Kungliga hovet har en relation till historien som vi andra saknar

Vad är ett föremål? Det är vad som finns kvar när vi själva är borta. Kanske finns några som minns något om oss, men med tiden kommer det att blekna. Och de som besitter minnet, kommer också att gå bort.

Många har ett ambivalent förhållande till saker. Ting är världslig materia. De binder oss vid materialism och förhindrar en hållbar utveckling. De håller oss kvar i konsumtion och plötsligt träder tidens nya guru fram. Marie Kondo, en organisationskonsult som berättar för oss om att befria sig genom att slänga och städa ut. Hennes böcker om "decluttering" har sålt i trettio länder.

Men vad är tanken bakom att slänga saker? Är det att sudda ut minnen? Sabotera minnesbanken? Stryka ett sträck över historien? 

Den som vill fundera mer över saken kommer att ha stort nöje av utställningen Vasa till Bernadotte, Kultur i rikets tjänst 1523-1973-2023 på Kungliga Slottet.

Det är en jubileumsutställning då det är 500 år sedan Gustav Vasa blev kung och 50 år sedan kung Carl XVI Gustafs trontillträde.

Ingen kung har suttit längre på den svenska tronen, men det finns en annan intressant skillnad mellan de två kungarna. Gustav Vasa valdes till kung, vår kung har ärvt rollen som statschef. Och vad har det för praktisk skillnad? Jo, när Sverige 1544 införde ärftlig tronföljd stoppades valkungadömets strider. Stormännen och inblandning från främmande makt upphörde, därför att frågan om vem som skulle vara Sveriges kung redan var avgjord. Ärftligheten innebar kontinuitet, som gav nationsbygget stabilitet.

Utställningen bygger på föremål som på slottet kallas lösöre. För den som står två decimeter från ett av Gustav Vasas rikssvärd, Karl XI:s paradvagga från 1655 eller skrivtyget i silver som räddades vid slottsbranden 1697, kanske inte ordet lösöre är det som gör sig påmint. För att stå där är att, i princip, kunna ta på den svenska historien. 

Den silverpjäs som räddades står i dag på bordet vid skifteskonseljer, där talmannen presenterar statsministern och regeringen för statschefen. I hovkulturen finns just uppdraget att förvalta vår historia, så att vi kan se varifrån vi kommer.

Föremålen och urvalet av dem visar kanske inte alltid vilka vi var, men ofta vilka vi vill vara. Och behovet av att förstå svensk identitet återskapas med varje generation. Det händer antagligen med särskild kraft i en nation som Sverige som har som uttalad ambition att ständigt blicka framåt. Det är något av en naturlag i det mest moderna land i världen, som många svenskar både vill och tror sig tillhöra. 

Men ibland när historieboken inte bara är igenslagen, utan helt enkelt utslängd, kan det hända att en fråga smyger sig in och den är – om det ens går att städa i minnet – är det bra att stryka ett streck över historien? Förstår vi vilka vi är och vart vi är på väg, om vi inte vet varifrån vi kommer?

Den som vill veta vad arkivarier, bibliotekarier, intendenter, konservatorer och historiker under århundranden arbetat med att bevara, befinner sig i rätt sällskap i hovkulturen. Här finns upplevelsen av ett sammanhang som fortgår. Den som hört en konsthistoriker berätta om hur han dukar bord på slottet, vet att det är alla de här välutbildade och engagerade människorna som håller ihop denna del av det svenska kulturarvet.

Det är heller inte så illa att betrakta Gustav VI Adolf fotograferad av Irving Penn, 1964. Alla föremål har en ålder, så länge de inte slängs på tippen. 

Till jubileet utkommer en fin bok med samma titel som utställningen. Den är något för alla dem som slagit dövörat till Marie Kondo.

Läs även: Jakten på det brittiska kungahuset

Läs även: Prins Harry – din bok riskerar att skada dig