Kulturmysteriet

Den kostymklädda departementsherren är på väg nedför trappan till Drottninggatan när någon rycker honom i ärmen. Kulturministern. Hon drar in honom på sitt arbetsrum. Högt i tak, gula sammetsgardiner, en soffa så mjuk att den sväljer en.

– Du måste höra om min plan för den här väggen!

Det är några dagar sedan Alice Bah Kuhnke öppnat dörrarna till sitt kontor på kulturdepartementet för Dagens Industri och förklarat att hon inte brytt sig om att byta ut företrädaren Lena Adelsohn Liljeroths konst. Det föll inte i god jord. »En miss«, skrev tidningens krönikör, Karin Grundberg Wolodarski, som tyckte att kommentaren »vittnar om en okänslighet för konsten och dess kraft«.

Nu har Alice Bah Kuhnke tänkt om.

– Jag ska låta elever från konstskolorna måla om väggen. En gång i halvåret.

Symboliken: den nya kulturministern satsar på nytt skapande, inte på någon mossig Dardel-målning. Eller, om man hellre gör en elak tolkning – på ministerns väggar platsar inget som inte är samhällsnyttigt.

Kritiken mot Alice Bah Kuhnke har varit en salig blandning av sakligheter och snedsteg. Hennes gudstro, floskulösa språk och lättklädda modellbilder har avhandlats. Men i den kritik som faktiskt handlar direkt om hennes arbete återkommer en sak: kulturen och nyttan. Misstanken om Alice Bah Kuhnkes ointresse för konstens egenvärde skulle inte fylla spaltmeter om det inte hängde ihop med en oro för kulturpolitikens inriktning.

Så varnade till exempel Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman för en syn på kulturen som ett verktyg för att tjäna nyttiga syften. »Ekologi« var det senaste i raden efter demokrati, turism och tillväxt, konstaterade han.

Aftonbladets kulturchef hävdade att den fanns en »präktighet, en nymoralism på gränsen till antiintellektualism i delar av miljöpartiets kulturpolitik«. Som exempel nämnde hon hur partiet i Stockholm velat riva kungastatyer.

Vad får man ha kulturpolitiken till egentligen?

Socialdemokratin har en trygg status i kulturpolitiken. Det var i arbetarrörelsen som idéerna om en bildningspolitik tog form i början av 1900-talet. Arbetarklassen skulle frigöras genom att få ta del av opera, teater och dans.

Med tiden vann den idén intresse även hos de andra partierna. Under 70-talet skrev folkpartiet sitt första kulturpolitiska manifest, som i sin tur inspirerade arbetarrörelsen. 1974 vann den socialdemokratiska regeringen enhälligt stöd i riksdagen för de första kulturpolitiska målen. De formade grunden för dagens ordning med Kulturrådet »på armlängds avstånd« från politiken. Det inrättades länsteatrar och länsmuseer. Konstnärer blev kulturarbetare och fick statlig lön. Trots att två borgerliga regeringar gjort försiktiga ändringar i de kulturpolitiska målen sedan dess är det ingen som ifrågasatt den grundläggande tanken. Kulturen är en del av välfärden, och den behöver statligt stöd.

Alice Bah Kuhnke är miljöpartist. Kanske räcker det med att inte vara en socialdemokratisk kulturminister för att väcka instinktiv misstänksamhet hos etablissemanget. Men finns det fog för den?

Vid det kala skrivbordet mejslas just nu strategin för de kommande åren fram. Klart är rubriken: »Fler skapar mer.« Prioriteringarna för nästa period ställs upp som tre punkter: mer kultur för barn och unga, kulturskaparnas villkor och att kulturen ska nå nya grupper.

Pengamässigt fanns satsningarna inom dessa områden redan i den rödgröna budgeten som föll i december: Sänkta taxor i kulturskolan. Kultursatsningar på miljonprogrammen. En ny nationell biblioteksstrategi. Läsfrämjande insatser och mer pengar till det borgerligt initierade projektet Skapande skola. Stärkta ersättningar till scenkonstallianserna.

Men det finns redan nyheter. Skapande skola ska gälla även förskolan. Och man ska ta fram en handlingsplan för att höja bildkonstnärernas löner.

Men vad skiljer egentligen miljöpartistisk politik från socialdemokratisk och borgerligt, rent ideologiskt?

– Jag har framför allt ett svar på vad som skiljer den från den borgerliga kulturpolitiken. Det var tydligt för mig redan innan, men det har blivit ännu tydligare nu när jag arbetat med det här. Deras kulturpolitik har handlat om att förvalta. Vårt fokus är att öppna upp så att fler får tillgång till kulturen.

Motståndarsidan gör just nu sitt bästa för att spela med i att de struntar i folkbildningen. När alliansen skar ner på kulturtidskriftsstödet sa ansvarig moderat Per Bill bland annat att »vår prioritering ligger inte på intellektuella vuxnas läsande«. Uttalandet väcker snabbt associationer till en av alliansregeringens första nedskärningar, avskaffandet av det mångåriga  folkbildningsprojektet En bok för alla.

Smakdomare. Alice Bah Kuhnke vill att kulturen ska göra så att vi konsumerar mindre och bättre.

Men i den konkreta sakpolitiken har den knivskarpa skiljelinje som Alice Bah Kuhnke vill måla upp inte varit helt lätt att skönja. Nog för att Lena Adelsohn Liljeroth pekade ut kulturarvet som kärnan i den borgerliga kulturpolitiken. Men även alliansregeringen har lanserat satsningar med det uttalade syftet att sprida kulturen i bredare folklager. Skapande skola, där skolor samverkar med det professionella kulturlivet, är ett exempel. Borgerligheten har, om man ska förenkla saken lite, samma ideal men mindre pengar.

De borgerliga partierna har under alliansperioden snarare pekat ut en annan skiljelinje: vem som ska betala för kulturen. För det första ska marknaden få mer spelrum. I de kulturpolitiska målen 1974 fanns det en skrivning om att kulturpolitiken ska motverka kommersialismen. Den filades så småningom ner till att kulturen ska motverka »kommersialismens negativa verkningar« samt klyftor mellan samhällsgrupper. I alliansens kulturpolitiska proposition 2009 togs målet helt bort. För det andra betonar moderaterna gärna vikten av privat välgörenhet och sponsring. Folkpartiet föreslår bland annat att avdragsrätten för gåvor till ideella hjälpverksamhet även ska gälla organisationer som sysslar med kultur.

Och det är ungefär här det börjar brännas mellan den socialdemokratiska traditionen och den nya kulturministerns principer. En kulturminister som varit med och grundat tankesmedjan Sektor 3. Organisationen kallade sig »tankesmedjan för det civila samhället« och anklagas för att ha lobbat för just avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer.

– Jag ser inte riktigt kopplingen mellan kulturpolitik och avdragsrätt för vissa organisationer.

Men om du vill stärka kulturen genom bidrag till civilsamhället, varför inte tillåta avdragsrätt på gåvor till samma organisationer?

– Jag tror inte att avdragsrätten påverkar de här organisationerna särskilt mycket. Man ska ju komma ihåg att det bara är vissa organisationer som får det här bidraget.

Några dagar senare ringer dock Alice Bah Kuhnke upp med ett annat besked:

– Att vi tog bort avdragsrätten är en ideologisk fråga: ska vi ha ett samhälle som bygger på allmosor eller ska vi ha ett välfärdssamhälle? Jag anser inte att kulturen ska vara beroende av skattesubventionerade gåvor.

Borde målet att motverka kommersialismens negativa verkningar återinföras?

– Kommersialism har både positiva och negativa verkningar. Det är negativt om bara konst som säljer erbjuds. Och när jag svarat på frågan tidigare har jag sagt att det kan hända att målet återinförs. Men det innebär inte att jag vill motverka kommersiella krafter i kulturen.

»Kulturen är grunden i ett ekologiskt hållbart samhälle«, skrev du på DN Debatt i höstas. Är det en variant på samma tema?

– Att ge människor tillgång till kultur är att ge möjligheter för att leva mer hållbart. Och det är starka intressen som hotas av det.

Vilka då?

– Storföretag som inte verkar på ett hållbart sätt till exempel.

Så människor ska konsumera mer kultur så att de inte konsumerar skräp?

– Enkelt uttryckt: mer kultur, mindre prylar. Ju mer kultur vi exponeras för, desto mer växer känslor och tankar fram som gör att vi inte på samma sätt blir till genom vad vi konsumerar.

Tanken att kulturpolitiken ska användas för själslig förfining är inte ny. Inte heller är den en vänsteridé. Tvärtom är det en idé som tydligt förenat vänster och höger: kulturpolitiken ska sprida den goda smaken. Enligt kulturvetarprofessorn Anders Frenander, som specialiserat sig på svensk kulturpolitik, kan enigheten i svensk kulturpolitik förklaras av att arbetarrörelsen och borgerligheten förenats i samma syn på vilken kultur som är god: opera, teater, dans, den klassiska litteraturkanon. Det har alltid varit just den borgerliga kulturen som ska spridas till folket.

I en genomgång av svensk kulturpolitisk historia driver vänsterpartisten och kulturvetaren Per Sundgren tesen att den verkliga konflikten i svensk kulturpolitik inte står mellan arbetarrörelse och höger, utan mellan eliten och folket. Resonemanget har även förts av högerliberaler: det är stockholmarna i riksdagen som bestämmer vad den goda smaken är, sen placerar de det i museer dit över- och medelklassen går. Det fattiga folket på landet betalar med sina skattepengar. Eller översatt i regeringens politik: Varför satsa på kulturskolan, när återkommande studier visar att det är medelklassens barn som får sänkt taxa? Varför slopa entrén till statliga museer, när Myndigheten för kulturanalys siffror visar att det inte breddar publikunderlaget?

– Jag kan förstå den kritiken. De flesta av våra statliga museer finns i Stockholm. Mitt svar är att vi ska göra satsningar i hela landet, exempelvis kommer jag att verka för miljöpartiets förslag att opera och teater från de stora scenerna ska sändas på bio. Det handlar också om vilka direktiv jag ger i de myndigheter som ligger under mig.

Alice Bah Kuhnke lyfter fram satsningen på kultur i miljonprogramsområdena som en av miljöpartiets segrar i regeringen och menar att satsningarna utformas så att innehållet inte bestäms från ovan.

– Vi ger direktiv till Statens kulturråd om att de ska fördela pengarna till organisationer som redan finns i civilsamhället i förorterna.

Hur var det då med nyttotänkandet? Det må finnas kontroverser kring hur och på vems bekostnad, men själva målet att sprida bildning och minska kunskapsklyftor är alltså ganska okontroversiellt. Men det finns ett andra sätt att tolka miljöpartiets mål om att kulturpolitiken ska stärka demokratin. Till exempel att den ska främja demokratiska värderingar. Miljöpartiet har också en syn på yttrandefrihet som innebär att staten inte bara ska garantera yttrandefriheten, utan också främja människors faktiska möjlighet att yttra sig. Då blir frågan: Hur gör man när människor yttrar sig odemokratiskt? Och hur långt får politiken gå?

Här ger Alice Bah Kuhnke snabba svar.

Är det okej att ge press- eller tidskriftsstöd till en tidskrift med sverigedemokratiska värderingar?

– Ja. Jag vill att ett stöd ska omfatta olika åsikter.

Är det inte skillnad mellan att ge frihet att yttra sig och att aktivt stödja en sådan tidskrift?

– Jo, men politikenns roll är att ge många möjlighet att yttra sig och inte att styra vilka som får presstöd. Så liberal är jag.

Men var går gränsen?

– Det är rättssystemet som ska dra den gränsen, inte jag.

Så i teorin skulle vi kunna ge presstöd till en nazistisk tidskrift?

–Vad gäller tidskrifter så ställs ju vissa kravpå innehållet av kulturrådet. Men om det skulle bli så, då kan jag inte som politiker gå in och peta, utan det är upp till rättsväsendet.

I miljöpartiets partiprogram står det att man bör ha lagar som motverkar alltför stora ägarkoncentrationer inom medier. Hur ska du jobba för det?

– Jag kommer inte att jobba för det. Det ligger inte på min dagordning, utan det är ett av många förslag som miljöpartiet tagit fram.

Håller du inte med?

– Jag sympatiserar naturligtvis med miljöpartiets värderingar. Men det viktiga just nu är att vi skapar förutsättningar för att människor kan motta information även om de inte bor i storstäderna och inte har tillgång till en dagstidning.

Men man kanske inte ska fästa sig alltför mycket vid det miljöpartistiska i miljöpartiets kulturpolitik för tillfället. Den är nämligen under förhandling. Strax före valet dök ett före detta kulturborgarråd vid namn Tjia Torpe upp hos Åsa Romson och överlämnade ett kulturpolitiskt manifest. Därefter fick hon i uppdrag att ta fram en ny politik åt partiet tillsammans med kulturpersonligheter som Stina Oscarsson och Behrang Miri. Det som gruppen hittills slagit fast är att kultur ska vara »det femte välfärdsområdet«. Så mycket mer vet man inte ännu.

Eller förresten: Tjia Torpe är före detta socialdemokrat.

Fakta | Från tv-rutan till politiken

Alice Bah Kuhnke, född 1971, växte upp i småländska Horda. Hon började sin karriär i tv-branschen på 90-talet, som programledare för »Disneyklubben« i SVT, och senare fick hon ett eget program i TV4. 2004–2007 arbetade hon som generalsekreterare för organisationen Rättvisemärkt. Sedan dess har hon varit hållbarhetschef på ett teknikkonsultföretag och generaldirektör för Ungdomsstyrelsen. Sedan oktober 2014 är hon Sveriges kulturminister. Alice Bah Kuhnke är gift med skådespelaren Johannes Bah Kuhnke.

Fakta | Tre fokusområden för regeringens kulturpolitik

Regeringens kulturpolitik som presenteras under de närmaste veckorna går under namnet »Fler skapar mer« och har tre fokusområden:

• Ungas kulturskapande innefattar bland annat sänkta taxor i de kommunala musik- och kulturskolorna, läsfrämjande insatser och ytterligare satsningar på Skapande skola där skolor samverkar med kulturlivet.

• Satsningen på kulturskapares villkor innebär ökade anslag till scenkonstallianserna, som ger frilansande konstnärer en inkomst mellan uppdrag, och fler stipendier och bidrag till kulturskapare.

• Tillgängliggörande innefattar bland annat fri entré på statliga museer och en ny nationell biblioteksstrategi med fokus på att tillgängliggöra e-böcker. Dessutom en satsning på kulturverksamhet i miljonprogramsområden och konstnärlig gestaltning av områdenas boendemiljöer. Statens kulturråd ska fördela pengarna till lokala civilsamhälles-organisationer.

Samtliga satsningar fanns med i regeringens höstbudget. Vilka som kommer med i vårbudgeten är osäkert.   En nyhet i vår är att Skapande skola ska gälla även förskolan, en annan att man ska ta fram en handlingsplan för att höja bildkonstnärernas löner.