Kulturkrig

Förra sommaren var det författaren Cecilia Gyllenhammar och skådespelaren Jessica Zandén som ställde till med rabalder. På en gemensam resa i Grekland skrev de ett debattinlägg där de gick till angrepp mot den jämställda svenska mannen.

»När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?«, skrev de på debattsajten Newsmill.

I år är det Anna Anka – gift med sångikonen Paul Anka och en av huvudpersonerna i TV 3:s dokusåpa »Svenska Hollywoodfruar» – som väcker starka känslor.

»Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid vara snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen.«, skrev hon på samma forum.

Även Anka vände sig mot de »tragiska» svenska papporna »med sina blöjbyten och sin jämställdhet«. Hellre att det är som in USA, skrev hon: »Här tillåts kvinnor vara kvinnor och män män.«

Samma motstånd mot jämställdhetsideal hos Anka som hos Gyllenhammar och Zandén. Skillnaden – bortsett från att den förstnämnde omfamnade det traditionella äktenskapet medan de sistnämnda förkastade det – låg i mottagandet.

Gyllenhammars och Zandéns utspel överöstes av kritik.

I fallet med Anka varvades de upprörda känslorna med positiva kommenterar. Flera personer stod denna gång på hennes sida. Bland dem Roland Poirier Martinsson, chef för Timbro medieinstitut. Han beskrev sig själv som en man med »alfahannes typiska psykologi« och hyllade sin hemmafru: »Hon är hemma därför att hon har valt det livet, mer eller mindre permanent.«

Problemet, menade han, var inte Anna Ankas åsikter, utan att de fördöms av samhället: »Inte nog med att tyckarelitens attityder, som genomsyrar medierna och det offentliga samtalet, är sådana. Den har till sin hjälp ett politiskt system vars ekonomiska incitament och regler motarbetar varje familj som sålunda väljer att avvika från normen.«

Sådant som inte kunde sägas för ett år sedan kan numera yttras utan att förpassas till marginalen.

– Man kan konstatera att debatten har förändrats, men jag tror inte att Anna Anka i jämförelse med Jessica och Cecilia är ett bra exempel på det, säger Newsmills redaktör Karin Eder-Ekman, som tidigare var chefredaktör på feministiska tidskriften Bang.

– Anna Ankas ursprungstext har ett mer gjutet underhållningsvärde än vad Cecilias och Jessicas text hade. Och det tror jag beror på att Anna Ankas livsstil ligger så lång bort från medelsvenskens livsstil så ingen behöver känna sig hotad, säger hon.

Klart är att Anna Anka och hennes åsikter får utrymme. De syns på kvällstidningarnas löpsedlar, på bloggar och i hennes eget tv-program.

Och Kristdemokraternas partisekreterare [[Lennart Sjögren]] var snabbt ute och välkomnande henne in i partiet. Lite väl snabbt kanske, för han fick snart göra avbön.

– Det är väl en storm i en ankdamm, sa partiledaren [[Göran Hägglund]], medveten om att hennes åsikter var i kontroversiellaste laget. Men samtidigt passade hon väl in i hans nya strategi.

Kristdemokraterna, som av väljarna uppfattas ligga i den socialliberala mitten, ska bli tuffare genom att gå i konfrontation med kulturvänstern. Hitta tillbaka till sina värdekonservativa rötter.

Något som, om inte förklarar, så åtminstone symboliserar de nygamla värderingarna som har kommit tillbaka till den svenska offentligheten.
I mars 2009 bildades Facebookgruppen Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet (FFFF) för att få igång en idédiskussion om en ny kristdemokrati och vrida partiet högerut. Några månader senare, under Almedalsveckan, sjösatte Göran Hägglund sin nya strategi.

– När jag vänder örat mot vänster hör jag inte mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit, sa Hägglund.

Mot det ställde han »vanligt folk«.

– Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala, sa Hägglund.

Så uppmanade partiledaren att vanligt folk skulle lämnas ifred.

I förra veckan återkom Hägglund med ett inlägg på DN-debatt. Där fortsatte han att måla upp bilden av en växande klyfta mellan vanligt folk och en liten minoritet som försöker påtvinga resten sina värderingar och genusnormer.

»Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten«, skrev Hägglund:

»Det börjar bli hög tid att återupprätta det sunda förnuftet i svensk politisk debatt.«

Kulturkrig, kalls det i USA, det som Göran Hägglund försöker sig på. Tesen är att politik i grunden är en konflikt kring ett antal centrala världen. Det liberala står mot det konservativa.

I USA började konservativa grupper under åttiotalet att använda begreppet politisk korrekthet för att beskriva liberala normer: feminism, mångkultur, homosexuellas rättigheter och miljöhänsyn.

Genom att deklarera kulturkrig mot den liberala politiska korrektheten kunde de konservativa förskjuta hela den ideologiska debatten.

På republikanernas kongress 1992 utmanande tv- och radioprofilen Pat Buchanan George Bush den äldre som partiets presidentkandidat med ett tal som gått till historien som kulturkrigstalet.

Den djupt konservative Buchanan förklarade passionerat att det pågick ett kulturellt krig om nationens själ, lika viktigt för Amerika som kalla kriget en gång var.

Göran Hägglund har varken samma inlevelse eller tyngd, men han hänger likväl på samma antietablissemangstrend: det är vi vanliga, mot eliten. Högerpopulism, säger kritikerna.

Det var inte många år sedan de svenska partiledarna, med statsminister Göran Person i spetsen, tävlade om vem som var mest feminist. Då höll Hägglund en lägre profil.

Sedan dess har bland annat journalisten Susanna Popova gett ut boken »Elitfeministerna», där hon gick till angrepp mot radikalfeministerna och deras inflytande över svensk jämställdhetspolitisk. Och det är just det – att feministerna betraktas som en elit – som Hägglund spelar på när han kritiserar genuscertifiering och könsneutrala leksaker.

Han är inte ensam i regeringen. Fler tycks ha märkt att feminismen inte längre står högst upp på den politiska dagordningen.
Som näringsminister Maud Olofsson, som tidigare denna månad satte ner foten och deklarerade att det inte blir någon lag om könskvotering i bolagsstyrelser.

– Det är inte politikernas ansvar att bolagen har dålig könsfördelning, sa Olofsson.

Att det knappt möttes av protester var symtomatiskt. Debatten har svängt.

Newsmill-redaktören Karin Eder-Ekman märker det:

– Det som är väldigt tydligt i debatten är att de konservativa rösterna har varit duktigare på att ta utrymme och ta debatten. Likaså de som kommer från vänstern. Men det har varit märkligt tyst från liberalerna, säger hon.

I mitten står Hollywoodfrun Anna Anka. Hon säger att hon »skrattar hela vägen till banken«. Och när hon  på fredagskvällen slår sig ner i Skavlans tv-fåtölj mellan Henrik Schyffert och Jay Z, lär hon le extra mycket.

Feministbråk/feministdebatter

1992
Fittstim sa fackbasen Stig Malm på ett fikamöte i LO-borgen och syftade på Margareta Winberg och andra från det Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Enligt egen utsago återberättade han bara en historia som hans chaufför hade berättat. Fittstim blev senare titeln på en feministisk antologi.

1998
Ulf Lundell mot Karolina Ramqvist var årets bråk. »Hur är det fatt. Har du alldeles kissat på dej den här gången?» skrev Lundell i ett brev och frågade Ramqvist om hon saknade pojkvän. Det han hade retade upp sig på var en recension i Dagens Nyheter. Brevet publicerades året efter i boken Fittstim.

2001
Jan Guillou förlöjligade Kattis Ahlström. Guillou, då ordförande i Publicistklubben, gick till angrepp mot utnämningen av Ahlström som programledare för Uppdrag granskning. Enligt honom var detta en del av Svt:s nya policy att byta ut erfarna samhällsreportrar mot »unga bimboreportrar av TV4-typ«.

2002
Talibantalet kom det att kallas, vänsterpartiledaren Gudrun Schymans anförande på partikongressen. »Samma normer, samma strukturer och samma mönster finns i såväl talibanernas Afghanistan som i Sverige«, sa Schyman om mäns förtryck av kvinnor. I samma tal utropade hon även »Död åt familjen«.

2003
Linda Skugge bråkade med Björn Ranelid. Det började med Ranelids bok »Kvinnan är det första könet«. I en recension skrev Skugge att »Det här måste vara den sjukaste bok jag nånsin har läst«. Mest upprörd blev dock Ranelid över att Skugge beskyllde honom för att använda läppglans och raka armarna.

2005
Könskriget var ett reportage av Evin Rubar i Dokument inifrån. Reportaget handlade om radikalfeminismens inflytande i svensk politik. Bland de granskade som fick hård kritik fanns professor Eva Lundgren, vice statsminister Margareta Winberg och Riksorganisationen för Sveriges kvinnojourer, Roks.