Kulturpolitik för de rika
Jag har lagt ut en blänkare på Facebook om hur fin Dramatenuppsättningen av Claire Parsons »Lilla Svansjön« är och en bekant blir inspirerad. Hon beställer två biljetter till sig och dottern. Men när hon inser att föreställningen bara är 35 minuter lång svarar hon uppbragt:
»Plötsligt kändes biljettpriset på 220 kronor lite absurt.«
Som teaterkritiker får jag pressbiljetter. Jag är en privilegierad kulturjournalist som sällan betalar fullt pris till någon uppsättning. Därför känner jag mig nu som Olof Palme när han en gång fick frågan om vad en liter mjölk kostade och inte kunde svara på den. Med reaktionen: »2:15 kronor för en liter mjölk, det var det jävligaste.«
I julhelgen gick jag däremot med sonen på Kungliga Operan och köpte biljetter på tredje raden. För 165 kronor styck. Så kallade lyssnarplatser placerade bakom skymmande pelare, men med fin utsikt över takmålningen och kristallkronan.
Det var det jävligaste!
Nyligen publicerade danska Politiken en debattartikel skriven av Hans Henriksen, chef på Aalborg teater, med rubriken: »Finansierar samhället teater bara för de rika?« Hans resonemang går ut på att vi har med ett strukturellt problem att göra. Vi betalar alla skatt till samhället, men vi måste vara en del av samhällets elit för att ha råd att ta del av allt som det har att erbjuda. Boven i dramat är ett allt högre krav på självfinansiering även för kulturinstitutionerna. Men när den statligt finansierade kulturen underkastas samma typ av new public management som andra offentliga verksamheter, så leder det inte sällan till att besökaren får betala mer. Detta då den enda inkomstkällan blir att höja biljettpriserna.
Debatten tål att föras även i Sverige. Det statliga bidraget till Kungliga Operan ligger 2019 på uppåt en halv miljard kronor. Med det följer ett regleringsbrev som villkorar hur pengarna ska användas. Operan ska bland annat »sträva efter att nå nya målgrupper«. Subventionen är cirka 80 procent. Resterande 20 procent är vad Operan lägger på biljettpriset. Spannet för en biljett ligger mellan 110 kronor, oavsett dag, till 1 350 kronor på första raden en premiärdag. För en familj med två vuxna och två barn som vill se »Don Giovanni« premiärdagen landar de bästa biljetterna på 3 870 kronor.
När jag ringer Operans försäljningschef Louise Stehn sitter hon och planerar prissättningen för nästa säsong. En grannlaga uppgift som liknar tåg– och flygbolagens arbetssätt: Efterfrågan styr vad din biljett kan kosta. Parametrar som helger, längd på föreställningar och när på året den visas spelar in.
Louise Stehn håller därför inte med om att priserna exkluderar låg– och medelinkomsttagare. Hon exemplifierar med familjekonstellationen ovan. Väljer de att gå en vardag och sitta på parkett när uppsättningen har gått ett tag, dessutom i maj när solen konkurrerar, så nära halveras priset.
Kulturhuset Stadsteatern har infört den så kallade hundralappen för unga, ett pris som gäller nästan alla föreställningar. Teaterchefen Anna Takanen ser biljettpriset som en demokratifråga och Hans Henriksens resonemang som en viktig varningsklocka.
– Jag är för rimliga biljettpriser. Det är en kulturell skatteåterbäring. Prissättningen är också ett av flera verktyg att jobba med utifrån klassperspektiv. Hur mycket får det kosta? Vi tänker på det hela tiden. Samtidigt, vi har högst självfinansiering av alla teatrar i Sverige och det bestämmer våra ramar, säger hon.
