Kul kille?

Vissa säger att hans hjärta tickar som en klocka och att trappor gör honom förvirrad. Allt vi vet är att han kallas … The Stig!« En figur i vit dräkt och rallyförarhjälm står med korslagda armar på en racerbana. Snart ska han kliva in i en BMW och sladda tills det ryker om däcken. Under många år var han en av Englands, om inte världens, mest mytomspunna populärkulturella figurer, den mystiske sidekicken till Jeremy Clarkson, Richard Hammond och James May i »Top Gear«. The Stig kom att bli sinnebilden för den åttacylindriga lekstuga som var det brittiska bilprogrammet där fordon inte så mycket recenserades som demolerades, hyllades, kladdades ner, kvaddades och vinschades uppför lodräta dammväggar. Alltsammans ackompanjerat av programledarnas bitska brittiska humor, en humor som till slut bidrog till nedläggning 2015 och försök till comeback 2016 i komikern och radiomannen Chris Evans regi.

BBC lanserade »Top Gear« redan 1977. Då var det ett snällt bilprogram i stil med Christer Glennings »Trafikmagasinet«; publiksuccén och kontroverserna kom i samband med nylanseringen 2002. Listan på klagomål är omfattande. Clarkson, Hammond och May har beskyllts för sexism, rasism, homofobi, dåligt miljötänk och allmän arrogans. De jagades ut ur Argentina av den ilskna lokalbefolkningen när de körde en bil med en nummerplåt som anspelade på Falklandskriget (faktum är att nummerplåten, H982 FKL, tillverkades redan 1991). Clarkson minns hur han fick »gömma [sig] under en säng« för att undkomma den »mobb som krävde [hans] blod«. På besök i Sydkorea anklagade Clarkson personalen på Hyundai för att äta hundar; i en morgonsoffa hos BBC menade han att strejkande arbetare borde skjutas i åsyn av sina familjemedlemmar; han kallade en bil för »a bit gay« och, vilket blev det mest kontroversiella, ska ha sagt ordet »nigger« när han läste en populär barnramsa som i den moderna versionen går »eeny, meeny, miny, moe, catch a tiger by its toe«. Men det som blev droppen för BBC-cheferna var Clarksons utbrott på ett hotell i Yorkshire där det inte fanns någon varm mat när han kom hem från puben. Clarkson tog ut sin ilska på en av »Top Gears« producenter, som han slog till och kallade för en »lat irländare«. Han blev först avstängd och sedan sparkad och »Top Gear«-erans slut var ett faktum – trots att över en miljon fans skrivit på en namninsamling till Clarksons försvar.

Vad är det då med »Top Gear« som fascinerat över 300 miljoner människor världen över, som gör mina bildade kulturvänner lika entusiastiska som min biltokige pappa? Hur har en BBC-anställd programledare som Clarkson lyckats komma undan så länge med den sorts humor som kallats »motbjudande och rasistisk« (engelske parlamentsledamoten och före detta transporttalesman för oppositionen Michael Dugher) och djupt sexistisk (en grupp kvinnor som arbetade med »Top Gears« undertexter skrev till och med ett öppet brev i BBC:s personaltidning om hur de fått nog)? Alla jag pratar med säger samma sak: det är Clarkson och co:s respektlöshet som gör dem så oemotståndliga. De behandlar en glänsande Porsche lika slarvigt som en av de »reasonably priced cars« de låter kändisar köra rally med på en gammal flygplats. De småmobbar varandra, hänger sig åt politiskt inkorrekta skämt och verkar totalt obekymrade över programmets sneda könsfördelning (det närmsta man kommer kvinnlig inblandning är ett par ansikten i publiken). Dessutom är de till synes befriade från budgetbegränsningar. I ett avsnitt flyger de in den gamle »Friends«-skådisen Matt LeBlanc från Kalifornien för att köra ett varv på banan, låter en nerblodad Bruce Willis synas i en Kia cee’d i ungefär fem sekunder och toppar det hela med ett gästinhopp från Eric Clapton, som kopplar in elgitarren i Kians stereo och spelar riffet till »Layla«. Här får män vara män utan att behöva be om ursäkt. Jeremy Clarkson trycker ner hjälmen på huvudet och spelar bilrugby tills de splitternya bilarna är buckliga och det leriga fältet fullständigt sönderkört. »Top Gear« blir en ventil för män som, efter en lång dag på det genusmedvetna kontoret, vill leva ut sin oinskränkta manlighet.

Men nu är det ju inte bara män som tittar på och gillar »Top Gear«. En kvinnlig bekant med åtskilliga poäng i litteraturvetenskap konstaterar att »när bilkörningen blev som poesi var de som bäst«. Här finns en nyckel. Clarkson, Hammond och May älskar verkligen vad de gör. Det går inte att missta Richard Hammonds barnsliga förtjusning när han får köra den exklusiva italienska supersportbilen Pagani eller James Mays stora leende under turen i en Ferrari 250 California (han flyr stadskärnan för att köra runt i den lugnare Windsor Park). I ett avsnitt intervjuar Clarkson Fleetwood Mac-trummisen Mick Fleetwood som berättar om hur han nästan rörts till tårar av att ha återförenats med sin gamla bil »Lettuce Leaf«. »Det är precis vad bilar är för mig!« flikar Clarkson in. »Det spelar ingen roll hur fort de går, det är hur man interagerar med dem.« Det är ett mycket ärligt ögonblick, för en gångs skull fritt från jargong och humor: en man och hans kärlek till bilar.

Till hösten har trion Jeremy Clarkson, James May och Richard Hammond premiär på sitt nya motorprogram »The Grand Tour« på Amazon.

Interaktionen sker inte bara mellan förare och bil utan också mellan de tre programledarna (och The Stig, förstås). James May kallas »Captain Slow« på grund av sin försiktiga körstil och får finna sig i att bli retad för sin ålder. Richard Hammond är kort och liknas ibland vid en hamster; Jeremy Clarkson misslyckas med de flesta projekt han företar sig, som när han försöker sälja in ett hembyggt billiknande fordon, P45, hos drakarna i »Draknästet«. Han blir utskrattad och hemskickad. Det blir, enligt många motorfanatiker, en behövlig motbild till motorjournalistikens mer pompösa sida där bilar tas på enormt stort allvar. I »Top Gear« är en bil främst något som ska användas, något att ha roligt med, att skapa minnen i. På ett märkligt sätt är det ett korrektiv till modernismens krassa materialism där bilar är statusprylar. Här är de bruksfordon men också konstverk; programmet är ofta vackert filmat med generöst svepande helikoptertagningar och ömsint detaljerad blick för varje navkapsel och motorhuv.

Nya »Top Gear« med komikern Chris Evans i spetsen började sändas i slutet av maj och har fått ett ljumt (och i vissa fall fientligt) mottagande i brittisk press. Vissa tror att Evans kan växa, andra har redan räknat ut honom. Förvirrade fans har på Twitter attackerat den amerikanske »Captain America«-skådespelaren Chris Evans för den engelske namnens skrikiga presentationsstil. Klart står att han inte på något vis kan mäta sig med den geniförklarade Jeremy Clarkson. När denne nyligen laddade upp ett klipp på Youtube där han försöker sätta ihop en kartong fylldes kommentarsfältet med hyllningar från lyriska fans som tyckte att Clarksons montering var mer underhållande än den nya »Top Gear«-serien. Tittarsiffrorna för Chris Evans program har i skrivande stund fallit från 4,3 till 2,8 miljoner. Samtidigt planerar originaltrion sitt eget program på Amazon.

Slutsatsen man kan dra om »Top Gears« popularitet är kanske, ett, att många tv-tittare är trötta på politiskt korrekta, känsligt kalibrerade och kvoterade tv-program där programledarna ängsligt sneglar på morgondagens rubriker (jag tänker på er, SVT), och två, att det bor en liten Jeremy Clarkson inom oss alla. Är »Top Gears« belackare i själva verket livrädda för att själva dras till Land Rovers, dieselångor, vilda stunts och okomplicerad grabbighet? Tror de att de bara är en öl ifrån att köra dragrace på motorvägen eller sälja huset för att köpa en Aston Martin? Det har uppstått flitiga diskussioner kring vilken »manstyp« Jeremy Clarkson är. Snäll nallebjörn med provokationstics eller sunkig machogubbe? En sådan debatt säger en hel del om vilken roll en man får spela i ett modernt samhälle som vinnlägger sig om att vara feministiskt. Jeremy Clarkson tillåts inte vara mer än sina provokationer – åtminstone inte i massmedia. Hans karaktär kan omöjligen ha något djup. Men tongångarna kring »Top Gear« avslöjar också ett milsvitt glapp mellan medvetna medier som den brittiska, hippa och grönkåls-tuggande vänstertidningen The Guardian och tv-publiken. Guardian-kolumnisten Zoe Williams skriver ilsket att hon minsann aldrig skulle få för sig att köra runt i bränsleslukande monstermaskiner eller provocera argentinare, för hon är en upplyst kvinna som vet bättre. Här finns kanske en doft av klassförakt, eller åtminstone mansförakt.

Samtidigt finns det onekligen mycket i »Top Gear« som tangerade gränsen för vad som är riktigt lämpligt i ett statsfinansierat tv-program, och man misstänker att om det inte vore för programmets oerhörda framgång så hade någon nervös chef satt stopp för länge sedan. Den exotiserande blicken, till exempel; Richard Hammond som åker sportbil genom Mexiko medan inklippta bilder av strykande gatuhundar ackompanjeras av otäck musik, Clarkson som i Rumänien säger att landet är »ett Borat-land, fullt av zigenare och ryska playboys«. I »Top Gears« värld finns bara stereotyper. Samtidigt är det en väldigt brittisk typ av humor som oftast inte döljer några onda avsikter utan helt enkelt avspeglar en kaxig, medvetet arrogant men ändå varm nationalkaraktär. Man kan skämta om allt, till och med (eller alldeles särskilt) om Europas mörka historia, som när Clarkson tycker att tyskarna ska designa en särskilt tysk bil vars gps »bara kör till Polen« och som kan utföra Hitlerhälsningar. Av tittarsiffrorna att döma verkar många finna denna sorts humor förlösande. Eller så är den ett förlåtligt (och faktiskt ganska infrekvent förekommande) inslag i ett bilprogram som tveklöst lyft motorjournalistiken till helt nya nivåer. Det »Top Gear« lyckats med är att få människor som inte bryr sig om bilar att bry sig om bilar. Det är mer än vad »Trafikmagasinet« gjorde. 

Nya »Top Gear« med Chris Evans som programledare hade premiär på brittiska BBC i slutet av maj, och kan ses av en svensk publik på BBC Brit.