Kulturbloggen: Svenska politiker pratar allt mer sällan om sina läsupplevelser

Tre år efter stormningen av Bastiljen hade tredje ståndet i Frankrike uppnått sina mänskliga rättigheter. Männen. Inte kvinnorna. Bara sönerna skulle få utbildning i den nya fria republiken. För den engelska författaren Mary Wollstonecraft var en sådan politik höjden av förräderi. Hon bodde i Paris mellan 1792 och 1795. Då var det som farligast att kritisera den nya revolutionära regeringen. Under större delen av denna tid rådde La Terreur, skräckväldet. Perioden brukar beskrivas som den första i människans historia då en stat gör sitt folk till huvudfiende. Wollstonecraft kallade den gamla regimen, Ludvig den XVI:s för ”polerat slaveri” i jämförelse. Med Robespierre försvann den sista anständiga putsen i fasaden. Det nya blev värre än det förhatliga gamla.  Wollstonecraft skrev om revolutionärerna: ”Vartill är vi kvinnor egentligen skapade? Till att förbli oskuldsfulla, svarar man kanhända. Förbli barn, menar de.” I sin bok An Historical and Moral View of the French Revolution skrev hon att den franska revolutionen misslyckades för att förändringarna gick för fort. 

USA:s andre president John Adams hade Wollstonecraft som sin favoritförfattare. Adams tillhörde en av få grundlagsfäder som inte hade egna slavar. Han läste Voltaire, Rousseau och Thomas Payne ofta och mycket. Men ingen bok läste han med sådan noggrannhet som Wollstonecraft om franska revolutionen. Han strök under, citerade, använde hennes formuleringar i tal. Adams var bildad, men en barbar jämfört med Thomas Jefferson, vars bibliotek omfattade 6500 böcker. Jefferson läste på latin, italienska, grekisk och franska, när han inte kopplade av med engelskspråkig litteratur. Bäst tyckte han om den romerske kejsaren och stoikern Marcus Aurelius bok Självbetraktelser.

Abraham Lincoln hade Shakespeare högst på sin lista. Honom läste han jämt och snodde mycket av till sina berömda tal. Av Shakespeares verk satte Lincoln Macbeth högst. Franklin D Roosevelt tyckte om Kipling. I presidentvalet 1960 tyckte John F Kennedy om att framställs sig som den unga och välutbildade, och hans motståndare Nixon som den halvbildade halvskurken. Kennedy var bildad, hans favoritromaner var spionböckerna om James Bond av Ian Fleming. Han fick frågan om varför en gång och sa ”jag gillar sexet och brutaliteten”. Nixon kallade sig som politiskt för republikan, men som människa beskrev han sig som tolstojan. Nixon älskade rysk litteratur. Särskilt Leo Tolstojs verk. Kanske påverkade den kärleken honom när han 1972 bestämde sig för att bryta det politiska dödläget under kalla kriget och inleda nedrustningsförhandlingar med Sovjetunionen.

I Sverige pratar politiker mer sällan initierat om sina läsupplevelser. Erlander var ett undantag. När den ryske författaren Boris Pasternak 1958 fick litteraturpriset var ryssarna förbannade. Pasternak ansågs i kommunistpartiets ögon vara en för västvänlig och frihetstörstande författare. Som renläriga ideologer hade de bara ett perspektiv, det ideologiska. Erlander noterade hur den vänstersinnade delen av svenska akademien slingrade sig som maskar på en krok inför de officiella ryska fördömandena. Själv får stadsministern i samma veva i uppdrag att läsa Henry Millers Sexus II. Den borde beslagtas, har hans justitieminister Ingvar Lindell föreslagit. Statsministern läser, skriver i sin dagbok: ”… visst finns det förfärliga ting i boken., vilket jag konstaterade vid en genomläsning i går kväll. Men samtidigt finns det stycken där som utgör något av det vackraste och varmaste som sagts om människans läge i nuet. Jag kan inte tillstyrka beslag. F. ö. sexualskildringarna är de så förfärligt mycket värre än våra pojkars sexualfantasier? Det är t.o.m att handgripligheter och råheter här ter sig mindre eggande för ungdomen idag än vad de ter sig för oss med vår gubb-sexualitet.”

Det var en annan tid. Politiker hämtade ur litteraturen tankestoff till reflektioner och politiska beslut. ”Extremerna är enkla. Endast mitten är en gåta”, skriver Louise Glûck i dikten Himlen och jorden. Den handlar om midsommar. Om hennes man som står och tittar på en solnedgång och om en hustru som inser att hon måste dela ögonblicket med honom:

”Det betyder: aldrig mer tar livet slut.

Hur kan man lämna sin make

Där han står i trädgården

Och drömmer nåt sådant, håller

Sin kratta och förbereder sig på 

Att i triumf meddela sin upptäckt”

Årets nobelfest, om den hade blivit av, hade kunnat bjuda på bra samtalsämnen.

Läs fler inlägg i kulturbloggen här!