Kris för dagens journalister

Alla journalister sitter på enormt höga hästar när det kommer till att syna och granska politiker, myndigheter, organisationer och företag. De kan ställa vassa frågor utan vidare tanke på konsekvenser. Helt och hållet som det ska vara. Men, så fort det kommer till den egna arbetsplatsen är våghalsigheten utbytt mot feghet. Detta har blivit särskilt tydligt efter att SVT-journalister vittnat om detta i ett upprop.

Medieforskare ägnar samtidigt ansenlig tid åt att undersöka journalistkårens socioekonomiska bakgrund och deras politisk hemvist. Det kanske har sina poänger, men denna ensidiga uppmärksamhet på politik och privatekonomi sker på bekostnad av annat.

För lite tid ägnas åt att studera en ännu viktigare sak hos journalister, nämligen hur de ser på sig själva.

Vad jag själv har märkt, efter att ha varit verksam i branschen sedan 2001, är att dagens journalister är fega. Som kollektiv är självförtroendet lågt, självkänslan minimal. När journalister blir sparkade på – av arbetsgivare eller uppdragsgivare – är deras första reaktion att borsta av dammet, ta av sig mössan och be om mera jobb. Rapporterna inifrån SVT bekräftar detta.

Allt för många är betuttade av tanken att arbeta som journalister så de går med på vad som helst. Karriärsambitionen är så hög att de räddhågset stryker omkring på arbetsplatsen, i hopp om att smälta in med inredningen och på sikt lyftas upp i den exklusiva skaran fastanställda.

I ingen annan bransch beter sig personal på sådant sätt. Jag vill minnas att Sverige har runt 14 000 journalister. Vem vet, det kanske finns jobb för hälften, men många hänger ändå kvar. Det är inte efterfrågan utan hopp som håller många kvar, medan de hankar sig fram på diversearbete.

För något år sedan var jag på en kurs som hölls i Journalistförbundets regi. Jag var där för att under några timmar lära mig lite teknik. I presentationsrundan framgick det att många frilansare var där för att »få en kick i frilansandet«, någon för att »bli peppad«.

En tredje jobbade inte ens som journalist. En fjärde var musiker.

I alla andra sammanhang skulle kursledaren reagerat – inte här. Han berättade själv hur han delade sin tid mellan Södermalm och Barcelona, hoppade mellan olika påhugg i mediesektorn. Självvalt, fick vi veta. Eller kanske något han intalade sig själv, vad vet jag.

Exemplet visar ändå på en bransch som utgörs av många som beter sig tämligen oprofessionellt. Det kanske är elakt att använda ett enda kurstillfälle för att spegla tusentals, men bilden stärks ytterligare när man kikar på de diskussioner som förs i Facebookgrupper som bara är öppna för journalister.

Ett aktuellt exempel, i ett inlägg i en grupp med över 11 000 medlemmar, mot bakgrund av debaclet kring SVT, framförs önskemål om att journalister »inte måste leverera en färdig produkt för att lyckas få betalt«. Det är vore katastrofalt om samma logik gällde på Volvos Torslandafabrik – man betalar för en bil men får köra iväg utan hjul.

I en stängd grupp för frilansjournalister, med närmare 3000 medlemmar, läggs bilder upp från skidspåren: »frilanslivet innebär att man kan ta några timmar off för att göra sånt här«.

Översätt det till att Ericssons vd Börje Ekholm lägger upp en likadan bild från skidorten i Colorado, där han annars bor, och aktiekursen skulle få hicka!

Så varför godtas detta när det kommer till journalister? För att ingen bryr sig längre. Allra minst journalisterna själva. Och om inte kåren har höga tankar om sig själva är det tämligen svårt att ta en fajt med sina chefer och ställa krav på bättre arbetsplatspolitik. Journalister överlåter uppgiften åt någon imaginär vuxen, men deras mamma jobbar inte där.