Kulturkrock

I veckan är det svensk premiär på Václav Havels nya pjäs »Avgång« på Stockholms stadsteater. Pjäsen innebar Václav Havels comeback 2008 efter 13 år som president i Tjeckoslovakien och, efter landets delning, Tjeckien.

»Avgång« handlar om ex-kanslern Vilem Rieger som måste lämna sitt ämbete och den fina villan med tillhörande fruktträdgård. Pjäsen har en tydlig klangbotten av både Shakespeares »Kung Lear« och Tjechovs »Körsbärsträdgården«. Havel förnekar att pjäsen är självbiografisk, men likheterna mellan ex-kanslern och honom själv är slående.

Václav Havel är ett av de främsta exemplen på en person som förenat framgångar inom både kulturen och politiken. Men det finns fler internationella exempel: musikern och sångaren Gilberto Gil var kulturminister i Brasilien i början av 2000-talet, poeten Dominique de Villepin var fransk utrikesminister, inrikes- och premiärminister 2002–2007. Skådespelerskan Melina Mercouri utsågs till kulturminister i Grekland på 1980- och 90-talen i två omgångar och konsertpianisten Ignaz Paderewski var premiär- och utrikesminister i Polen efter första världskriget.

Här hemma är dock det kulturella inslaget i toppolitiken i det närmaste obefintligt. En ledande dramatiker, som Lars Norén, som statsminister i Sverige är knappast tänkbart.

Vad skulle kulturarbetare kunna bidra med?

– Politiken skulle bli roligare, mer oförutsägbar och få mer smak och färg om fler kulturarbetare engagerade sig politiskt. Man kanske kunde ordna en maskerad i riksdagen? Eller i alla fall få riksdagsledamöterna att i högre grad lyssna på de egna debatterna, säger författaren Susanna Alakoski.

–  Tänk bara om till exempel Pål Hollender, Karin Mamma Andersson eller Anna Odell blev invalda i riksdagen. Hur skulle det inte kunna bli då? frågar hon sig.

Innan Susanna Alakoski började skörda litterära framgångar med »Svinalängorna« – Augustprisbelönad 2006 – och nu senast med »Håpas du trifs bra i fengelset«, arbetade hon bland annat som pressekreterare åt [[Gudrun Schyman]]. Hon har också gjort ett kortare inhopp i kommunalpolitiken i Värmdö utanför Stockholm för vänsterpartiet. Men det gav inte mersmak.

– Det var svårt att använda »kulturens språk« inom politiken. Så fort jag gjorde det blev jag dissad. Jag har inga planer på att börja arbeta partipolitiskt igen. Nu vill jag skriva böcker, säger hon.

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater, Broderskapsrörelsen, anser att det rent generellt är värdefullt med en bred rekrytering – att det kommer in personer från olika grupper i politiken.

– Men man måste skilja på politiskt engagemang och partipolitiskt. Jag upplever inte att konstnärer av olika slag är mindre politiskt engagerade i dag än på, säg, 70-talet. Men alla partier utom miljöpartiet tappar medlemmar och partiernas betydelse minskar, säger han.

På 1940- och 50-talen flockades kända skåde­spelare kring socialdemokratin. Folkkära namn som Naima Wifstrand, Åke Grönberg, Stig Järrel, Julia Caesar och Hans Strååt medverkade alla i valfilmer för partiet. Det kanske mest kända exemplet är filmen »Skattefria Andersson« (1954) där Stig Järrel spelar en tjänsteman som inte vill betala skatt – och det slutar förstås illa för honom.

På 1960-talet hade Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF, motsvarande dragningskraft på kultureliten. Jonas Sima, journalist, filmare och tidigare mångårig medarbetare i Expressen, skriver i den nyutkomna, omfångsrika minnesboken om Harry Schein, »Citizen Schein«, om ett välbesökt möte med KSF i Stockholm på den tiden det begav sig:

»Jag minns en gång när jag som filmvalp i mitten på sextiotalet protesterat mot någonting som Harry Schein föreslagit på ett stort möte i Stadshuset med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Jag är uppnosig och piper fram en avvikande mening, vilket föranleder Harry att läsa lusen av mig från podiet.«

Skådespelaren Edvin Adolphson ledde mötet i Stockholms stadshus. Konstnären Mollie Faustman läste dikter. I vimlet: Harry Schein och hans hustru, skådespelaren Ingrid Thulin, och många andra. Hasse och Tage kunde ibland dyka upp vid föreningens möten.

– Men efter IB-affären och efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg tappade socialdemokratin dessvärre mycket av den här täta kontakten med intellektuella och konstnärer. Det är min teori, säger Jonas Sima, då som nu sekreterare i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Stockholm.

Partier till vänster om socialdemokratin tar från 1970-talet och framåt över rollen som magnet för kulturarbetare. vänsterpartiet kan uppvisa en rad konstnärer på listorna inför riksdagsvalet nu i höst. Även om det mest kända namnet, författaren Alexandra Coelho Ahndoril (ena halvan bakom deckarpseudonymen Lars Kepler), nyligen tackade nej till en plats på riksdagslistan för Vänsterpartiet i Stockholms län.

Att den politiska vänstern har det så mycket bättre förspänt än högern på det här området har krasst ekonomiska orsaker, menar Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet.

– Kulturen är i mycket bidragsstyrd. Det handlar om både statliga och kommunala bidrag. Och man biter inte den hand som föder en, säger han.

En kulturprofil som går mot strömmen och kandiderar för ett borgerligt parti är regissören och dramatikern [[Jasenko Selimovic]] som är andranamn på folkpartiets Göteborgslista. Han har också varit konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater och chef för Radioteatern, men sitter nu i »politisk karantän« på Sveriges Radio.

– Jag tror att det är många inom kulturbranschen som vill engagera sig partipolitiskt. Det är relativt sett fler kulturskapare som visar ett engagemang än vad som är fallet när det gäller många andra yrkesgrupper. Men att de inte kommer fram säger något om kulturens svaga ställning i Sverige, säger han.

Jasenko Selimovic vill verka för att de konstnärliga yrkenas professionella status höjs. Hans partikollega Louise Edlind Friberg, som representerade folkpartiet i riksdagen en tid under förra mandatperioden och är mest känd som Malin i »Vi på Saltkråkan«, är också inne på att konstnärer ibland ses över axeln:

– Vi skådespelare kan bli bemötta med misstro inom politiken. Antingen ses vi som ett gäng APK-are med demonstrationsplakat, eller som att vi bara håller på med något sorts bjäfs. Men vi kan tillföra mycket, säger hon.

Politik är i mycket kompromissandets konst och det handlar ofta om att rätta in sig i ledet. En roll som inte alla gånger passar sanningssägande författare, konstnärer och skådespelare. Konstnärlig verksamhet handlar om ett motsatt förhållningssätt: kompromisslöshet.

– Jag tror inte att det är en slump att Solveig Ternström (c) tänker rösta i enlighet med sin övertygelse i kärnkraftsfrågan och gå emot regeringen. Det har med hennes konstnärskap att göra, menar statsvetaren Ulf Bjereld.

Två unga kulturskapare som kandiderar för miljö­partiet respektive vänsterpartiet i Stockholms län verkar dock inte rädas politikens krav på kompromissande. Reggae­musikern Carl-Martin Vikingsson från Södertälje står på plats 15 på miljöpartiets lista och anser att en del av hans kollegor håller sig undan partipolitiken för att de inte vill stöta sig med de delar av publiken som har en annan åsikt. Poeten och kallskänkan Jenny Wranborg står på plats 12 på vänsterpartiets lista:

– Jag vänder mig mot den »kändisifiering« som har utvecklats kring riksdagsvalet. Jag tycker att det är viktigare att det kommer in flera arbetare i riksdagen än att det kommer in fler poeter.

Fakta | Havel på Stadsteatern

Pjäsen »Avgång«, som hade urpremiär i Prag 2008 och var Václav Havels återkomst som dramatiker efter 20 år, har premiär på torsdag, den 1 april. I rollerna syns bland andra Göran Stangertz, Stina Rautelin och Leif Andrée, Lennart Hjulström har regisserat.

Den 8 april har »Audiens« premiär på samma teater, med Sven Ahlström och Etienne Glaser i regi av Olof Hanson.

Kulturpersoner i politiken

Václav Havel
Dramatiker. President i Tjeckoslovakien och Tjeckien 1989–2003. Under våren spelas hans pjäser »Avgång« och »Audiens« på Stockholms stadsteater.

Gilberto Gil
Musiker. Kulturminister i Brasilien 2003–2008. Representerade Brasiliens miljöparti Partido Verde.

Dominique de Villepin
Poet. Konservativ politiker som var utrikes-, inrikes- och premiärminister i Frankrike i början av 2000-talet.

Jörn Donner
Författare och filmare. Har representerat de finska socialdemo­kraterna i Europaparlamentet och svenska folkpartiet i det finska parlamentet.

Jack Lang
Teaterchef med mera. Medlem i det franska socialistpartiet och bland annat kulturminister på 1980- och 90-talen.

André Malraux
Författare. General de Gaulles kulturminister 1958–1969.

Melina Mercouri
Skådespelare. Kulturminister i Grekland på 1980- och 90-talen.

Claes Andersson
Poet och prosaförfattare. Ordförande för Vänsterförbundet i Finland 1990–98, riksdagsledamot för Vänsterförbundet och kulturminister på 1990-talet.

Åse Kleveland
Sångerska och tidigare vd för Filminstitutet i Stockholm. Kulturminister för Arbeiderpartiet i Norge på 1990-talet.
Ignaz Paderewski Konsertpianist och kompositör. Premiärminister och utrikesminister i Polen efter första världskriget.