Kristina Kappelin: ”Jag ville skaka liv i den här fantastiska institutionen”

Det finns vackra ställen. Och så finns Capri. En liten bit av paradiset som ramlat ner på jorden, där Kristina Kappelin härskar över det allra vackraste hörnet. Allra högst upp på den del av ön som heter Anacapri tronar Villa San Michele där hon är museiintendent och VD. Över hennes bostad strax intill vajar en liten svensk flagga, jodå, hon är också honorärkonsul på ön.

– Jag är så glad att jag vågade ta steget och bryta upp och börja om, säger Kristina Kappelin. 

Vi står på hennes terrass, bostaden ligger precis intill Villa San Michele, hennes kontor är några vindlande vackra steg bort, genom grönska och väldoft. Villan uppfördes på 1890-talet av den svenske läkaren och filantropen Axel Munthe, tillika drottning Victorias livmedikus. 

Levnadskonstnären, författaren och renässansmänniskan Munthe donerade sedan sin villa med tillhörande mark till den svenska staten. I dag är villan museum men där bedrivs också en mycket omfattande stipendieverksamhet från mitten av mars till mitten av november, varje år. Stipendiater inom journalistik, kultur och forskning får i tre veckor lämna sin svenska vardag och söka inspiration, fylla själen med skönhet och njuta av det allt rikare kulturutbudet vid villan.

– I år har vi för första gången ordnat en svensk filmfestival här. Det gick bra och är bara en av alla saker vi gör, berättar Kristina Kappelin när vi går genom trädgården som vunnit pris som Italiens vackraste. 

Grönskan och blommorna. Fågelsången blandad med havets brus. Stillheten. Statyerna, inte minst den mäktiga Sfinxen. Och så utsikten, så sanslöst skön, över hav och himmel, ända bort till Vesuvius mäktiga siluett vid Neapelbukten, som blånar i fjärran.

– Man förstår varför så många turister kommer hit till ön och till Villa San Michele. Jag har själv drömt om det här stället sedan jag var 14 år och var här första gången. Precis som jag haft drömmen om att leva i Italien, säger hon.

Kristina Kappelin har aldrig nöjt sig med att bara drömma. Efter journalisthögskolan i Göteborg tog hon sommaren 1984 tåget söderut och klev av i Bologna där hon fått stipendium för att studera. Nästa stopp blev Rom där hon började frilansa som journalist och blev kvar, i många år som respekterad och välkänd korrespondent för Sveriges Television, rapporterande om allt från Umberto Eco till jordbävningar och – lite otippat – sport. 

– Det hade nog min idrottslärare i skolan aldrig trott! Jag har aldrig varit sportig eller insatt i den världen. Men jag insåg att det skulle innebära fler uppdrag för mig och hittade ett eget sätt att rapportera.

Hon var under en period vice ordförande för den internationella pressklubben i Rom, Stampa Estera, och har skrivit flera böcker, bland annat en om Silvio Berlusconi. En bok som också skildrar Italien som det mångfacetterade, svårbegripliga och fullkomligt fascinerande land det är, bortom vykortsvyerna. 

Så efter alla år med mikrofon och penna i hand kom den där sensommaren 2017, sextioårsdagen väntade runt hörnet våren därpå och Kristina Kappelin läste att jobbet som chef för Villa San Michele skulle bli ledigt. Hon bestämde sig snabbt och sökte jobbet, för även om hon älskade sitt journalistjobb ville hon inte låta det bli till en gyllene bur.

– Och jag kallades till anställningsintervju. Den första i mitt liv! Jag har ju alltid varit frilans. Att göra direktsändningar eller stå på scenen och prata har jag aldrig varit nervös för. Men nu skulle jag grillas, det kändes hemskt!

Grillningen gick emellertid fint, Kristina Kappelin fick tjänsten, i konkurrens med över sextio andra välmeriterade sökande.

– Det var då som det blev verkligt för mig att jag stod inför ett väldigt stort val i livet. Jag tänkte mycket på om jag gjorde rätt. Men en av mina styrkor är att jag är rätt impulsiv. Och jag kände om att jag inte tog det här steget nu skulle det aldrig ske.

Hon lämnade lägenheten i Rom, ett gladiatorkast från Colosseum, tog båten till ön, bytte jobb, bytte liv.

– Jag tyckte att det kändes enormt spännande och roligt att få ett så viktigt svenskt kulturarv i mina händer och att ha en ganska stor frihet att genomföra förändring. Den här platsen måste synas och märkas mer, användas mer. Jag ville väcka den ur en Törnrosasömn, skaka liv i den här fantastiska institutionen, sätta den på kartan.

Kristina Kappelin såg till att man började marknadsföra sig mer i sociala medier, ordna fler tillställningar och även bli lite mer samtida utan att förlora sin själ. 

– Det har varit väldigt roligt och oerhört tufft. Att ha fasta arbetstider och att ha ansvar för personalen och för budgeten, vi ska ju vara självförsörjande. Att söka sponsorer och, inte minst, att få verksamheten att överleva pandemin när allt stängde ner, alla turister försvann och vi stod utan inkomster.

När pandemin lamslog Italien fick Kristina också uppleva verklig ensamhet, isolerad på en ö långt ute i Medelhavet, med förbud att resa därifrån eller ens gå ut då det var som värst. 

– Men jag lärde mig mycket av det också. Och det kan ju vara väldigt ensamt här på ön vintertid även i vanliga fall. Ensamt, regnigt och blåsigt men ändå vackert. 

Räddningen när hennes själ törstar efter lite mer storstadsbrus och liv stavas Neapel. Bara en timme bort med båt väntar den sjudande intensiva staden med öppen famn.

– Neapel är en mycket dynamisk och aktiv kulturstad med massor av teatrar, ett av Italiens finaste operahus och fantastiska museer och konstgallerier. Jag älskar att vara där och har också sett vill att vi nätverkar mer och mer där vilket har gett ringar på vattnet. Nu har vi nästan mer jobb än vi mäktar med!

I slutet av sommaren väntar kulturfestivalen Sfinxens Salong och i år är temat ”konflikt”.

– Vi har lyckats ordna så att duktiga artister från Ukraina kommer hit på avslutningskvällen. Ingen har gjort någon kulturmanifestation för Ukraina på Capri hittills och jag är stolt över att det är en svensk institution som genomför det. Det är vårt uppdrag att bygga kulturella broar och visa att vi är samtida, att vi följer med i världshändelserna och tar ställning. 

Kristina ler och ser till att vi serveras lite insalata caprese, vad annars på Capri, och traktens vita vin, på villans Café Casa Oliv. Här, i Capris egen Edens Lustgård, kan brudpar och festsällskap också boka in sig och turisterna kommer i en strid ström. En gång i veckan ordnas dessutom ”Aperitivo med Billy”, med drinkar och musik. 

Vem var då Billy? Jo, en apa som Axel Munthe fick ta över från en engelsk läkarvän då denne dog. Billy hade hos sin engelske ägare fått smak för livets goda i allmänhet och starka drycker i synnerhet, och nu lever alltså hans namn vidare. 

Den som känner Kristina Kappelin vet att en av de främsta anledningarna till hennes framgång är hennes förmåga att röra sig i de fina salongerna utan att ta sig på för stort allvar. Hon vågar bjuda på sig själv, le åt sig själv och göra saker även lite utanför ramarna.

Hur är det då att vara kvinna och chef i Italien? 

– Italien har ju fortfarande en så hierarkisk struktur, den som är chef bestämmer, det spelar ingen större roll om det är en man eller en kvinna, konstaterar Kristina Kappelin.

Det börjar bli kväll, färgerna blir mildare, värmen mjukare, vi ser solnedgången över havet; nog är det vackrast när det skymmer, ja. Hon skakar lite på huvudet, säger nästan för sig själv:

– Jag jobbar hårt, det gör jag. Men ändå undrar jag ibland om det är sant att jag är här. Jag nyper mig i armen hela tiden.

***

Läs även: ”Vad jag får kalla mig själv kan fan ingen säga åt mig”

Läs även: Kjell-Olof Feldt är ingen underdånig ”vårdtagare”