Svenskhet i Tom Alandhs julkalender

Vad innebär det att känna och visa kärlek för ett land? Besynnerligt nog är det frågan som stannar kvar efter att jag sett det 17:e av Tom Alandhs korta program i SVT:s andra julkalender, ”Tomtens minnesluckor”, den som inte är för barn, utan för vuxna. Programmen är några minuter långa uppföljningar på de ofta älskade dokumentärfilmer som Alandh gjort genom åren, sedan 1970-talet.

Det är som att han har slagit in svenskheten i glanspapper med krullade snören och skickat ut dem till tittare i små doser att intagas en per dag.

Tom Alandh har i hela sin karriär intresserat sig för vanliga människor, och när han gör det så stöter han på de mest ovanliga av öden. En vecka i sällskap med kronofogden Bror Karlsson, i Vimmerby, på hembesök till människor vars liv ska utmätas, förde honom både till en kämpande familj  vars son sitter i rullstol i bakgrunden efter att ha skadats svårt i en bilolycka som sjuåring, och till Ulf Olsson, som tar emot i en helt tom lägenhet och som ingen då anade var en eftersökt mördare. Först tolv år senare skulle han dömas för morden på 10-åriga Helén Nilsson och 26-åriga Jannica Ekblad. Bakom lucka nummer 1 "Kronofogden och mördaren" döljer sig dokumentärfilmen "Kronofogden kommer - vems är skulden?"

Under 1970-talet började Tom Alandh, som så många andra vid den tiden, med att filma så kallade socialreportage. Han beskriver själv i lucka 15 hur han filmade hur de gamla satt som närmast vissnade på rad i korridorerna på olika ålderdomshem, för olika indignerade reportage. Så en dag fick han en uppenbarelse, när han fick kontakt med en 80-årig kvinna, Aina, som visade sig ha både humor och värdighet.

– Jag har inte varit så här ful jämt inte, sa Aina (vilket också blev namnet på lucka 15) och hävdade bestämt att hon inte ångrade någonting i sitt liv, förutom att hon aldrig lärde sig steppa. Detta gav titeln till dokumentärfilmen om Aina, som heter "En sak ångrar jag".

Alandh förstod att han hade tänkt fel. Det goda sociala reportaget handlade inte om att måla upp schablonartade skräckbilder och tycka synd om människorna. Det handlade om att tycka om dem.

Det har varit en fruktbar metod.

Bakom varje minneslucka finns minst en lång dokumentärfilm. I flera timmeslånga filmer beskriver Tom Alandh till exempel kvinnan bakom lucka nr 14, hennes uppväxt och liv. Martina har Downs syndrom och föddes i en tid, i slutet av 1960-talet, då läkarna uppmanade hennes mamma Berit att lämna bort Martina och glömma henne. Berit vägrade och i återblicken ser vi henne oförtrutet humoristiskt och kärleksfullt fortsätta att träna och uppmuntra dottern, som nu drabbats av alzheimers.

”Vi får byta namn på honom”, skämtar mamman eftersom Martina har så svårt att komma ihåg hur det ska stavas, det krångliga namnet på läkaren som gav namn åt sjukdomen. Livet håller på att försämras, men skratten finns kvar.

Julkalendern ger den där underbara möjligheten att få veta vad som hände sen med människorna som har träffat Tom Alandh och hans filmkamera genom åren. Men de små filmsnuttarna ger också en känsla av ett titthål, in till en verklig bild av Sverige. För det är ju så här en nationalitet levs. I en oerhörd mängd (sisådär tio miljoner) individuella öden som korsar varandra, går bredvid varandra och ibland hugger varandra med kniv i ryggen (som i fallet med Kenneth Viken som hade tillbringat tio av femton år i fängelse när Alandh träffade honom 1990).

Ett kaleidoskop av svenska öden från en man som älskar landet och människorna i det, som inte backar för att ställa de svåra frågorna, men som inte har bestämt sig i förväg för vad svaret ska bli. Hemligheten bakom Tom Alandhs dokumentära framgångar är att de är så nära 'på riktigt' en filmad verklighet kan bli. Och som det kan vara i verkliga livet så blir de ibland riktigt jobbiga att se. Hur ska det till exempel gå för den lilla somaliska flickan Buchra, som var fyra år när hon kom till sin farmor i Växjö efter att hennes mamma dött. När Alandh återvänder har Buchra hunnit bli åtta, och strax efter dör även farmodern. Små glimtar av de skilda lotter som beskärs människor.

Ibland, å andra sidan, går drömmar i uppfyllelse. Paret som kom från Kosovo ser tillbaka på lyckliga liv i Sverige. Deras söner är på god väg att nå sina drömmar om att bli fotbollsproffs (i två fall) och att starta sin egen ICA-butik (i ett fall).

Och Kenneth Viken, han har äntligen fått en lägenhet och kunnat skaffa sig en älskad hund.

”Tomtens minnesluckor” finns på SVT Play. Flera av Tom Alandhs filmer finns på SVT Arkiv.