Kravlös läsning

Måste det handla om isbjörnar på smältande isberg när man ska beskriva klimatförändringarna? Det tycker inte den brittiska designtidskriften Disegno. I nya temanumret 2°C får tio designbyråer i uppdrag att kommunicera allvaret i klimatfrågan på ett sätt som är förståeligt och mer närliggande för oss urbana nutidsmänniskor.

Nyligen efterlyste forskaren Staffan Laestadius i en debattartikel i Svenska Dagbladet på liknande sätt ett större engagemang från kulturvärlden i denna vår tids största ödesfråga. Enligt honom borde författarna börja skriva berättelser om det postfossila livet. Visst är klimatförändringarna vår tids ödesfråga – till och med större än krig och flyktingströmmar – men att likt Disegnoredaktionens uppdrag till designbyråerna ge författare i uppgift att skriva så att vi ska inse allvaret?

Nej, där är jag enig med poeten Jonas Gren som replikerade på Staffan Laestadius i SvD. Gren, vars »Lantmäteriet« är en av de starkaste debuterna inom ekopoesin under senare år, svarade att hans uppgift inte är att förändra samhället. Poesin ska tjäna poesin och inget annat.

Visst skildrar Jonas Gren i sin debut motorvägarna som jordstammar, rhizom, som breder ut sig i Europa, han redogör för döda havsfåglar med plast i magen och han skriver om härdsmältor. Men han gör det inte på uppdrag av någon. Det handlar inte om att måla bokstäver på ett plakat.

Jonas Gren.

Så snart det formuleras uppdrag åt författare kan man vara säker på att det blir pamflettlitteratur av texterna – och det är inte vidare roligt att läsa. Nyttig kultur är tråkig kultur. En stor författare som Günter Grass fick utstå hård kritik för sin roman »Råttinnan« (1986), i vilken han diskuterar miljöproblemen. En del av kritiken tog fasta på att Grass hade ägnat för mycket energi åt att skriva didaktiskt om miljön, vilket gjorde att han tappade fokus på den historia han ville berätta. Litteraturen blev ett instrument. Vi har sett det förr. En del av arbetarlitteraturen föll i samma fälla – den ville förändra världen men glömde att det är berättelsen som är viktigast.

Och ändå ställs kravet på författarnas engagemang i klimatfrågan om och om igen. För Laestadius har sina föregångare. Minns bara Robert Macfarlanes famösa efterlysning i The Guardian i september 2005 gällande »romaner, pjäser, sånger, libretton« som kunde utgöra en »fantasifull repertoar« utifrån vilken »klimatförändringar kan debatteras, upplevas och kommuniceras«.

I den anglosaxiska världen har den relativt nya genren Cli-Fi (Climate Fiction) genererat en hel del litteratur. Nathaniel Richs »Odds Against Tomorrow«, Liz Jensens »The Rapture«, Marcel Theroux »Far North« och Paolo Bacigalupis »The Windup Girl« är några av alla spänningsromaner som etiketterats som Cli-Fi -under senare år.

Den mest namnkunniga författaren som det brukar refereras till här är Margaret Atwood. I sin romantrilogi bestående av »Oryx och Crake«, »Syndaflodens år« och »MaddAddam« har hon inom fiktionens ramar diskuterat hur bräcklig vår civilisation är. Det kanske mest obehagliga är att hennes påhittade berättelser blivit verklighet snabbare än hon kunde ana. Hon har kommenterat det så här: »När ›Oryx och Crake‹ kom ansåg vissa att den liknade science fiction – utflippad, för märklig för att vara trovärdig – men under de tre år som gick innan jag påbörjade arbetet med ›Syndaflodens år‹ började det förmodade avståndet mellan den påhittade fiktiva framtiden och den hårda realiteten vi lever i att krympa i rasande takt. Vad händer med världen? Hur kan vi ställa den tillrätta? Hur lång tid har vi på oss?«

Margaret Atwood.

Cli-Fi hämtar sitt stoff från klimatprognoserna och undersöker i fiktionen hur det går att överleva i en värld som kantrar.  I The Atlantic (14 augusti 2015) menar Cli-Fi-författaren J.K. Ullrich att den största skillnaden mellan Sci-Fi och Cli-Fi är att den senare enbart riktar uppmärksamheten mot jorden (effekterna av nedsmutsning, stigande havsnivåer och global uppvärmning). Han menar också att litteraturen är ett mycket värdefullt verktyg för att göra dessa frågor tillgängliga för unga människor (via litteraturlistorna på college). En rätt instrumentell syn på litteratur alltså. Genren har inte heller – Atwood undantagen – genererat några verk av vidare hög litterär kvalitet. Det mesta är underhållningslitteratur som mest syftar till att skrämma läsarna.

Därmed inte sagt att det skulle saknas skrämmande litteratur som håller hög klass rent litterärt. Cormac McCarthys »Vägen« är en modern klassiker för sitt avgrundsdjupa mörker och för sitt obevekliga sätt att teckna hur katastrofen kanske kan komma att se ut. Men vad som hänt är oklart och inget som det görs någon berättarteknisk poäng av. Det är inte skrivet för att i första hand diskutera en angelägen miljöpolitisk fråga.

Silvia Avallone.

När Silvia Avallone låter oss känna hettan runt stålverket i den hårt nedsmutsade staden Lucchini handlar det inte primärt om miljöförstöring. Men berättelsen om Anna och Francesca rymmer ändå en kritik mot industrialiseringens skövling av naturen. Och när Philipp Meyer i romanen »En amerikansk förlust« skickar ut två pojkar i det postindustriella Pennsylvania, USA, gör han det i en omvärld som är sönder-exploaterad och stadd i förfall i spåren efter de nedlagda stålfabrikerna (originalets titel »American Rust« alluderar på områdets öknamn »The Rust Belt«). Eller då Jonathan Franzen skickar ut sin Walter Berglund med ett miljöuppdrag i romanen »Frihet«, och vartenda ord vibrerar av ett uppdämt raseri – inte bara över Bush-eran i USA, utan också över att vår värld är på väg mot en miljökatastrof.

Vår senaste Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, har också lyckats  att förena kvalitet och klimathot i »Bön för Tjernobyl«, en vemodig sorgesång över den katastrofala kärnkraftsolyckan. I tre år reste Aleksijevitj runt i området och intervjuade flera hundra människor. Hon skriver att »ju högre utvecklad teknologi, desto hemskare katastrofer«. Christa Wolf är inne på ett liknande spår i sin Tjernobylroman »Hotets dag«. Samma dag som olyckan sker genomgår en av romanens personer en hjärntumörsoperation och i boken diskuteras de båda sidorna av den moderna tekniken: dödsbringare eller livgivare.

Vissa av dessa berättelser är skrämmande för att de skildrar svåra händelser, men hela poängen med dem är inte att skrämma som i en thriller. Det här är stor litteratur. Och den har alltid handlat om livet. I alla tider har den fått oss att se oss själva, inklusive naturen som omger oss. Genom att benämna saker i naturen – som vissa författare gör – kommer naturen närmare. För genom kunskap kommer också förståelse och sympatier. Eller som Kerstin Ekman uttrycker det i »Se blomman«: »Inga skulle bry sig om en hotad arts vara eller icke vara om den inte hade ett namn.«

2011 kom Kerstin Ekmans »Se blomman«. Romanen skapar ett band mellan människa och natur.

Tomas Bannerhed citerar i sin tur denna rad i nya boken »I starens tid«. Precis som Kerstin Ekman verkar Bannerhed själv i en tradition med en rät linje från Carl von Linné, han låter oss se naturen och fåglarna genom att benämna dem. Han beskriver deras skönhet och hur han förundras på ett sätt som nästan är religiöst. Och så tar han upp miljögifter och andra hot. Det är omöjligt att inte se på fåglarna på ett annat sätt efter att ha läst den. Precis som man ser blommorna på ett nytt sätt efter att ha läst Kerstin Ekman.

Det är just själva namngivningen som bandet mellan oss och världen fördjupas. Genom starka berättelser och en förmåga att beskriva tillvaron ger författare oss möjlighet att förstå att vår existens är i fara. Det kan plakatlitteratur och spänningslitteratur sällan bidra med. Och det bästa med litteratur som finns där för sin egen skull, är att den inte behöver vara särskilt ny. Det handlar nog mer om att vi borde tillägna oss fler lässätt. För som både feministisk och postkolonial litteraturteori har visat går det att läsa om klassikerna och finna dolda skatter – och bortträngda spår. Möjligen kan ekokritiken få oss att se nya dimensioner i både HD Thoreaus »Walden« och Ernest Hemingways »Den gamle och havet« (för att nämna några av de mer uppenbara exemplen).

Stora författare fördjupar vår syn på världen. Plakatuppdragen kan design-byråerna ta hand om.

För den som vill förkovra sig i Cli-Fi-litteratur (Climate Fiction) rekommenderas ett besök hos databasen eco-fiction.com.

3 Cli-Fi-romaner:

Paolo Bacigalupis »The Windup Girl«

Nathaniel Richs »Odds Against Tomorrow«

Liz Jensens »The Rapture«