Kulturbloggen: Undertexterna slår tillbaka
I slutet av februari kommer den amerikanska storfilmen ”Downhill” upp på svenska biografer. Filmen är en så kallad remake på Ruben Östlunds ”Turist”. Inte, förstås, för att Östlunds film är dålig, den prisades med en guldbagge och med jurypriset Un Certain Regard i Cannes. Utan för att den amerikanska publiken antingen inte står ut med att höra den sjungande svenska rotvälskan till slalombilderna, eller för att den inte orkar med att läsa textremsorna med översättningen.
LÄS OCKSÅ: Guldbagge till utforskandet
En 2,5 centimeter hög oöverstiglig mur, brukar den skämtsamt kallas. Textremsan, som får publiken i länder som USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Spanien att fly biograferna och tv-soffan. I europeiska länder är det vanligt att i stället dubba, så kommer det sig att Daniel Craig och Renée Zellweger pratar flytande både franska och tyska med dålig läppsynk.
I engelskspråkiga länder väljer man gärna att i stället göra en kopia av den populära filmen, med skådespelare som kan prata engelska. Så fort en icke engelskspråkig film gör verkligt stor succé så brukar det komma en engelskspråkig version. Den svenskdanska tv-serien ”Bron” blev franskbrittiska ”The Tunnel”, den franska 90-talsthrillern ”La femme Nikita” blev amerikanska ”Point of no Return”. Tomas Alfredsons firade vampyrdrama ”Låt den rätte komma in”, från 2008, baserad på John Ajvide Lindqvists roman med samma namn, blev ”Let me in” två år senare. Stieg Larssons filmade Millennietrilogi med Noomi Rapace i huvudrollen, fick en amerikansk version med Rooney Mara som Lisbeth Salander.
LÄS OCKSÅ: 5 gamla virusfilmer som fått nytt liv
Det är i ljuset av detta som helgens Oscarsregn över sydkoreanska ”Parasit” ska ses. Det är första gången en icke engelskspråkig film prisas som bästa film på den amerikanska galan. Att filmen dessutom blev bästa utländska film, ett pris som numera heter bästa internationella långfilm, understryker bara vad som faktiskt ägde rum. Dagens tittare har fått vänja sig vid textremsor på flera sätt. I Storbritannien, till exempel, har tvingande textning för hörselsvaga vant tittarna vid remsorna, även när språket är engelska. I videor på sociala medier är det vanligt med texter för att tittarna ska kunna titta utan ljud. Spel innehåller stora mängder textad information. Valfriheten ökar och tittare kan i många sammanhang välja att ha sina textremsor eller inte.
Det är förhoppningsvis ett första steg mot en värld där inte bara nordbor, holländare och kan se en polsk film och förstå den med hjälp av textremsor (åtminstone tills de ersätts av någon form av direkt maskindubbning). Så lärorikt att få se andra miljöer, lära sig lite språk på kuppen och se människor med mimik som man inte är van vid.
Textremsorna inte som murar, utan som spår i skärmen, en räls från din värld till min. Till sist blir de spår i hjärnan.
