Kulturpolitiken: Återkomsten

Västervik är en sömnig småländsk stad som yrvaknar till semesterparadis varje sommar. Gästhamnen får stockholmsk trängsel, krogpersonalen går i fackligt tvivelaktiga skift och Kullberget, folkparken, döps av lokalbefolkningen om till Knullberget.

Här har Lars Leijonborg sommarhus. Här vände han valet 2002.

Hans sommartal den där historiska lördagen i början av augusti var inte märkvärdigt. Ämnet, integration, brydde sig få om. Men till journalisterna sa folkpartiledaren något mer. Något om ett språktest för invandrare.

Vid den här tiden var folkpartiet i kris. Man skulle inte ens klara sig in i riksdagen, visade flera opinionsmätningar. Lars Leijonborg viftades bort som gnällgrå.

Nu, plötsligt, lyssnade journalisterna på honom. Språktest, sa du?

Den kvällen var språkkravet för svenskt medborgarskap första nyhet i »Rapport«. Resten av valrörelsen valsade frågan i medierna. Tredje söndagen i september fick folkpartiet 13 procent av rösterna.

En tid efteråt fortsatte kritiken. Språktestet togs på de flesta håll som bevis för berättelsen om hur folkpartiet blivit ett främlingsfientligt poliskramarparti. Men en skribent skiljde sig från mängden.

Forskaren Olle Josephson kallade i Svenska Dagbladet språktestet för en språkpolitisk fråga. När alla andra, understödda av otaliga folkpartistiska utspel om integrationen, gjorde nya avsnitt till såpan om svek och dansk rasisminspiration, talade han om vad språktestet faktiskt handlade om.

Folkpartiets grundläggande argument för ett test, som partiet drivit före Västervik, var att det skulle stärka det svenska språket. Den ambitionen delas av nästan alla svenska kulturpolitiker.
Det kontroversiella kravet som skapade valsuccé var i själva verket kulturpolitik.

Det sägs att det inte går att vinna svenska val på kulturpolitik. I USA, möjligen, kan kulturkonservatism locka väljare. Men inte i Sverige.

Till och med hos ledande kulturpolitiker är idén etablerad och accepterad. Moderaternas riksdagsledamot i kulturutskottet Lena Adelsohn Liljeroth, till exempel, motiverar avsaknaden av konkret kulturpolitik i den borgerliga alliansens nya valmanifest med svårigheten att få utdelning på valdagen.

– På nationell nivå är kulturen inte den fråga väljarna tycker är viktigast. Det är ju ingen valvinnare att tala om att man anser att forskningen på museerna ska öka.

Men föreställningen om kulturen som en politiskt död fråga går stick i stäv med debatten som dominerade valrörelsen 2002. Och folkpartiets ledning, som upphöjdes till strategiska genier efter förra valet, agerar som att kulturpolitiken tvärtom är den stora valvinnaren.

Knappt fyra år efter talet i Västervik, i slutet av juli i år, lanserar Cecilia Wikström, folkpartiets ledamot i riksdagens kulturutskott, förslaget om en litterär kanon.

Hennes tanke är att en lista över ett antal svenska böcker som anses vara särskilt viktiga för kulturarvet förbättrar språkundervisningen i skolan. Behovet av att skydda svenskans ställning är även här ett av argumenten. Några veckor senare omfamnar också partiledningen förslaget.
Effekten blir exakt som vid språktestet. Kulturskribenterna rasar. Det oreras om patriotism och rasism och populism. Diskussionen pågår i evighet. Det ska replikeras och kommenteras fram och tillbaka.

Det är en god affär för folkpartiet. Precis som språktestet i förra valrörelsen har kanondebatten i årets fått en monopolliknande ställning i spalterna. En liten kulturpolitisk insats har gett utdelning i gigantisk publicitet just före valet.

I det ljuset finns det verkligt nya och intressanta i förslagen om språktest och litterär kanon. Båda kraven har utformats under en valrörelse och gett vinst.

Språktestet, som först var kulturpolitik, kläddes i integrationspolitiska kläder och ledde till storstilad comeback. Kanonen, som också handlar om synen på kulturen, formulerades så den tangerade partiets nya profilfrågor – skola och integration.

Dessutom menar folkpartiet att kulturen kan användas för att förbättra folkhälsan.

Lennart Kollmats, ordförande i riksdagens kulturutskott, anser att det finns tydliga samband mellan kultur och välbefinnande. Den som går på teater ofta mår bättre. Han har lanserat idén att fler kulturupplevelser åt medborgarna kan minska sjukskrivningstalen. Konkret skulle detta åstadkommas genom ändrade skatteregler som gör det lättare för arbetsgivarna att låta sina anställda ta del av kultur.

I stort kan man alltså säga att folkpartiets syn på kulturpolitik går ut på att kulturen ska göra nytta. Dess egenvärde är inte så intressant, däremot kan kulturen användas som verktyg för att uppnå allehanda allmänpolitiska mål.

Johan Jacobsson, folkpartiets partisek­reterare och valstrateg, talar om att förslagen om litteraturkanon och språktest är »harmlösa detaljer i en större helhet«. Sprängkraften ligger inte i effekterna av ett genomförande, utan i principdiskussionen som skapar uppmärksamhet. Och i båda fallen har folkpartiet utnyttjat den sprängkraften som valstrategi.

Johan Jacobsson, som efter framgången i förra valet anses vara en av landets skickligaste spinn-doktorer, är också påtagligt nöjd med mottagandet av kravet på en litterär kanon.

– Det har varit en bra debatt som har fört in kulturpolitiken i valrörelsen. Framför allt när det visar sig att den enorma upprördheten hos tyckareliten inte omfattas av folket. Vi har gjort opinionsmätningar som visar starkt stöd för både kanonen och språktestet, säger han.

Om folkpartiet lyckas även den här gången med försöket att använda kulturpolitiken som mirakelmedel i valrörelsen återstår att se. Just nu ser det mörkt ut i opinionsmätningarna. Men en sak säger sig Johan Jacobsson ha lärt sig efter det där sommartalet i Västervik:

– Vill man ha uppmärksamhet och en livfull debatt i valrörelsen är det smart att reta kulturvänstermänniskorna.