Kristian Lundberg vägrade att bli en rövslickare

Kristian Lundberg, författare, dog den 27 april 56 år gammal.

Livet ställer upp hinder för vissa. För Kristian Lundberg var det så, uppväxt med en ensamstående schizofren mor och fyra syskon i kvarteren runt Värnhemstorget i Malmö. På den tiden ett torg med sexhandel och drogförsäljning. Livet blev precis som hans stora bokproduktion en berg- och dalbana. Pappan, kroppsarbetare på Kockums, var frånvarande. 

Redan i tonåren utvecklade Kristian Lundberg ett alkoholmissbruk som han senare övervann. Han började tidigt att skriva. Under åttio- och nittiotalet var han jämte Lukas Moodysson den klarast lysande fixstjärnan i poetgruppen Malmöligan. De var kända för sina råa, explosiva framträdanden med direkta tilltal, samtidigt som dikterna ofta var stämningsfulla och vackra. Kristian Lundberg debuterade 1991 med den fina diktsamlingen Genom september. Därefter utvecklade han ett brett författarskap med romaner, reportage, litteraturkritik, poesi, poetiska deckare och brevväxlingar.

År 2006 gjorde han skandal genom att recensera Britt-Marie Mattsons Fruktans makt innan hon skrivit den. Jag tyckte det var genialt, eftersom det ändå rörde sig om skräplitteratur, men för Kristian Lundberg blev det traumatiskt och problematiskt. Han mordhotades och förlorade alla sina uppdrag för kultursidor. Det innebar en klassresa bakåt till ruta ett. 

Ironiskt nog ledde det indirekt till hans stora litterära genombrott. Han fick börja parkera bilar som daglönare åt ett bemanningsföretag i hamnen, vilket han skildrade i romanen Yarden (2009), som både filmatiserats och satts upp som pjäs. Den sågs som en ny sylvass form av arbetarklasslitteratur och för den fick Lundberg Ivar Lo-Johanssons personliga pris. Själv menade han att boken var en kritik mot arbetarrörelsen, med ett fack som slutat agera och där den största skiten fanns inom proletariatet självt, som stöter ut den som avviker och positionerar sig mot den som står under. 

Kristian Lundberg levde i sitt skrivande, som var maskulint men sårbart. I senaste boken slår han fast att skriva för honom var som att andas. Ekonomiskt blev det svårt. Det spelar ingen roll hur skicklig författare man än är. I Sverige går det inte att försörja sig på riktigt litteratur om man inte är villig att slicka arsle så att man kan leva på stipendier. Det gjorde inte Kristian. Han var på riktigt och han skrev på riktigt.

Vi brevväxlade om fattigdom, missbruk, mental ohälsa och hemlöshet. När vi för tio år sedan stämt möte på Rival hotell i Stockholm ställde han i sista stund in på grund av att han inte mådde bra. Han hade precis kommit ut som bipolär. Av en slump möttes vi för fyra år sedan på Malmö Centralstation. Det måste ha varit precis innan han efter tjugotre nyktra år tog ett svårt återfall med alkohol och heroin, för vi satte oss på en bänk och drack kaffe. Vi talade inte om litteratur utan jämförde våra tatueringar (han gjorde sin första som tolvåring) och berättade om våra uppväxter med sjuka, ensamstående mammor. Om hur det är att ha så många barndomsvänner som försvunnit: ”också den tog heroinet, den blev visst mördad…” 

Kort därefter skrev han till mig om sitt svåra återfall. Men han reste sig. Och föll. Reste sig igen och föll igen. I fjol kom han ut som kristen konservativ, vänstern som satt honom på piedestal kände sig förrådd. I själva verket var han alltid kulturkonservativ. För ett halvår sedan damp nya boken Sånger vid avgrunden – en berättelse om beroende ner i min brevlåda med dedikationen: ”Min vän, en mörk bok till dig. Största respekt.” 

Jag visste vad den skulle handla om och orkade inte läsa då, men har gjort det nu. Det är en fullständigt makalös bok, så nattsvart bra. Kristian Lundbergs viktigaste och främsta bok. Han berättade i den konkret vad han gått igenom, som ett sätt att kanske få förståelse. Nästan ingen tidning recenserade den. 

Mot slutet reste sig Kristian Lundberg och fann kärleken, men då drabbades han av demens. När han inte längre kunde skriva slutade han att andas.