetik som hon menar uteslöt kvinnor. Där »uppstår ett frågetecken, om det egentliga syftet«, skriver Kalmteg. Och hon fortsätter: »Det är kul att Ebba Witt-Brattström inte väjer. Men det hade blivit effektivare om hon mer explicit hade utvecklat sin kritik än att, som nu, låta sidorna fräsa av undertryckt aggressivitet«.

I den senaste veckans debacle finns samma frågetecken. Samt härskartekniker som blir exakt lika osköna när en kvinna använder sig av dem. Det är synd. Det finns ju faktiskt en del här som rör litteraturen. Till exempel Ebba Witt-Brattströms tes, att acceptansen gentemot manliga författare har att göra med den »litterära pedofili« som hon menar blev högkultur i samband med att Stig Larssons »Autisterna« kom 1979. Om detta borde man ju kunna tala. Borde. Men då vill man veta säkert vilken insatsen är.