Kulturbloggen: Lena Andersson vinner på sitt allvar
Just nu pågår en intressant diskussion på oväntat håll. Det är podcasten Lunch med Montelius, med Expressens skribenter Martina Montelius och Gunilla Brodrej, som, lite oförhappandes, hamnat i fokus för en debatt om vad man har för ansvar för sitt beteende gentemot andra människor och om huruvida det spelar roll vad vederbörande sänder ut för signaler.
Det är förstås en diskussion som hakar i den nya samtyckeslagen, men här får den en vidare innebörd.
Bakgrunden är denna: Den 7 augusti publicerades avsnitt 187 av podden, med titeln Linderborgs manskör, där duon Montelius/Brodrej pratar om Åsa Linderborgs nya bok ”Året med 13 månader”. De har läst boken och som så många andra reagerat på Linderborgs ”mansväninnekörer” som de kallar det, att Linderborg föredrar manliga framför kvinnliga vänner. I avsnittet kallar de Linderborg och hennes nyfunna väninna Lena Andersson för gubbar och kritiserar vad de uppfattar som en reaktionär kvinnosyn hos båda. De hävdar dessutom, om än skämtsamt, att Lena Andersson i stort sett är en man.
LÄS OCKSÅ: Kulturbloggen: En filmhöst för halvfulla salonger
Detta får Andersson att vilja diskutera definitionen av kön och av könsroller, och i avsnitt 189, betitlat Elaka och hatiska, den 4 september, dyker hon upp. Det är en diskussion värd att lyssna på. Delvis, naturligtvis, för att båda sidor lägger fram välformulerade argument. Men kanske framför allt för att två helt olika diskussionstekniker läggs i öppen dager.
Det Lena Andersson gör i poddavsnittet är att demonstrera principernas överlägsenhet. Andersson kan mycket väl vara en av landets mest principfasta människor, och just denna principfasthet blir särskilt tydligt under poddiskussionen då hennes logik ideligen möts av känslor och ironier. Man behöver inte alls hålla med i hennes stränga syn på individuellt ansvar för att se att det faktum att hon tar allting på allvar gör att debatten höjs över sin egen nivå, och känsloargument och ironier faller tämligen platt till marken. Endast vid två tillfällen tar hon till känsloargument. Det ena när hon påtalar att det var elakt av podduon att kalla henne för man, när hon bevisligen är en kvinna. Det andra när hon kritiserar ett avsnitt av podden där en statlig tjänsteman enligt hennes åsikt förlöjligades. Lena Andersson, som lite slentrianmässigt brukar karaktäriseras som fyrkantig och ”kall”, framstår som den varmhjärtade och mjuka.
