Kulturbloggen: En förbluffande strid om minnesplatsen på Utöya
Bild: TT
Den 22 juli 2021 har tio år förflutit sedan terrorattackerna, då 69 personer mördades på ungdomslägret på ön Utöya och åtta dödades i Oslos regeringskvarter. Förhoppningen är att ett monument ska stå klart vid ön inför 10-årsdagen i sommar.
År 2014 valdes ett förslag av en av Sveriges främsta nutida konstnärer, Jonas Dahlberg (född 1970). Han hade ritat ett konstverk som redan som skiss tar andan ur en. Memory Wound hette det, och skulle ha utgjorts av ett snitt i naturen. En smal utstickande udde från fastlandet skulle få en 40 meter bred skåra, ett jack. Precis som den ofattbara massakern utgör ett irreparabelt avbräck i Norges historia, var Dahlbergs konstnärliga förslag ett definitivt brott i landskapet. Ett säkerligen i mångas ögon både värdigt och vackert minnesmonument.
Men invånarna nära Utöya har allt sedan dess haft en annan uppfattning. De vill inte till vardags behöva bli påminda om tragedin genom något monument. Deras protester ledde först till att myndigheterna sade upp kontraktet med Jonas Dahlberg och valde ett mer nedtonat minnesmärke, ritat av norska arkitektbyrån Manthey Kula.
[caption id="attachment_651557" align="alignnone" width="991"]
Den svenske konstnären Jonas Dahlberg där minnesmonument Memory wound vid Utøya skulle ha stått. FOTO: TT[/caption]
På kajen mittemot Utöya ska således nu i stället uppföras 77 bronspelare, en för varje person som mördades i terrorattackerna den 22 juli 2011.
Sexton grannar som bor i närheten tycker att kolonnerna får kajen att likna en ”kyrkogård” och vill att allt rivs. De har med anledning av detta stämt norska staten och det norska Abeiderpartiets ungdomsförbund. Därmed lyckades de stoppa bygget i höstas, strax efter att det hade inletts.
Nu har emellertid norska tingsrätten slagit fast att ett minnesmärke ändå ska uppföras i området, då ”de hänsyn som talar för att etablera en minnesplats på Utøyakaia har större vikt än de negativa verkningarna av minnesplatsen för kärandena”.
På det hela taget är detta en förbluffande strid. Här finns många parters känslor inblandade. Nationellt är det viktigt att Norge får en plats för hågkomst av offren för det trauma som terrorattackerna utgör, och lika betydelsefullt är det rimligtvis för de anhöriga. Och var ska ett sådant minnesmärke ligga om inte i närheten av platsen där massakern utfördes?
På lokal nivå upplever som sagt vissa av de boende att de kommer att leva som på en begravningsplats. Men gör de inte det ändå, kan man fråga sig? Minnet av vad som hänt går inte att sudda ut, de onda handlingarna kan inte göras ogjorda. Utöya ligger där det ligger, i havet.
Återstår att se om de boende driver detta vidare i domstol på högre nivå. Men i processen blir själva ofrånkomligen en del av traumat. Att fortsätta bråka om minnesmärket är också att gång på gång riva upp ett kollektivt sår.
