Kulturmiljoner med vag adress

Rickard Sjöberg ler så det nästan spricker i ansiktet. Hans gäster i »Postkodmiljonären« vinner 10 000, 70 000, 100 000 kronor. Ibland en miljon. Summorna far som osynlig konfetti i luften och skapar förväntan, nervositet, drömmar om att äga.

Dessutom prenumererar 1,6 miljoner svenskar helt stillsamt på Postkodlotteriets månatliga dragningar. De kan vinna pengar och bilar och grannyror. Lotteriverksamheten är väletablerad i landet och med den dess tvillingverksamhet: välgörenheten.

Hittills har den framför allt gynnat idrottsvärlden, men nyligen släppte Postkodlotteriet en smärre brakare i kulturvärlden – de ska donera 100 miljoner kronor till kulturen!

Lotteriverksamhet ska enligt lag ge bort sitt överskott till samhällsnyttig verksamhet, och vad som hänt är att Postkodlotteriet slagit fast att även kultur kan förbättra världen. Kriterierna är krassa och tydliga, inget stöd till kultur för kulturens skull, utan till kultur som – enligt lotteriet – har ett socialt ärende. Bidrag har redan utgått till Clowner utan gränser, Fryshuset och kulturhuset Palatset.

I veckan arrangerade dessutom Postkodlotteriets kulturstiftelse seminariet »Kultur för en bättre värld«, i samarbete med Nobelpristagarsymposiet som pågår i dagarna. Under kulturkvällen var Nadine Gordimer, Bill Clinton och Melody Gardot inbjudna att tala.

Sydafrikanska Nadine Gordimer har fått Nobelpriset för att hon skriver förbaskat bra böcker, men var inbjuden för den frihetskamp hon har bedrivit mot apartheid och för mänskliga rättigheter. Jazzstjärnan Melody Gardot var perfekt eftersom hon efter en allvarlig olycka tagit sig tillbaka till livet med hjälp av musiken.

– Bill Clinton platsar för att han har varit så skicklig på att föra ut sitt budskap till världen via populärkulturella kanaler, säger Postkodlotteriets vd Niclas Kjellström-Matseke.

Det är inte bara Postkodlotteriet som ser nyttan med kultur, kultur är bra till nästan vad som helst. Inom vårdsektorn har man länge forskat på kulturens läkande effekter och förra året testade Region Skåne att skriva ut kultur på recept. Långtidssjukskrivna kunde ordineras körsång eller teater för stress, ångest och långvarig smärta.

För kommunerna är kulturen mest användbar som turistmagnet. Folk reser långväga för att vandra i Wallanders, Arns och Lisbeth Salanders fotspår. Den litterära turismen upplever byggboom, författarhem blir rastplatser, romankaraktärernas smakpreferenser färgar av sig på lokala kaféer.

I vintras bestämde sig regeringen ytterst obemärkt för att avsätta 73 miljoner kronor till kulturen via näringsdepartementet. Det handlar om att stötta projekt som i sin tur genererar pengar. Kulturen anses vara en alternativ försörjningsväg när industriorterna tappas på arbetstillfällen, och bilden av kulturarbetaren som entreprenör etableras ytterligare.

En gång i tiden var kultursponsring en fastnålad lapp på teaterdraperiet, eller möjligen en skylt vid sluttexten. Den tiden är över. Också de privata företagen har insett att kulturen besitter värden som de kan få glädje av.

Kultursponsringen har ökat med 65 procent de senaste fem åren, och omsatte förra året 627 miljoner, enligt branschorganisationen Kultur och Näringsliv.

– Kultur förknippas med att vara nytänkande, experimentell och välutbildad, att tillhöra det yppersta i ett samhälle. Det vill företagen komma åt, säger forskaren Katja Lindqvist som ägnar sig åt ämnet kulturfinansiering.

Kultur har blivit ett trendigt värdeord, det innehåller något för alla och har en användbart moralisk laddning. Genom Postkodlotteriet har den fångat en del av välgörenhetens bländvita återglans. Precis som företag räknar med att de mår bra (säljer bättre) av att ägna sig åt corporate social responsability (CSR), ekologiskt och rättvisemärkt, bidrar kulturen med goodwill.

Den instrumentella synen på kultur är inte ny. Enligt våra kulturpolitiska mål har kulturen sedan år 1974 uppmanats att verka i samhällets tjänst. Fast det har snarast handlat om abstrakta visioner om demokrati och yttrandefrihet, och kultur som en mobiliserande kraft.

Det nya är den konkreta nyttoaspekten, som kommer från annat håll än statens. Nu handlar det om att hjälpa fattiga, dämpa huvudvärk och att sälja Bergslagen. Utan att man sticker under stol med det.

I andra länder är det här inget ovanligt. I Storbritannien fungerar National Lottery sedan länge som en viktig kulturfinansiär, med ett system som påminner om Postkodlotteriets nya satsning. Lottpengarna har byggt nya museer och påtagligt bidragit till kulturens utveckling, enligt brittiska utvärderingar.

Niclas Kjellström-Matseke på Postkodlotteriet har höga ambitioner.

– Vi kommer inte att sälja fler lotter för att vi går in i kulturen, men vi hoppas att vi blir mer relevanta för större delar av samhället. Vi tror att vi kommer närmare vår vision att bidra till samhällsförbättring och vi tror att vi kommer att uppfattas som genuint bra, säger han.

Kjellström-Matseke öppnar också upp för att utveckla samarbetet med kulturaktörer i framtiden. I sin verksamhet i andra europeiska länder har de redan lottat ut ett stort antal biljetter till föreställningar de varit med och stöttat. Han skulle även kunna tänka sig exponering i tv-programmet »Postkodmiljonären«, om det är intressant för motparten.

– Vi har bjudit upp till dans men vi vill vara ödmjuka inför kultursfären. Kanske är det ingen som vill dansa med oss? Vi får se vad kulturaktörerna är intresserade av, säger Niclas Kjellström-Matseke.

Rädda världen i all ära, men vad händer med kulturen när den blir en handelsvara? Om man säljer sin status och sitt förtroendekapital borde väl just trovärdigheten naggas i kanten?

Lundaforskaren Katja Lindqvist anar framtida problem.

– Jag tycker att det är tveksamt om företag ska sponsra offentlig verksamhet, vilket är vanligt i dag. Generellt får sponsorerna ut så oerhört mycket mer i förtroendekapital än de betalar för. Det innebär att skattebetalarna medfinansierar företagen och det är ett dilemma, säger hon.

Katja Lindqvist förutspår att medborgarna kanske tröttnar på att betala skatt, om offentligt och privat blandas samman.

Att pengarna som går från näringslivet till kulturen kommer att öka är Kultur och Näringsliv övertygade om, de märker ett stadigt ökande intresse och alltmer utvecklade samarbeten.

– Kulturen måste se sig själv lite mer som CSR-projekt om den vill nå fram till näringslivet. Företagen vill utveckla sitt varumärke genom att ge något tillbaka till samhället, och det är ju det kulturen gör, säger Rikard Förare, projektledare på Kultur och Näringsliv.

Den vanligaste typen av sponsring eller partnerskap handlar helt enkelt om att företag ger pengar till något som deras anställda kan få glädje av. En pjäs, en konsert, en show. Det ska nöja många och reta få.

Om man skriver ut kultur på recept, vill man gärna undvika biverkningar. Psykiatriprofessor Johan Cullberg problematiserar saken när han intervjuas i en rapport från Karolinska institutet om kulturens hälsofrämjande effekter. Med exempel som Gustaf Frödings kontroversiella diktsamling »Stänk och flikar« (1896) och Elisabeth Ohlson Wallins lika provocerande fotoutställning »Ecce Homo« (1998) ifrågasätter han den generella hälsoeffekten av kultur. De var båda företeelser som fick besökarnas blodtryck att slå i taket.

Cullbergs slutsats är att nyttoaspekten inte bör vara avgörande för vilken kulturform som får stöd, då blir kulturen skön och behaglig och utan egenvärde.

En relevant rädsla är att kulturen blir en accessoar, mer värd för sitt yttre än sitt inre. En pikant detalj, som Paris Hiltons chihuahua. Den får symbolisera medmänskligheten i hennes varumärke och den är både pikant och söt, men inte särskilt omstörtande.

Samtidigt finns det tveklöst mycket pengar för den ständigt svältande kultursektorn att hämta från näringslivet. Det kan beskrivas som en välsignelse att företagen inser att kulturen har något att erbjuda, något som kan definieras och köpas för pengar.

Men ett problem för bidragsgivarna är fortfarande att man sällan vet hur en pjäs ska utvecklas före premiär eller hur en konstutställning kommer att tolkas av omvärlden. Kanske vore det enda ärliga att kulturarbetare med varje bidragsansökan stoppar med en lista på eventuella bieffekter. Rondellhundar som kan bli stötande, Ikea-möbler som kan uppfattas som köpt reklamplats, Brillo-boxar som kan vara fejkade.

Och tänk om Clowner utan gränser går bananas och börjar klistra upp banderoller om gubbslem om de blir inbjudna till »Postkodmiljonären«? Eller om Sara Lidmans gård i Missenträsk samlar norrländska revolutionära krafter som vill störta samhället?

Då åker kulturen ut ur feelgood-sortimentet med en skräll. Utsorterad på grund av allvarliga bieffekter.