Orättvis dom av krigarkungen

Få är de suveräner som är värda en egen historia.

Så inleder upplysningsförfattaren François de Voltaire förordet till sin bok Karl XII (1731), en av världslitteraturens verkliga bästsäljare. Som ung hade Voltaire sökt plats hos den svenska kungen, som han såg upp till, och han kallar denne och hans ryske motståndare Peter den store för »de två sällsammaste gestalter som fötts på drygt tjugo sekler«. 

Magnus Västerbros Tyrannens tid. Sverige under Karl XII handlar inte bara om Karl XII, utan också om hans folk och tid. Till skillnad från Voltaire hör inte Västerbro till Karl XII:s beundrare – tvärtom, vilket redan titeln skvallrar om – men kungen står ändå i centrum. Infallsvinkeln hindrar inte att läsaren får sitt lystmäte av kungar och krig. 

Här slås det ihjäl mer än det älskas, och brutalt går det till. Tyrannens tid är en bred skildring, som sträcker sig från det stora nordiska krigets början år 1700 fram till fredsslutet 1721. Boken består av fyra avdelningar – den tredje med en blinkning till Tolkien kallad »Konungens återkomst« – och börjar dramatiskt med kraven på fred vid riksdagen 1713. Så stark var längtan till fred att bybor kunde klå upp sin riksdagsman när att han inte lyckats genomdriva den. 

Det var en våldsam tid, då smockan hängde lös också hos fredsivrare. Västerbros syfte är att skildra hela samhället, och berättelsen befinner sig därför i ständig rörelse mellan ekonomi, politik, krigshistoria och enskilda öden.

 Att teckna en tid genom skilda människoliv är ett tacksamt sätt att öka läsarens engagemang, och bekantskapen med »vanliga« människor är kanske bokens stora behållning. Här rör vi oss både i fält och på hemmafronten. 

Vi får träffa dalkarlen Erik Larsson Smepust, som först underkänns som soldat men sedan går ut i fält, tillfångatas av ryssarna, rymmer, kommer hem för att inkassera sin lön och hälsa på i hembygden – och sedan går ut i fält igen. Liten och klen var han, men uppenbarligen seg. Hans öde är främst känt genom officiella dokument. 

Majoren Jon Stålhammar vid Smålands regemente skrev däremot bevarade brev hem till hustrun Sofia Drake, där han kallade henne »lilla utvaldaste bästa vän«, längtade efter barnen och klagade över kriget. Hon satt hemma på gården Salshult och förde dagbok. Deras son Johan Adolf gick också ut i fält och dog i Ryssland. 

Till bokens militärer hör även en namnlös fänrik, omnämnd i det sista brev fältprästen Lars Broman skickade hem innan han dog i en plötslig feber. Officeren var »lång och ung, glad«, tyckte marschen mot Narva var rena nöjet men fick panik under striden, rusade tillbaka till lägret och föll gråtande prästen om halsen. 

Bland de hemmavarande märks fältprästens lillebror Olof Broman, en lärd och märklig person, som skrev Sveriges kanske första roman och dessutom den gigantiska skriften Glysisvallur, som behandlar Hälsingland ur nästan alla aspekter. 

Till sist blev han bofast hemma i Hälsingland, där han två gånger byggde upp trivialskolan i Hudiksvall (rysshärjningarna kom emellan) och verkade som lärare, läkare och lite av varje. Nere i Skåne bodde prästdottern Märta Hagman, som under dessa drygt tjugo år hann förlora far och två makar, uppleva den danska ockupationen och föda åtminstone sju barn. Femtio år gammal gifte hon sig för tredje gången, liksom de två första med en präst i samma församling. 

Även barn finns med i boken. Hjärte-rörande är berättelsen om den lilla officersdottern Lovisa von Burghausen från Narva. Sju år gammal kom hon bort från sina föräldrar, fick en värja genom bröstet, överlevde och upplevde en rad fruktansvärda öden – däribland som slav och tvångsgift med ett antal karlar – innan hon kom hem, blev bortgift med kyrkoherden i Njurunda och dog där trettiosex år gammal. Några mera allmänt kända namn passerar också revy, som en ung Emanuel Swedenborg (ännu inte adlad och alltså under namnet Swedberg) och poeten Sophia Elisabet Brenner. 

Att skeendet inte begränsas till krigsteatern innebär att även kvinnor får plats – vissa starka och sturska, som Brenner, andra utarmade och utan hopp, som soldathustrun Elin Jonsdotter i västgötska Björstorp, vilken den 1 januari 1700 hängde sig i fäboden. »Så börjar krigets första år; med en kvinna som inte vill leva längre, om livet ska vara så här«, skriver Västerbro. 

Inte endast svält, pest och missväxt, utan också brott och våld är rikligt representerade i Västerbros framställning. Tiderna var hårda, men rättsprotokoll är också en ypperlig källa till allmogens liv. Några enstaka gånger skymtar lek och glädje fram i boken, både hemma med bröllop och nöjen samt i fält, där man ibland hade tid att roa sig mellan marscher och slag. 

Minnesvärd är en okänd knekts berättelse om hur Dalregementets soldater byggde en snöfästning med citadell och bastioner, gravar och palissader. Sedan anfördes regementets ena hälft av officeren greve Sparre och den andra av regementschefen Magnus Stenbock. 

Många fängslande människo-öden skildras i Tyrannens tid. De flesta av dem är dock kända sedan tidigare. Västerbro redovisar sina källor i bokens slut och tackar ett antal historiker, men själv är han populärhistoriker och inte forskare. Hos honom får alla källor samma dignitet, antingen det handlar om äldre historieböcker eller modern vetenskap. Han hyser viss förkärlek för Anders Fryxells opålitliga fyrtiosexbandiga Berättelser ur svenska historien (1823–1879) och avslutar till och med boken med ett citat därifrån. Däremot nämner han inte – och tycks inte ha använt – den skarpsynte Peter Englund, vars verk onekligen har relevans för Karl XII:s tid.

En god berättelse är inte nödvändigtvis en god källa. Västerbro behandlar utländska diplomaters rapporter till hemlandet som objektiva utsagor, och trots att den tidens litteratur styrdes av fasta retoriska konventioner anförs uttalanden i dikter, tal och predikningar gång på gång som exempel på författarens egna åsikter. För Västerbro har »retorik« förblivit ett skällsord, som det var för några decennier sedan, då retorikämnet ännu inte fått fäste vid svenska universitet. 

»Kanske låter man sig inspireras av retoriken?« säger han på ett ställe. Retorik är för honom något negativt, på samma sätt som han använder ordet »propaganda« som synonymt med falska floskler från överheten. Att även den goda sidan kan vinkla sina budskap är fullkomligt främmande för denna framställning. 

Nu är också det tidiga sjuttonhundratalet en främmande tid. Vi kan identifiera oss med de människor som skildras, med en Smepust eller en Lovisa, med Märta Hagman eller till och med major Stålhammar, men ofta är de svåra att förstå. De talade annorlunda än vi och skrev också annorlunda. Modern stavning är en självklarhet om man vänder sig till en allmän läsekrets, men Västerbro går ett steg längre, skriver om citaten till vår tids svenska och byter ut svåra ord. När vi tror att vi hör deras röster är det alltså vår samtid som talar. 

På så sätt kan man göra det svåra enkelt, men det är att göra våld på materialet. Äkta uttryck byts ut mot moderna tolkningar. Ett och annat barn torde försvinna med det badvattnet. Dessa människors liv och tankevärld är långt från vår. Det gäller deras sätt att förhålla sig till ordet och sanningen, men också religionen. Den tidigmoderna människan var nästan undantagslöst troende. Ett av Västerbros exempel är en prästfru som slutar att tro på Gud. Detta var något oerhört, inte bara för prästfruar utan för vem som helst. 

Hela det karolinska samhället vilade på religiös grund, men i Västerbros framställning ses kyrkan som ännu ett knep från överheten att hålla folket i schack. Han talar exempelvis om »den rätta läran, den som prästerskapet har till uppgift att upprepa söndag efter söndag« – och missar därmed den lilla detaljen att de faktiskt trodde på den läran. 

Präst, församling, soldaterna i fält och till och med kung Karl var närmast undantagslöst övertygade om kristendomens riktighet, sådan den förkunnades inom svenska statskyrkan. Det innebar också att hela världen var ordnad som katekesens hustavla, där mänsklighetens hierarkier specificerades. Hushållet hade sin hierarki och världen sin. Högst upp stod Gud, och konungen var kung av Guds nåde.

Där kommer vi då till Karl XII – eller Carolus, som Västerbro gärna kallar honom. Samtidens panegyriker hyllade honom, ty det var deras uppgift. Artonhundratalet och det tidiga nittonhundratalet besjöng honom som dyrkansvärd hjältekonung: »Lugn stod han mot Europa / en skägglös dundergud«, skrev Esaias Tegnér för tvåhundra år sedan. Numera är det länge sedan andra än extremister okritiskt hyllade krigarkungen. De flesta historieintresserade svenskar är nog medvetna om att han slösade bort svenska stormaktsdömet, förde krig i arton år och körde ekonomin i botten. 

Västerbro kallar Karl XII »tyrann«. Om detta skulle man kunna föra en lång diskussion, liksom om skilda definitioner av ordet. Risken vore dock att fastna i hårklyverier. Vida intressantare är frågan om i vad mån Karl XII:s handlingssätt styrdes av den han var. 

Som Västerbro understryker föddes han till tronföljare och uppfostrades till envåldshärskare. Femton år gammal blev han kung över det stora svenska riket – och inte bara kung, utan kung av Guds nåde. Högst upp i hierarkin stod Gud, och närmast honom Karl XII. Till skillnad från tidigare kungar hade denne svårt att ta emot råd, konstaterar Västerbro, men hur benägen till råd är en människa i den situationen? Vem skulle han lyssna på – och varför? 

Jag hade gärna läst en mera ingående diskussion av kungen själv, präglad snarare av sökande och förståelse än av omedelbart fördömande. Som sagt – att döma ut Karl XII är litegrann att slå in öppna dörrar. Västerbros bok har alltså sina brister, men jag uppskattar att han inte slutar med kungens död, utan fortsätter mot den begynnande frihetstiden. 

Efter läsningen är det just en fredsskildring som starkast dröjer kvar hos mig: En utländsk resenär berättar om det manstomma Sverige sensommaren 1719, ett land där det bara fanns kvinnor, barn och gubbar. På fälten skymtade han vita gestalter, som först förbryllade honom. Det var kvinnor i särk som skötte männens skördearbete. 

Det får mig att tänka på första världskriget, där hela engelska byar efter freden var tomma på unga män, ty alla vänner drog ut i strid tillsammans. År 1914 trodde man att kriget skulle vara över till jul, år 1701 till sommaren. Kvar blir en känsla av sorg och vrede över allt människor fått och får stå ut med av ofred, lidanden och pandemier.