Kraften i minnet hjälper sinnet

De sista åren inledde Astrid Lindgren varje telefonsamtal med sina kvarvarande systrar med en och samma replik: »Döden, döden«. De ansåg sig, berättade de i en tv-dokumentär, vara tvungna att först avhandla det oundvikliga.

I den där dokumentären fick förstås den stora författaren frågan om hon var rädd för döden, jag minns inte svaret, det spelar heller ingen roll. Poängen är att den ställdes. Den gör alltid det när folk kommit upp i åren. Vi antas nämligen hysa rädsla inför att försvinna. Dödsskräck fnyser ingen åt.

Ingen utom Gerda Erzberger – en svårt cancersjuk och en gång i tiden hyllad men senare hånad österrikisk feministprofil i författaren Tom Rachmans till svenska nyligen översatta novelliknande roman om livet på en internationell engelskspråkig tidning i Rom. Gerda, så fiktiv hon nu är, har en alldeles realistisk syn på det där med hädanfärden.

Till henne reser den medelmåttige och svagt produktive Arthur Gopal med uppdraget att under förespegling av ett personporträtt samla material till en kommande och i förväg iordningställd nekrolog. Gerda genomskådar strax Arthurs bödelsliknande uppgift. Och förklarar hur hon ser på den död som ska ligga till grund för hans artikel:

»Jag är i alla fall inte rädd för den. Inte det minsta. Man kan inte frukta det man inte kan uppleva.«

Boken som scenen utspelas i, »De imperfekta« heter den, har hyllats på andra sidan Atlanten för sin skildring av journalisters liv. Egentligen handlar den dock om döden. Journalistik är som många andra mänskliga aktiviteter allra mest en kamp mot förgängligheten. Att i text fånga det liv som alla vet ska ändas. Om och om igen frågar Tom Rachman vad människor tycker är viktigt att hinna med. Innan det är deadline.

I mötet mellan den lättjefulle Arthur och den vissnande Gerda ställs frågan på huvudet. Döden är missförstådd, menar Gerda. Att förlora livet kan aldrig vara en förlust för en själv, möjligen för andra. Skräcken, säger hon, handlar i själva verket om att våra minnen ska upphöra.

Döden är inget att vara rädd för, däremot att minnet av en själv ska gå upp i rök. Därför är Gerda glad att veta att en runa över henne ska författas; hennes minne kommer att gå i tryck.

Antikens romare betraktade saken så – att minnet är det viktiga – och i veckan kom rapporter om minnets kraft också från djurens värld. En grupp australiensiska forskare har kunnat visa på knölvalarnas anmärkningsvärda förmåga att genom kollektivt minne dela sånger med varandra. En lågfrekvent parningssång – uppskattad hos honorna får man anta – har spridits mun till mun hela vägen från Australien till Franska Polynesien på andra sidan Stilla havet. Hitlåten har gjort världssuccé i havsdjupen på bara ett år, vilket forskarna förklarar med att sången ifråga är rimmad. På valspråk alltså. Bunden form minns vi – människor som valar – nämligen bäst.

Det mest effektiva sättet att slippa döden är därför törhända att leva sitt liv på rim.

»De imperfekta« ges ut på Weyler förlag.