Kvävande konsensus

Det är sällan man blir tagen på sängen av den svenska filmkritiken. Ett visst mått av förutsägbarhet tycks vara inbyggd i själva systemet. Så kan man redan innan gissa att en smal konstnärlig film från låt säga Östeuropa lyckas ro hem ett högre betyg än en actionrulle med Bruce Willis.

Och på ytan passar bioaktuella »Turinhästen«, regisserad av ungraren Béla Tarr, väl in i det mönstret.

Filmen, vilken skildrar vad som hände med den häst som filosofen Friedrich Nietzsche bevittnade misshandeln av på en gata i Turin 1889 och som slungade honom rakt in i vansinnet, har fått ett översvallande mottagande i de stora morgontidningarna.

Men lyssna riktigt noga,  så kan man höra hur det mullrar i kulturleden. På filmbloggar och i sociala medier.

Nietzsche formulär 1A! En parodi på djup film! Världens tråkigaste! Säger kulturmänniskor som vanligtvis har en soft spot för det som lite vulgärt kan sorteras under facket prettofilm.

Till att börja med är det inte så svårt att förstå att man kan ha invändningar mot filmen. Inte minst lär den djurkära bli besviken. För »Turinhästen« handlar ju inte ens om en häst, eller jo det gör den visst, men dess närvaro på vita duken är ytterst begränsad. Merparten av den nära två och en halv timmar långa svartvita filmen visar en far och en dotter idka vardagssysslor på en enslig gård. De klär på sig, selar av kusen, hämtar vatten ur brunnen, äter en stekhet potatis, diskar, och så vidare och så vidare. Så går dag 1, dag 2, dag 3, dag 4, dag 5, dag 6. Men så vägrar hästen äta. Vattnet sinar. Vinden slutar vina.

Avgrunden är nära.

Är Gud inte redan död, såsom Nietzsche ville ha det till, så är han i alla fall döende. Var så säkra.

Hej fruktan!

Det händer ju inte varje dag att filmskapare har fräckheten att pressa ner ångestfödan i halsen på en som vore man en tvångsmatad gås. Inte konstigt att det fnittras lite nervöst i kommentarsfälten. Och att folk gör tummen ner.

I sak håller jag inte med. »Turinhästen« är inte bara en cinematografisk sensation, som tar vid ungefär där Tarkovskij slutade, det är också en filmpolitisk anomali värd att beundra: hur lyckades Béla Tarr, i dessa våra så storydrivna tider, genomföra produktionen? (Men så blev han också ovän med halva riket och slutar nu göra film.)

Tillåt mig ändå hylla denna skepsis.

Stundtals finns rimliga skäl att tro att kritiker om inte jagar så i alla fall lever i flock. Filmer som prisats i Berlin, Venedig, Cannes tenderar att prisas också här.

Förvirringen som uppstod häromsistens när den så unisont hyllade »Jakten« pulveriserades av Göran Sommardal i P1:s »Kulturnytt« med orden: »Jag antar, att ›Jakten‹ är vad många skulle kalla en stark film.«

Vem ska man lita på nu? blev frågan.

Svaret  är enkelt.

På den som ibland hörs ropa att kejsaren kanske inte är naken men alltför lättklädd för att åtnjuta förblindad respekt.