Kvinnans bäcken gör oss sociala

Den som läser Karin Bojs nya bok ska inte ta för hårt på titeln. Europas mödrar de senaste 43 000 åren (Albert Bonniers förlag) sträcker sig över ett ofattbart stort tidsspann och de mödrar som ryms på 250 sidor är inte många. Det mesta kan te sig anekdotiskt i ett perspektiv på 43 000 år.

Mödraboken är en sorts variation på temat i Bojs tidigare böcker, men nu med kvinnliga villkor och kvinnliga gudar i blickfånget.

"Varenda gång jag har varit ute i landet och föreläst om boken Svenskarna och deras fäder (2016) har någon i publiken rest sig upp och ställt frågan 'Mammorna då, när kommer boken om dem?'", skriver hon. 

Karin Bojs kombinerar kunskaper från språkvetare, religionshistoriker, arkeologer och många fler när hon följer historiens migrationsvågor över Europa och Skandinavien. Jägare, bönder, indoeuropéer avlöser varandra. Efter sig lämnar de gåtfullt fylliga venusskulpturer, bergväggar med inristade vulvor och svärmar av genetiskt material till oss att grunna över.  

Ofta var det klimatförändringar som drev människorna att söka nya levnadsmönster och omständigheter. Tekniska landvinningar, inte minst kring metallhantering, förändrade snabbt villkor, vardag och drömmar. 

Arkeologen Maria Gimbutas (1921–1994) är klippan som Bojs lutar sig på. Gimbutas gjorde revolution i sitt skrå med tesen att det en gång funnits en matriarkal, fredlig, jämlik kultur med kvinnliga gudar i det hon kallade Gamla Europa. Efter den matriarkala eran kom den krigsorienterade, patriarkala svepandes in över kontinenten från cirka 4 500 f Kr och framåt. Gimbutas teorier fick stort genomslag i forskarvärlden, men också inom den breda kvinnorörelsen. Flera av hennes resonemang är till exempel utgångspunkter för Jean M Auels böcker om Grottbjörnens folk. 

På senare år har många av Gimbutas teorier stärkts av dna-baserad forskning, medan annat avfärdats. Det har inte varit en helt lätt uppgift för Karin Bojs att reda i det nyare materialet. Det blir emellanåt rätt otympligt.

Bäst är boken när Karin Bojs zoomar in det lilla vardagslivet. Hon återger bland annat ett resonemang om hur kvinnans bäcken utgör en grund för kvinnlig social kompetens och nätverkande. I nästan alla mänskliga kulturer är det norm att kvinnor föder i närvaro av andra kvinnor. Våra nära släktingar schimpanserna, däremot, föder helst i ensamhet. Deras förlossningar är betydligt lindrigare eftersom schimpanshonans förlossningskanal är mindre komplex än kvinnans. 

Dessutom föds schimpansungen med ansiktet vänt mot moderns, medan människobarnet oftast kommer ut med ryggen framåt. En kvinna som föder har alltså svårt att själv dra ut sitt barn, eftersom barnets ryggrad då riskerar att knäckas. Det är här, i de rent kroppsliga förutsättningarna, och behovet av hjälp, som den sociala sammanhållningen mellan kvinnor kan ha sin grund, menar Karin Bojs.

Ett annat oförglömligt resonemang handlar om hundarna. De blev husdjur när istiden var som kallast för sisådär 20 000 år sedan. Istidsjägarna behövde vargpäls för att skydda sig från kylan och därför fångades små vargvalpar som föddes upp för att slaktas efter ett år. Att låta vargungarna leva längre var alltför riskfyllt eftersom rovdjur som förlorat sin naturliga skygghet för människan lätt förvandlas till svåra angripare. Men det fanns förstås vargungar som var mildare till sinnet än andra, mindre aggressiva, mer tillitsfulla. Kanske fick de därför leva lite längre och till och med få avkomma, spekulerar Bojs. 

Och så lägger hon en smått fantastisk dna-krok till resonemanget: Det finns en särskild gen som skiljer vargar från hundar. Genen har vissa likheter med den som finns hos människor diagnosticerade med Williams syndrom. Williams syndrom leder ofta till en lätt intellektuell funktionsnedsättning, men också till ovanligt stor empati och sällskaplighet. "Man skulle lite tillspetsat kunna säga att hundar är vargar med Williams syndrom", skriver Bojs, mycket frimodigt. Sådant gör en läsare på gott humör!

Betydligt tristare är hon i sina moraliserande stunder. I slutet av boken rasar hon mot den vikingavurm som just nu grasserar i populärkulturen. Inte nog med att vikingarna lockar nazister och högerextremister, skriver Bojs, de var dessutom kvinnoförtryckande och ägnade sig åt trafficking och slavhandel. "Den som får sin information om vikingatiden från källor som Netflixproduktionen Vikings riskerar att få en skev bild av könsrollerna", slår hon fast, både onödigt och förnumstigt, och plötsligt har boken tappat en del av sin tidigare styrka. 

I början av boken ställer Karin Bojs två raka frågor till sig själv: Hur har det sett ut med jämställdheten under årtusendenas lopp? När uppstod egentligen patriarkatet?

Ingen av frågorna får några egentliga svar, men det gör inte så mycket. Det är mestadels kul längs vägen, ändå. 

***

Läs även: Adelskvinnan som vägrade ta ett nej

Läs även: Ingen jävla cancerlyx