Kulturens dolda maktapparat

Varje torsdag ter sig likadan och har så gjort sedan urminnes tider. Klockan fem möts De Aderton i Svenska Akademiens sessionsrum i Börshuset. Inför sammankomsten tilldelas ledamöterna en jetong, en skådepenning i silver. På ena sidan jetongen är Gustav III avbildad, på andra en lagerkrans. Ritualen har pågått ända sedan Gustav III instiftade Akademien 1786, då han formulerade de stadgar som fortfarande styr allt arbete. Medaljens värde ligger i dag på ungefär 200 kronor. Vid inlösen går hälften av summan till staten. Även nu, en bit in på 2000-talet, är det ledamöternas enda sammanträdesarvode.

I Börshuset i Gamla stan pågår en mängd traditionsenliga ritualer. Men eftersom veckosammankomsterna sker bakom lyckta dörrar är det bara ledamöterna som vet exakt hur allting går till. Och de har för evigt tystnadsplikt. Protokollen förvaras i hemliga arkiv.

Mystiken omhuldar inte bara ritualerna.

Lika välinristat som det årliga offentliggörandet av Nobelpriset är i det allmänna medvetandet – då den ständige sekreteraren högtidligt kliver ut genom sin dörr och möter världspressen – lika okända är Akademiens andra verksamheter. Makt­sfären är enorm, och går närmast att likna vid ett kulturimperium. Ett imperium som historikern Peter Englund nu tar över från sin föregångare, Horace Engdahl. Som ständig sekreterare agerar han operativ chef, och har såväl budget- som personalansvar.

Svenska Akademien delar bland annat ut ett 60-tal priser och stipendier om 30 miljoner om året. Främst belönas insatser som främjar det svenska språket. En annan huvuduppgift är utgivningen av olika ordböcker. Alltsedan akademien inrättades har den arbetat med att färdigställa Svenska Akademiens ordbok – SAOB, där de svenska ordens ursprung kartläggs. I dag, över två sekler senare, har den ungefär 20 man stora SAOB-redaktionen i Göteborg kommit till ordet »trivsel«. År 2017 beräknas den historiska ordlistan bli klar.

Svenska Akademien har också ett finger med i universitetsvärlden. Sedan 2004 instiftar Akademien årligen två till tre forskartjänster i litteratur- och språkvetenskap.

Hedervärda uppgifter med andra ord – men hur betalas kalaset?

För några år sedan spekulerades det i medierna om en förmögenhet på cirka en miljard kronor. Men längre än så kom inte granskningen. Det är svårt att få en heltäckande bild av Svenska Akademiens ekonomi eftersom den drivs under en uråldrig juridisk form: »offentlig korporation och anstalt«. Det innebär att varken årsredovisningar eller bolagsrapporter behöver vara offentliga. Stiftelser har liknande sekretess men står under länsstyrelsens kontroll. Ingen myndighet har rätt att granska Svenska Akademien.

– Skulle man stifta ett sällskap av motsvarande karaktär i dag så skulle det vara helt andra bestämmelser som skulle kringgärda det. Men det har ju sin historiska förklaring, kommentar Cecilia Wikström (fp) som är vice ordförande i kulturutskottet.

Dessutom är alla inkomster – utöver de som rör fastigheter – skattebefriade.

– Det handlar om en verksamhet som av staten betraktas som extra värdefull. Därför får de den sortens skatteform, säger Per Rydmell Johansson, Skatteverkets expert på stiftelser och kungliga akademier.

Klart är att Akademiens priser och stipendier dels bekostas med egna medel, dels med donationer. Hur många donationer det handlar om, hur mycket och från vem är okänt. Likaså hur stora inkomster utgivningen av Svenska Akademiens kassako, ordlistan SAOL, inbringar.

Finansieringen av den mindre kända SAOB skedde tidigare genom överskottet från Akademiens utgivning av Post- och Inrikes Tidningar. Enligt en ordning från Gustav III:s tid var Patent- och registreringsverket (PRV) skyldigt att annonsera alla nyregistrerade företag i tidningen. Men efter en segsliten tvist beslutade regeringen Persson att Bolagsverket (som är en avknoppning från PRV) skulle driva vidare Post- och Inrikes Tidningar på webben från och med 2007, och i stället betala en avgift om 14 miljoner kronor om året till Akademien.

När Gustav III grundade Svenska Akademien uttrycktes att den skulle vara fri från inflytande från både stat och kungadöme, och från Akademiens sida är man noga med att påtala att den är en privat institution som aldrig tar emot medel från det offentliga. Ändå sker alltså en del av finansieringen genom pengar från statliga Bolagsverket.

– Om Akademien själva menar att deras frihet och oberoende säkrats genom den här åtgärden, då är jag beredd att hålla med om det, säger Cecilia Wikström.

Det är Akademiinvest AB som förvaltar Akademiens kapital och investerar i värdepapper och aktier. Men inte heller företagets vd Ulf Fahlgren har lust att uttala sig om den ekonomiska situationen.

– Det där får du fråga Svenska Akademien om.

Svenska Akademien äger också tre cityfastigheter i Stockholm och en i Lund där redaktionen för SAOB håller till. Husen förvaltas av Magna Fastigheter HB. Företaget ägs i sin tur ägs av Akademien. Eftersom det är ett handelsbolag är insynen bristfällig även där.

För några år sedan blev det skriverier i medierna efter att bland annat Horace Engdahl tillförskansat sig en hyreslägenhet i en av fastigheterna. Även flera av hans och andra ledamöters släktingar fick förstahandskontrakt. Vissa av dem ombildades därefter till bostadsrätter och kunde köpas loss. Efter kritiken upplåter i dag Akademien de flesta lägenheterna till Stockholms stads bostadsförmedling.

Det stora hemlighetsmakeriet och de stängda dörrarna har en funktion, menar Knut Ahnlund. Han har varit en av Akademiens De Aderton sedan 1983 men hoppade av 2005 i protest mot valet av Elfriede Jelinek som Nobelpristagare i litteratur 2004. Formellt sitter han kvar i Akademien eftersom platsen är på livstid.

– Prestigen är till viss del beroende av bristen på insyn. Om det är hemligt minskar man risken för att bli kritiserad utifrån. Det är svårt att gå till angrepp mot Akademien.

Göran Greider, chefredaktör för Dala­Demokraten och tillika författare och poet, är kritisk till sekretessen.

– Det visar att eliten inte vill ha någon insyn vilket är lite symptomatiskt. Har man ett öppet samhälle borde även den typen av verksamhet vara öppen.

Även om världens blickar årligen riktar sig mot Svenska Akademien och dess förgreningar sträcker sig långt ut i debatt och kulturliv, anser inte Cecilia Wikström att någon insyn ska avkrävas:

– Man får väl inse att det är en historisk produkt, en kvarleva från gången tid. Och jag har inga som helst invändningar mot att det förhåller sig på det här sättet.

– Jag bryr mig mycket mindre om byråkratin än om verksamheten och att den är en stark röst i samhälleliga debatten.

Det är väl med hemlighetsmakeriet som med traditionerna i övrigt: status quo. Eller som Horace Engdahl uttryckte det vid Akademiens högtidssammankomst i december förra året: »Det står ingenting i stadgarna om att Akademien skall utvecklas.«

Nu är det upp till Peter Englund att axla det verkställande ansvaret för den ålderstigna men mäktiga Akademien.

Läs även: Direktören för det hele och tidigare lunchintervjuer med Peter Englund och Horace Engdahl