Krigarens själ

»Ful.« »Ingen sexuell utstrålning.« »Inget egenvärde.«

Under mer än 30 år samlade och sorterade komikern Joan Rivers sina skämt i ett arkiv. Tusen och åter tusen oneliners i utdragbara plåtlådor vars olika kategorier talade sitt tydliga språk.

Hon hymlade aldrig med hur det var att känna sig oattraktiv och oönskad. Tvärtom bearbetade hon sin ängslan – liksom alla andra bekymmer och sorger i livet – från scenen.

Det var inte bara roligt. Det var också ett sätt att greppa makten och undvika att bli ett offer för underhållningsindustrins oresonliga och, inte minst, ouppnåeliga krav på evig ungdom och skönhet.

Vissa skulle hävda att hennes ansikte, fullständigt ommöblerat av återkommande skönhetsingrepp och aldrig utan kraftig makeup, var ett tecken på att hon misslyckats. I dokumentären »Joan Rivers: A Piece of Work« berättar hon om hur läskigt det var att se sig själv osminkad.

»Jag har aldrig varit någon naturlig skönhet. Ingen man har någonsin sagt till mig att jag är vacker. De har sagt att jag är snygg, att jag ser toppen ut. Men ingen har sagt ›herregud vad vacker du är‹.«

Men vill man inte bli älskad för sin personlighet? Sin själ, sin intelligens? frågade de som ifrågasatte hennes val att motarbeta åldrandets tecken. »Jag vill bara bli älskad«, blev Joan Rivers svar.

Det är lätt att tänka på Rivers när man läser den nyutkomna fackboken »Projekt perfekt« där Carolina Lunde, Ann Frisén och Kristina Holmqvist Gattario, som alla forskar om kroppsuppfattning vid psykologiska institutionen på Göteborgs universitet, beskriver vår utseendekultur och hur den präglar oss. Går det ens att göra rätt som en till åren kommen kvinna? Vi lever i ett samhälle där åldrandet helst ska döljas och åtgärdas till varje pris. Där det å ena sidan uppfattas som provocerande att luta sig tillbaka och låta tiden ha sin gång, samtidigt som en kvinna som försöker se yngre ut anses patetisk.

Joan Rivers visste att branschen hon gett sitt liv åt ville ha unga, vackra kvinnor. Så hon började operera sig. Fixade till en skavank här och där. När hon sen upptäckte att ingen annan vågade prata om sina ingrepp bestämde hon sig ilsket för att tvärtom bli ansiktet utåt för plastikkirurgi. Det fanns en värdighet i det.

Visst, hon blev någon man skämtade om. Som betraktades vara en desperat cougar (en äldre kvinna som söker sexuella relationer med yngre män) och som själv upplevde sig orättfärdigt stämplad som en billig »Las Vegas-komiker«. Det seriösa erkännandet uteblev. Men hon var i alla fall kvar. Kalenderns sidor som hon så gärna ville se fulltecknade fylldes fortfarande på med bokningar när hon var 81 år.

Då Joan Rivers familj härom veckan förstod att hon inte skulle vakna upp ur sin koma ringde de en frisör som kom in till Mount Sinai-sjukhuset i New York för att fixa till det blonda hårsvallet. En sminkös målade hennes ansikte. Irrelevanta prioriteringar de sista timmarna i livet kan tyckas. Men för Joan Rivers nära och kära var det självklart. Det var en krigares stridsmålning inför det sista slaget.

»Joan Rivers: A Piece of Work« finns att se på Netflix. »Projekt perfekt« ges ut på Natur och Kultur.